LISBET
Sven Viktor granskade byxorna och skjortan mycket noga innan han irriterat kastade dem tillbaka på fåtöljen. Hur skulle man kunna gå ut i det här? Byxorna var så skrynkliga att man knappt kunde urskilja en pressveck, och de blänkte pinsamt över baken, dessutom hade han gått ner minst fem kilo på sistone de hängde som en säck. Om skjortan behövde han inte ens säga något: från att ha varit ljusblå, liknade den nu färgen av diskvatten, manschetterna var slitna och kragen lika slapp som en urtvättad kökshandduk bedrövligt! I den där skjortan hade Lisbet inte ens släppt ut honom till byns Konsum, men själv gick han till universitetet för att hålla föreläsning för professorerna! Hela livet hade han struntat i kläder, men ändå alltid sett inte bara anständig utan stiligt välklädd ut. Men nu var det annorlunda!
Förr märkte han aldrig hur nya skjortor och kavajer, slipsar, kepsar och fina skor dök upp i garderoben. Det räckte att han stack in armen i garderoben eller sa till Lisbet att han behövde vara proper till imorgon så ordnade hon allt
Och nu då, Lisbet vad var det du tänkte på, varför lämnade du mig så här?! Han hade aldrig väntat sig sådant svek! Hon som var nästan tio år yngre, aldrig allvarligt sjuk, och inte varnade inget den här gången heller. Hon låg lite med feber i tre dagar och så den där envisa hostan. Hon hade inte ens gått till doktorn annars, bara tagit sina örter, men hon behövde förnya sitt hälsokort inför skolstarten och gick därför med de andra lärarna till vårdcentralen.
Det skulle bara vara en formalitet, på en rätt ointressant vårdcentral, men därifrån skickades Lisbet raka vägen till sjukhus och sedan virvlade det till i en verklig mardröm, och till nyår var allt redan över. Sven Viktor förstod intellektuellt allt, men han kom ändå att hata just den där lilla vårdcentralen, som om det var deras fel att Lisbet dog, fastän det var de som reagerade i tid! Men det kändes som för ett barn: det började där, alltså var det deras skuld.
Han hade träffat Lisbet när han som doktorand ledde seminarier i analys för studenterna, och Lisbet, förstaårsstudent, hamnade i hans grupp. Det var egentligen konstigt att hon fångade hans intresse! Han brukade alltid dra sig till högljudda och färgstarka damer, men Lisbet var som ett barn rosiga kinder av kylan, fräknar till och med mitt i vintern och små, knubbiga fingrar med naglarna tuggade och med bläckfläckar. Och det var faktiskt hennes fingrar som fångade honom.
Han blev så rörd att han inte märkte hur han blev fäst vid henne och började följa hem henne varje kväll, hjälpte till att laga kroppkakor med hennes mormor, och därefter fanns det ingenting annat att göra än att gifta sig! Och trots att Lisbet under de följande fyrtio åren mer än fördubblade sin omfång, klippte av sig de långa flätorna, rökte två paket om dagen och blev studierektor på matematikgymnasiet, så såg Sven Viktor ändå alltid de där barnahänderna och avbitna naglarna och ingen annan behövdes.
Det gjorde förstås inte livet till någon idyll. Fyrtio år tillsammans är lång tid, och vad hinner inte hända då? Hans synder mot Lisbet gick säkert att räkna till ett dussin små och två allvarliga, båda med att han flyttade ut. Men Lisbet var inte sämre, hon gav igen genom att tillbringa tre år i smyg på romantiska möten med chefen för det fadderföretaget till hennes skola. Men de hade två döttrar, och dessa ankare höll familjebåten flytande under stormarna.
Det var inte rättvist det heller: först var de fattiga och trängdes i ettan, sedan var döttrarna små och hela livet gick åt till att skjutsa till musikskola, målarkurser, vanlig skola, konståkning och ändlösa barnsjukdomar. Men nu, när lägenheten var enorm, döttrarna levde sina egna liv, och barnbarnen visade sig bara vid stora högtider nu kunde de ju börja njuta av livet. Och då ställde hon till det, Lisbet Och hur skulle han nu veta hur han skulle leva när hon inte lämnat några instruktioner?
Sven Viktor hade inte anat att Lisbet tänkte lämna på det där sättet det tog tid innan han fattade vad som verkligen hänt, och till och med på minnesstunden betedde han sig mer som på ett födelsedagskalas än på en begravning. Många påpekade det, och menade att hans sorg nog inte var så djup, men de hade fel. Han förstod bara först månader senare, när våren kom. Då blev han riktigt låg, tynade bort, magrade och stod inte ut att vara ensam hemma.
Tanken på att flytta ihop med döttrarna fanns inte ens. Den ena reste jorden runt med miljöaktivister och räddade sälar eller studerade fågelmigration, den andra levde med mannens familj alltid omsluten av sin egen dotter, och i hennes livsbygge fanns det ingen plats för pappa. Alltså började Sven Viktor våldgästa goda vänner.
