En gång i tiden skaffade en äldre kvinna från Småland sig en valp av svensk lapphund. Hunden växte snabbt upp och vaktade allt som gick att vakta. Hon åt en stor gryta köttbullar på ett ögonblick, kliade ryggen mot trästaketet så att det nästan föll omkull och försökte ibland dra med sig tanten när hon råkade passera förbi. En sådan valp måste ibland roa sig ordentligt.
Sedan gick tanten bort. Inte på grund av hunden, utan för att hon inte hann fylla nittio. Snart dök barnen och barnbarnen upp på gården där hon bott. Och där satt hunden, fastkedjad i ett hörn av trädgården. På blicken förstod man direkt att hon verkligen såg fram emot besöket. Det är ju inte varje dag så mycket folk kommer, med både vitaminer och god mat i bagaget.
Familjen funderade vad de skulle göra med henne. Avliva henne kändes för grymt. Att leva nära henne var skrämmande. Släppa henne lös ute i världen vore omöjligt världen är kanske inte redo för sådana utmaningar. Till slut bestämde de sig för att försöka hitta ett nytt hem till henne. Om det behövdes, var de beredda att till och med betala någon för att ta emot denna lurviga best.
En man från trakten, som alltid drömt om att mata stora hundar med stora grytor och borsta deras öron med trädgårdsredskap, hittades till uppdraget. Vad människor har för egna psykiska bekymmer är ibland obegripligt.
En veterinär kontaktades och en plan smiddes: ge hunden lugnande medel, transportera henne snabbt till sitt nya hem och inte glömma att tända ett ljus i Uppsala domkyrka antingen till skydd eller till minne, beroende på utgången.
På bestämd tid anlände veterinären från Växjö med bedövningsgevär. Han laddade vapnet med sövande och ett enda skott räckte för att försätta hunden i djup sömn. De lossade kedjan och rullade in henne i en presenning.
Hunden lastades in i bakluckan, som var ihopkopplad med baksätet. Veterinären satte sig längst fram självklart skulle proffset åka bekvämt. Nya ägaren körde, och i baksätet trängdes hela farmors släkt. Stämningen var märklig; man småpratade tyst.
Plötsligt började hunden vakna. Hon lyfte huvudet och såg sig nyfiket omkring. Överallt satt det folk, lika förundrade som hon själv.
Veterinären spärrade upp ögonen. Nya ägaren likaså han vände inte ens huvudet mot vägen. Om han någonsin brytt sig om trafiken, så var det just då helt ovidkommande.
Det här var spännande, tänkte hunden.
Finns det ett himmelrike? hann släkten tänka.
Utan att tveka började hunden ta sig fram bland människorna i bilen varför vänta? Medan den nya ägaren slet nervöst i dörrhandtaget för att kanske kasta sig ur, fanns det ingen återvändo. Hunden slickade allihop: släkt och vänner, den blivande husse (som nu räknades som en själasyster) och till och med veterinären, trots att han just skjutit henne med pil. En sådan är livet: ibland är mänskligheten, ibland bara strunt.
Så förstod alla att deras rädsla för en människoätare varit grundlös. Resten av resan satt de drypande blöta både uppifrån, av hundens entusiastiska slickningar, och nerifrån, eftersom de alla drabbades av en känslostorm när hunden vaknade.
Min kära och älskade sommarstuga och lilla trädgårdNär bilen till sist stannade vid det nya hemmet hade alla fått något de saknat: en varm gemenskap kring något oväntat vilt, något ursprungligt. Dörren öppnades och hunden hoppade ut, svansen som en fana. Den nye hussen log för första gången på tio år. Farmors släkt, från barnbarn till morbror, samlades i ring och såg hunden rulla sig i gräset fri, nöjd, hemma. I kvällssolen försvann både rädsla och sorg, och alla tänkte de samma sak: ibland behöver man en rufsig utmaning för att hitta vägen till varandra igen.
Från det ögonblicket blev gården aldrig mer tyst. Och var dag hördes där skratt, tassande steg och någonstans lite extra hjärtvärme från en lurvig glädjespridare som vaktade allt men framför allt deras lycka.
