Sonen har inte ringt på tre månader. Jag trodde att han var upptagen med jobbet. Till slut bestämde jag mig för att åka till honom utan förvarning. Det var en främmande kvinna som öppnade dörren och hon berättade att hon bott där i ett halvår.
Om jag inte hade satt mig på bussen till Göteborg den där dagen, hade jag nog fortfarande intalat mig att Oscar bara inte hade tid.
Att jobbet, projektet, stressen att unga lever snabbt och ibland glömmer att ringa sin mamma. Men jag åkte. Och det jag mötte utanför hans lägenhetsdörr vände upp och ner på hela mitt liv.
Det började oskyldigt. Han brukade ringa på söndagar, mitt mellan min fiskgratäng och hans morgonkaffe. Ibland skickade han ett sms mitt i veckan undrade hur blodtrycket var, om jag varit hos läkaren, eller om Rut på första våningen fortfarande slamrade med soporna. Sådana vardagssaker. Efter Stigs bortgång blev de där samtalen som andedräkten för mig. Det enda som höll mig uppe.
Sextioett år, fyra år som änka, trettiotvå år på lantmäterimyndigheten och plötsligt pensionär, en tom lägenhet och tystnad som bara fylldes av det där söndagssamtalet.
I maj slutade Oscar att ringa.
Till en början oroade jag mig inte. Första veckan han glömde säkert bort. Jag skickade ett sms. Han svarade kort: Mycket på jobbet, ringer senare. Han ringde inte. Andra veckan ännu ett sms. Allt bra, mamma, vi hörs. Tredje veckan tystnad. Jag ringde, han svarade inte. När jag fick svar så var det flera timmar senare, kortfattat, nästan som om någon annan skrev åt honom.
Min väninna Inga, hon jag tränar gymnastik med i folkets hus, sa rakt ut:
Svea, du måste åka till honom. Något är fel.
Han har säkert en flickvän och vill inte berätta, försvarade jag honom, mest för min egen skull.
Då borde han ju ändå höra av sig, svarade hon och ryckte på axlarna.
Men jag väntade ändå. Oscar har aldrig gillat överraskningar. Redan medan Stig levde fick han panik när vi dök upp oannonserat nästan som att vi påkommit honom med något, när det bara var lite disk i köket. Han behövde sitt utrymme, sån har han alltid varit. Jag försökte förstå det. Eller intalade mig det, i alla fall.
I augusti orkade jag inte längre. Jag köpte biljett på bussen från Växjö till Göteborg, tre timmars resa. Tog med en burk av min hjortronsylt och en bit ostkaka, Oscars favorit sedan gymnasietiden. På vägen inbillade jag mig att jag kunde säga till honom att jag saknade honom. Att han inte måste ringa varje dag, men någon gång i veckan är inte för mycket begärt. Att jag är hans mamma, inte hans börda.
Jag kom upp i trapphuset runt tre. Tredje våningen, dörren till höger, brun dörrmatta med Välkommen den jag gav honom i inflyttningspresent.
Mattan var borta.
Istället låg en grå, anonym matta utan text där. Jag ringde på. Dörren öppnades av en ung kvinna, knappt över trettio, mörkt hår i en tjusig page, mjukiskläder och en kopp te i handen.
Hej, jag söker efter Oscar Lundgren, sa jag, så lugnt jag kunde.
Kvinnan kisade mot mig.
Det finns ingen Oscar här. Jag har bott här i ett halvår.
Jag stod där med ostkakan i min tygkasse och syltburken och kunde knappt andas. Kvinnan Elin hette hon, fick jag veta sen släppte in mig, hon såg väl att jag nästan tuppade av.
Lägenheten var helt förändrad. Andra möbler, andra gardiner, till och med väggarna var målade. Ingenting som jag kände igen. Inte ett spår av min son.
Elin hyrde av en bostadsförmedling. Hon kände inte ägaren, allt gick via agentur. Hon gav mig ett nummer. Jag ringde direkt från hennes soffa, samma soffa som Oscar suttit i bara ett halvår tidigare.
Mäklaren bekräftade Oscar Lundgren hyrde ut lägenheten i februari. Nej, han lämnar ingen adress. Ja, hyran kommer varje månad från hans svenska konto.
Jag åkte hem till Växjö med sista bussen. Jag grät inte; jag var bara förvånad, för bedövad för tårar. Min son min enda han som höll min hand på Stigs begravning, som hjälpte mig deklarera, som sa mamma, du kan alltid räkna med mig han hade lämnat allt, hyrt ut sin lägenhet till en okänd kvinna och sagt ingenting.
Tre dagar väntade jag, vägrade ringa. Jag ville att han skulle ringa. Det gjorde han inte.
Fjärde dagen skrev jag kort: Jag var i Göteborg. Jag vet att du inte bor på Linnégatan längre. Ring.
En timme senare ringde han upp. För första gången på tre månader hörde jag hans röst, utan förinspelning.
Mamma… förlåt. Jag borde ha berättat.
Var är du?
Allt blev tyst, tung tystnad.
Jag är i Umeå. Sen i mars.
Jag satte mig på köksstolen, utanför hängde grannen upp tvätt på balkongen. Allt såg normalt ut, men min värld rasade.
Oscar pratade länge. Han sa att efter pappas bortgång, blev allt för mycket. Mina samtal, frågor om blodtrycket, paket med ostkaka att allt bara kvävde honom. Han visste inte hur han skulle säga det, för han visste att det skulle göra mig illa. Så han tog den sämsta vägen och flydde.
Det kändes som om jag skulle kvävas om jag inte stack. Inte från dig, mamma. Men från kravet att ersätta pappa. Att fylla det tomrummet.
Jag ville skrika. Ville säga att jag aldrig bett honom om det. Men när jag blundade och tänkte efter såg jag alla dessa samtal, där jag berättade om varje dag, varje läkarbesök, varje räkning. Som om han vore min make, inte min son.
Jag sa inget högt. Jag var inte redo.
Kom hem till jul, sa jag bara.
Jag kommer, mamma.
Jag satt kvar i köket länge efter det. Ostkakan jag haft med till Göteborg stod orörd på bänken. Jag tog en bit själv. Den smakade bra. Den har alltid varit god.
Oscar kom till jul. Han satt på andra sidan bordet på julafton på Stigs gamla plats, men inte längre som någon ersättare. Som en vuxen man som gjort något fel, men som hade sina skäl. Vi pratade inte om Umeå över julbordet. Kanske gör vi det någon gång. Kanske aldrig.
Inga frågar ibland om jag har förlåtit honom. Jag vet inte vad jag ska svara. Det enda jag vet är att när han ringer på söndagarna nu och det gör han försöker jag prata mindre. Och frågar honom mer om hans liv, istället för att bara berätta om mitt. Det är inte mycket. Men det är en början.
Ibland är den största kärleken en mor kan ge sitt vuxna barn, att låta det gå. Även om ingen har lärt henne hur man gör.
