Förlåt mig, min son.
Det här är berättelsen om en problemfamilj, som vi brukar säga. Modern, Lena Andersson, uppfostrar sin son ensam efter att ha skiljt sig när pojken, Emil, inte ens var ett år. Nu är Emil fjorton, Lena trettiofyra och hon jobbar som redovisningsekonom på ett mindre kommunalt kontor i Linköping.
Det senaste året har vardagen förvandlats till ett enda långt lidande. Fram till femte klass hade Emil bara bra betyg, men sedan började treorna dyka upp. Och sedan blev det bara värre. Lena önskade bara en sak: att Emil skulle klara grundskolan och få någon form av utbildning efteråt!
Det var ständiga samtal från skolan. Klassföreståndaren pratade utan att linda in orden och Lena fick stå skamset inför flera lärare, som inte tvekade att lägga till sina egna historier om Emils svårigheter och bristande motivation. Slagen och irriterad gick hon hem och kände sig fullständigt maktlös. Emils svar på hennes förebråelser och föreläsningar var alltid tystnad och bistra blickar. Hemma hjälpte han aldrig till, och han pluggade aldrig.
Så även denna kväll kom hon hem, bara för att återigen se röran i hans rum. Fastän hon stenhårt sagt på morgonen: När du kommer hem från skolan, städa ordentligt i lägenheten!
Trött och motvilligt började hon fixa ordning. Hon satte på vattenkokaren och började damma. Plötsligt upptäckte hon att kristallvasen, den enda värdefulla saken hon ägde, en gåva från vänner på hennes födelsedag (en sådan hade hon aldrig kunnat köpa själv!), var borta. Hon frös till. Hade han tagit den? Sålt den?
Tankarna rusade. Tankar värre än den andra trängde sig på. Visst, hon hade sett honom på sistone i sällskap med några misstänkta killar bakom ICA. När hon frågat, mumlade Emil något osammanhängande, uttrycket sa tydligt: Det rör inte dig.
Det måste vara ett dåligt umgänge, slog en oro genom henne. Herregud, vad skulle hon göra? Hade de fått honom att göra det här? Det var inte likt honom! Kanske röker han också? Eller något värre… Hon rusade nedför trapporna. Det hade redan blivit mörkt ute, enstaka människor skyndade längs den våta asfalten.
Efter en stund återvände hon, tungt. Det är mitt fel mitt alltihop! Han har inte haft ro hemma på länge. Till och med på morgonen väcker jag honom med skrik! På kvällarna är jag på honom… O min lilla pojke, vad är jag för sorts mamma? Hon grät länge. Till slut började hon noggrant städa, för att inte behöva sitta still och tänka.
När hon torkade bakom kylskåpet upptäckte hon en hopvikt tidning. Hon drog fram den. Det klirrade till. Inslagna i papperet låg skärvorna av den krossade kristallvasen…
Han slog sönder den… Han slog bara sönder den! insåg hon plötsligt och tårarna kom igen den här gången av lättnad. Så han hade inte sålt den, inte lämnat hemmet med den. Han hade gömt undan det som gått sönder. Och nu, lilla toka, vågar han inte gå hem, han är rädd! Men plötsligt stannade tankarna till nej, han är ingen toka. Bara föreställ dig att han sett hennes ilska om hon upptäckt vasen direkt… Hon suckade tungt och började laga middag. Dukade fram, lade ut servetter och ställde tallrikarna omtänksamt.
Emil kom strax före midnatt. Han stannade, tyst, i hallen. Lena sprang fram, all oro i rösten: Emil! Var har du varit? Jag har saknat dig, jag har blivit orolig! Är du frusen? Hon tog hans kalla händer i sina, värmde dem och gav honom en lätt kyss på kinden: Gå och tvätta händerna, jag har lagat din favoriträtt. Förvirrad gick han till badrummet.
När han kom ut igen pekade hon mot vardagsrummet: Jag har dukat där inne. Han satte sig försiktigt vid bordet bland den oväntade ordningen och värmen; allt såg ovanligt noggrant ut. Ät, älskling! hörde han hennes mjuka röst, en röst han knappt kunde minnas, så längesen var det någon pratade så till honom. Han satte sig, sänkte huvudet och rörde inte maten.
Varför äter du inte, min son?
Han lyfte huvudet och rösten skälvde:
Jag slog sönder vasen.
Jag vet, älskling, svarade hon. Sånt händer, allting går att slå sönder någon gång.
Plötsligt brast Emil ut i gråt, lutad mot bordskanten. Hon gick fram, la armarna om hans axlar och grät tyst hon också. När han lugnat sig viskade hon:
Förlåt mig, min son. För att jag skriker på dig, skäller. Jag har det svårt, älskling. Du tror väl jag inte märker, att du inte har samma kläder eller mobiler som dina klasskamrater. Jag är så trött, har för mycket jobb, du ser ju, till och med hem tar jag med mig. Förlåt, jag ska aldrig såra dig mer!
De åt under tystnad. Sedan gick de och lade sig tidigt. Morgonen efter behövde hon inte väcka honom; han steg upp själv. När hon vinkade av honom till skolan gav hon honom en kyss på kinden i stället för det vanliga skärp dig nu. Vi ses ikväll! sa hon istället.
När Lena kom hem från jobbet på kvällen, doftade det såpa i hallen. Golvet var nytvättat och Emil hade lagat middag stekt potatis.
Från den dagen förbjöd hon sig själv att prata om skolan, om betyg. Om det kändes tungt för henne att gå dit, hur skulle det då inte vara för honom?
När Emil någon månad senare sade att han tänkte gå vidare till tionde klass visade inte Lena sin förvåning. En dag smög hon en titt i hans anteckningsbok; där fanns inga underkända betyg.
Men hennes allra starkaste minne blev kvällen då hon satt och sorterande sina räkningar vid köksbordet. Emil satte sig vid hennes sida. Jag kan hjälpa dig räkna, mamma. Efter en timme lutade han sitt huvud mot hennes axel.
Hon blev stilla. När han var liten satt han ofta nära, lutade huvudet mot hennes arm, och somnade så. Nu kände hon hon hade fått tillbaka sin son.
