Det här är min dagboksanteckning, och ibland undrar jag var livet hade tagit vägen om inte barndomen min varit som den var.
Jag, Henrik Andersson, växte upp i en stor syskonskara långt ute på landet utanför Falun. Pappa, som dessvärre höll för hårt i spritflaskan, flyttade från jobb till jobb, medan mamma slet dagarna i ända på postkontoret och hemma för att vi alla tre barnen skulle ha mat på bordet. Som äldsta pojken fick jag ta ansvar bära vatten, hämta ved, hjälpa mamma och hålla koll på mina båda småsystrar. När systrarna blev äldre tog de snabbt vid, men då hade pappa redan gått bort. Han hade druckit något starkt på fel fest med konstiga vänner och det blev slutet för honom.
Vår tillvaro blev inte lättare av det. Mamma brukade sucka och säga, nästan gråtandes:
Han var ju ett riktigt fyllo, men bråkade aldrig och slängde i alla fall in några slantar… Åh, du dumsnut till gubbe, vart tog du vägen? Vad ska vi göra nu?
För att slippa höra hennes sorgsna klagan gick jag ut tidigt, efter att ha utfört mina sysslor, och mötte mina vänner på kvällarna vid det gamla huset längst ut i byn. Det hade stått tomt i flera år, men det breda och stabila trappsteget fungerade fint som samlingsplats. Där satt vi unga i rad som små gråsparvar, knaprade på solrosfrön och berättade historier sanna eller påhittade, det kvittade.
Jag hade aldrig råd med solrosfrön. Mamma köpte dem aldrig, hon var tvungen att spara vartenda öre. Men min vän och granne Linnea bjöd alltid på frön. Det hände tyst, i smyg, som om det inte vore någonting alls. Hon smög frön i min ficka eller lade en näve i min hand doftande, söta och lite oljiga. Jag viskade alltid ett tack och åt dem upp med välbehag, som alla andra. Märkligt nog tycktes det mig att Linnea helst ville sitta bredvid mig, så att hon kunde fortsätta bjuda mig på frön. Först skämdes jag lite, men sedan blev det en vana, och jag hamnade alltid vid hennes sida.
Men samvetet sa att jag inte skulle ta emot vänskap och gåvor gratis. Därför började jag hälsa på henne om eftermiddagarna, när hon arbetade i trädgården. Jag frågade alltid:
Är dina föräldrar borta?
Ja, de jobbar som vanligt vid den här tiden, svarade hon nästan alltid.
Då satte jag mig vid hennes odlingsbäddar och hjälpte henne med ogräsrensning eller småpratade, och Linnea sade aldrig nej till hjälp. Tvärtom blev allt både mer effektivt och roligare när vi arbetade tillsammans. När vi var klara plockade hon fram kaffetermosen och en skål med kanelbullar och småkakor. Jag tackade artigt nej, som man skulle, men Linnea lät mig aldrig gå innan jag smakat kaffet och bullarna.
Kakor fanns sällan hemma hos mig bara till stora högtider. Därför var jag henne innerligt tacksam för all gästfrihet.
Jag kämpade på i skolan för att inte halka efter, även om det gick trögt. Det var inom idrotten jag stack ut och när gymnasiet var slut sökte jag därför in på idrottslärarlinjen i Borlänge. Linnea utbildade sig till sjuksköterska.
Vi träffades mer sällan när vi blev vuxna, allra mest till högtider då vi båda åkte hem till byn. Jag kände ofta knappt igen mig själv när jag såg Linnea igen jag som varit spinkig som barn, var vid det laget vältränad. Linnea såg däremot ut nästan precis som när vi var barn klarblå ögon, smalt leende, slank och vänlig.
Hon gifte sig tidigt, efter att hastigt ha förlorat båda sina föräldrar i en bilolycka. Kanske sökte hon trygghet, kanske ville hon bara glömma sorgen. När jag fick höra att Linnea gift sig med Erik, en rätt högljudd kille från trakten, blev jag paff. Det kändes som ett udda par. Men de började sitt familjeliv, och året därpå föddes deras son.
Själv var jag inte särskilt snabb i vändningarna när det kom till eget familjeliv. Mamma var förvånad men stolt över att jag visade ledaregenskaper på idrottsskolan, och snart blev jag föreståndare för sporthallen hemma i Borlänge.
Mina systrar hade båda flyttat till storstan och gift sig. Linnea hade det däremot svårt. Mamma brukade berätta:
Ja du, pojk, Linneas man är precis som din far var. Slinker runt, dricker, vill varken ha barn eller fru. Trist att se. Jag förstår henne.
Jag slog näven i bordet.
Varför i hela friden gifte hon sig med honom då? Hon hade det ju bättre förr. Jag minns min far… bara elände blev det.
Mmm, suckade mamma, han bär ut allt från huset för att ha till sprit. Stereo, kläder, släktens kristall, till och med handdukarna har han sålt. Och folk köper, fast de vet vart pengarna går. Men de tar ändå…
Behöver Linnea låna pengar? Frågade jag rakt ut.
