När min granne knackade på dörren vid tio på kvällen höll han en ovanlig nyckel i handen.
Jag var ensam i köket och diskade. Dagen hade varit lång och allt jag ville ha var lugn och ro. När jag öppnade dörren stod han där på tröskeln och tittade konstigt på mig.
Är det här inte din nyckel? frågade han.
Jag tittade på den blanka nyckeln i hans hand. Den såg exakt ut som min.
Nej, min är här, sa jag och visade honom min.
Han rynkade pannan.
Men varför passar den här till din dörr då?
Först trodde jag att han skämtade. Hans ansikte var dock allvarligt.
Vad menar du, att den passar?
För en halvtimme sen, sa han, såg jag en kvinna gå in genom dörren. Jag trodde det var du, men sedan såg jag dig på balkongen.
Hjärtat började dunka hårt i bröstet.
Jag har bott själv i två år nu. Efter skilsmässan bestämde jag mig för att aldrig mer stå ut med andras vanor, andras ljud och andras nycklar.
Hur såg hon ut? frågade jag.
Mörkt hår runt fyrtio med en handväska.
En kall vind for längs ryggraden. Ingen annan än jag skulle ha en nyckel till den här lägenheten.
Förutom en person.
Min exman.
Men han flyttade ut för två år sedan. Och nyckeln jag en gång gav honom, den sa han att han lämnat tillbaka. Åtminstone sa han det.
Är du säker på att hon gick in här? frågade jag.
Jag såg henne tydligt, sa min granne. Hon tryckte ner handtaget och gick in.
Jag vände mig om mot dörren bakom mig. Allt var tyst.
Alldeles för tyst.
Vänta här, sa jag.
Men han skakade på huvudet.
Jag tänker inte lämna dig ensam nu.
Vi gick in långsamt. Vardagsrummet såg ut precis som jag lämnat det. Lampan lyste.
Men på bordet stod något som inte funnits där förut.
Ett glas.
Mitt glas.
Med vatten i.
Jag stannade till.
Jag har inte druckit vatten, viskade jag.
Grannen gick fram och rörde vid glaset.
Det är ljummet.
Just då hördes ett svagt ljud från hallen. Som om någon flyttade på något.
Vi stelnade till.
Är det någon där? ropade han.
Ingen svarade.
Han gick längre in. Jag följde efter, med hjärtat bankande i öronen. Sovrumsdörren stod på glänt.
Han slet upp dörren.
Rummet var tomt.
Men garderoben stod öppen.
Mina kläder var rörda vid.
Och på sängen låg något litet.
Ett kuvert.
Jag gick fram och tog det. På det stod bara ett namn.
Mitt.
Jag öppnade kuvertet med darrande fingrar.
Inuti låg en lapp.
Bara en mening.
När du är redo att prata vet du var du hittar mig.
Handstilen var bekant.
Min exman.
Grannen såg på mig.
Har han verkligen en nyckel?
Jag skakade långsamt på huvudet.
Det borde han inte ha.
Jag satte mig på sängen och försökte samla tankarna. Sista gången jag såg honom var på tingsrätten. Han var lugn, nästan för lugn.
Då sa han till mig:
Någon dag pratar vi igen.
Jag avfärdade det som tomt prat.
Men nu någon hade varit i mitt hem.
Suttit vid mitt bord.
Drukit ur mitt glas.
Rotat bland mina kläder.
Grannen stod tyst vid dörren och tittade på lappen.
Det här är inte normalt.
Jag vet.
Plötsligt kom jag på något. Jag gick till skåpet vid dörren och öppnade det.
Där brukade jag ha reservnyckeln.
Men den var borta.
Då slog det mig, och jag blev alldeles iskall.
Han hade aldrig lämnat tillbaka nyckeln.
Jag hade bara trott det.
Grannen sa tyst:
Du borde nog byta lås.
Jag tittade en gång till på lappen.
Sedan rev jag den mitt itu.
Nej, sa jag. Det är nog dags att byta ut något mer.
Det är först när vi förlorar tryggheten vi inser hur mycket vi måste värna om den själva.