Fast gäst var väl mycket sagt: han dök upp i ottan, åt glupskt och mycket, slumrade i fåtöljen, drack tyst sitt te med pepparkakor eller småkakor och strödde smulor i sin ofräscha skjorta och på värdens köksbord, satt sen tyst tills det var riktigt opassande att bli kvar, släntrade hem för att återkomma några dagar senare.
Hemma åt han knappt alls, även om han i över fyrtio år varit husets kock, men att laga mat bara till sig själv kändes meningslöst. Han förföll synbart, såg grå och sliten ut vännerna blev oroliga och bestämde att han omedelbart borde gifta om sig.
Så idag skulle han återigen ut med någon Anna Kristina till teatern. Det skulle aldrig funka. Med Lisbet gick han ibland, och bara för hennes skull. Han tyckte allt det där var trist, onaturligt och oftast uselt spelat. Men Lisbet såg scenen med sådant jubel, samlade programblad, och berättade entusiastiskt om föreställningen, att han aldrig kunde säga nej. Nu stoppade vännerna forne biljetter i handen på honom och han släpade sig med olika tanter över slaskig snöbok till trista föreställningar, satt i hårda skor och trånga säten, kvävdes av parfymångor och bjöd dessa gammelmormor på juice och torra bakelser i pausen och drömde bara om att få komma hem och slänga sig med ansiktet mot kudden som kanske fortfarande luktade Lisbet, eller inbillade han sig bara.
Men att såra vännerna vågade han inte, så det var bara att hänga med. Dessutom förstod han rationellt att ensam är inget för honom även om han inte riktigt visste varför han skulle fortsätta leva överhuvudtaget.
Dagens Anna Kristina visade sig vara en rätt ungdomlig och trevlig kvinna. Sven Viktor tänkte att för tio år sedan hade han säkert blivit förtjust, för hon var femton år yngre, liten, välvårdad och kvick. Hon gödslade samtalet med förslag om kommande helger och lät förstå att hon gärna ville fortsätta träffas.
Föreställningen var åtminstone kort och utan paus det var något! Sedan borde han förstås bjuda henne på konditori, men även här hade lyckan varit med honom. Anna Kristina sa att hon bodde precis vid teatern och hade lagat en fantastisk gryta och paj, och att hon gärna bjöd på middag. Det var ganska uppenbart att detta varit planerat, men Sven Viktor längtade sådant efter hemmakökets ro, att han inte ens försökte tacka nej, utan följde glatt med.
Anna Kristina gjorde det riktigt fint: smått, rent och luktade kanel och vanilj, värdinnan själv bytte snabbt om till mysig träningsdress så att hon såg ännu yngre ut, pysslade på i köket, bjöd på hemgjorda läckerheter, småpratade så enkelt och behagligt att Sven Viktor till och med tänkte att han gärna kunde stanna här för gott, i detta pepparkakshus, där det förflutna äntligen inte skulle kväva honom varje natt kanske ett nytt liv skulle börja här?
Han gick ändå motvilligt hem sent på natten, men de hade redan bestämt att de skulle gå på utställning på Museet för Privata Samlingar nästa dag, därefter till stan för att förnya hans garderob så att han inte skulle skämma ut damen och på lördag skulle det bli middag hemma hos Anna Kristina. Egentligen hade hon hellre velat att de åkte ut till hennes sommarställe, men dottern hade bett henne ta hem barnbarnet några timmar från skolan, så det fick vänta till söndagen.
På lördag morgon smet Sven Viktor till frisören, kände sig genast fem år yngre, förstärkte effekten med ny, rutig skjorta och mjuka manchesterbyxor i bästa cowboystil, köpte blommor och en Marabou-choklad till barnbarnet och begav sig till Anna Kristina. Redan i trapphuset doftade det härligt av anka och nybakat, och Sven Viktor kom på sig själv med att nynna något och le mot sin spegelbild i den gamla hissen.
Anna mötte honom ömsint och glad, nästan som om han kommit hem från fronten, och styrde honom direkt mot köket för lunch. Och barnbarnet då? frågade Sven Viktor. Jag ska ropa, hon är lite blyg, vill knappt gå ut alls och sitter i sovrummet. Medan Anna gick in, ställde Sven Viktor blommorna i en vas, öppnade vinflaskan och tog fram läsk till flickan, skar bröd och slog sig ned vid bordet.
Får jag presentera, Sven Viktor! Det här är mitt barnbarn, Lisbet!
Han såg stora, klara ögon, rosiga kinder och några fräknar över näsan. Lisbet betraktade honom med osäkerhet, och av nervositet tuggade hon på tumnageln. Det vore nog bäst att inte dö just nu, hann Sven Viktor tänka innan han snabbt smet ut…