Nej, aldrig. Men hon har det tufft, riktigt tufft. Lönen räcker inte långt och från honom får hon inte ett öre.
Jag gick oroligt runt i köket och mamma, som förstod att hon berättat för mycket, lade handen på min axel:
Lägg dig inte i deras liv, Henrik. Det är inte vår sak. Man ska inte rota i andras familjer. Är hon kvar där, så är det av egen vilja.
Då satte jag mig mitt emot mamma och berättade om hur Linnea genom hela min barndom alltid gett mig solrosfrön, bullar och godis, och hur det gnager i min mage att veta att hon har det svårt nu, dessutom med ett litet barn.
Vad tänker du göra, Henrik? utbrast mamma ängsligt. Och du, slåss inte med hennes man sådana där gör sig ingen möda med, det blir man bara olycklig av. Polisen tar dig bara annars. Hjälp dem på annat sätt om du kan.
Jag nickade och åkte tillbaka till stan. Ett par dagar senare kom jag tillbaka med bilen och bar in två säckar, flera lådor och påsar med mat och kläder till mamma.
Vad gör du, Henrik? Flyttar du hem? Det vore något, då hade jag i alla fall ett barn kvar här…
Inte då, jag jobbar ju i stan, har både jobb och bostad där. Detta är till dig. Titta själv. Och när du ser solrosfröna ja, du förstår varför. Linnea kommer förstå. Jag vill inte ge henne allt direkt själv, folk snackar ändå för mycket. Du vet hur det är. Men du kan ju dela upp det lite och ta över till henne när du kan.
Men Henrik, vad ska systrarna säga… de behöver väl också…
Du vet att jag alltid skickar dem pengar till alla helger. De har det gott ställt, båda två. Tack vare sina karlar.
Hon suckade, och log svagt. Jag förklarade att hon inte skulle snåla, utan hjälpa Linnea och alltid ha något hemma. När det tog slut kunde jag alltid fylla på. Och att mat behövde ingen av dem sakna, inte längre.
Efter att ha lämnat över prover av allting solrosfrön, mjöl, konserver, kaffe, bullar, kakor och godis for jag tillbaka till stan. Mamma ordnade allt som vi avtalat tog små paket till Linnea varje vecka och smög in i köket hemma hos henne om kvällarna.
Först ville Linnea inte ta emot något, men när mamma kom med en hel hink solrosfrön förstod hon nog. Hon brast i gråt, lät handen glida genom de blanka fröna, och bad mamma hälsa ett varmt tack till mig.
Säg till Henrik att jag är tacksam, och att han ska släppa oss. Jag söker skilsmässa det gjorde jag för två veckor sen. Snart är det över, hoppas jag.
Mamma gick därifrån djupt i tankar Linnea blev fri snart, och jag, hennes son, var ogift…
Tiden gick och mamma fortsatte bära över små presenter: mat, godis, bullar. Linnea tog emot, tackade och lovade bjuda tillbaka när hon kunde.
Det är inte till dig, det är till din grabb. Om du skäms för att ta emot, tänk på honom. Man ska inte neka barn att få hjälp när den bjuds. Gud hjälper oss ofta genom andra människor, brukar jag säga.
Så gick året. Skilsmässan igenom, Linnea bodde själv, gardinerna i hennes kök blev nya, sonen började på dagis och liknade henne allt mer. Ibland var mamma barnvakt, och fick höra honom ropa “mormor”, fast ingen sa emot. Jag hälsade också på ofta, smugglade med mig leksaker till pojken, drack kaffe med Linnea och vi log åt minnen från förr aldrig talade vi om hennes äktenskap, som om de fyra åren aldrig hade varit.
Snart ställdes samma fråga varje gång jag kom till mamma:
Har Linnea varit här nyligen? Var sonen där idag?
Mamma log.
Kunde du fråga hur jag själv mår först? Jo, skojar bara. Gå nu, hon är hemma. Sluta gömma dig, hela byn vet redan vad ni två håller på med. Gå bara.
Vi skrattade åt att ingen tanke hinner bli tänkt innan grannarna börjar viska och prata. Jag log och gav mamma en lång kram.
Tack, mamma. Du förstår alltid. Du accepterar allt som det är.
Mamma korsade sig och gick till sin ikon. Själv tog jag en bukett vita krysantemum och gick över till Linnea. “Dom viskar om oss”, mumlade jag i mitt huvud, “men vi får låta dem viska…”
Jag gick uppför trappstegen jag känt sedan barnsben, utan att veta att Linnea stod i mörkret bakom spetsgardinen och såg mig komma, blommor i hand.
Jag har förstått något viktigt nu, så här i vuxen ålder. Det viktigaste vi har är de vänner vi växer upp med, och man glömmer inte den som en gång gett en värme och omtanke. Det är inte svårt att ge sin hjälp men svårt att våga ta den emot. Vi måste våga fråga om någon behöver oss, även om det är först efter många år.
