Farsan hade alltid drömt om en son, men det blev en “värdelös” dotter som kom till världen. Han strök henne ur hjärtat direkt. Men åren gick, och just den där “oönskade” flickan, som fick uthärda förnedring och ensamhet, blev till slut hans enda stöd och lärde hela den bittra världen respekt.
Beskedet om att han fått en dotter nådde Rolf Pettersson just som han stod på sågverkets kontor i Sundsvall, samtidigt som han precis fått ut lönen. Gubbarna slängde några skrynkliga hundralappar i fickan och gick hemåt, skramlande med tomma bitar oljedunkar som de haft kaffe i, men Rolf stod kvar vid grinden och knep ihop femhundralappar i handen.
Ja typiskt otur, mumlade han och sparkade i gruset. Bad ju om en pöjk. Och vad får man? En tös.
Inombords var han kokande arg och sårad över att hans fru, Britta, nu bara gett honom denna besvikelse. Han ville inte gå hem till den tomma stugan, där det nu inte ens fanns nåt kvinnfolk att tala med. Medan Britta låg på BB i Östersund med den nyfödda, packade Rolf sin slitna ryggsäck, slängde ner ett ombyte och några smörgåsar, och gick över älven till sin gamla mor som bodde i byn på andra sidan, drygt två mil bort.
Britta, som fått sitt första barn, återvände efter två veckor till en öde stuga. Hon såg sig om allt var ovanligt städat, antagligen hade Rolf tagit några varv med kvasten innan han drog. Hon la ner sitt lilla bylte i sängen och sjönk ihop, ansiktet i händerna. Hennes axlar skakade av tysta snyftningar. Lilla dottern låg stilla i filten, bara smackade då och då i sömnen. Britta suckade tungt: “Vem kunde ana, min lilla, att du skulle bli den som splittrar?”
Rolf var en reko typ med grova drag, den där sorten man i byn kallade “hård”. Han tålde inga motsägelser och tog minsta motstånd som ett personligt angrepp. Han hade fått för sig han behövde en son, en arvtagare. Han hade ju själv vuxit upp som lillbrorsa till två systrar och tyckte att släktnamnet nu stod och föll med honom. Men så blev det alltså en tjej. Onödigt bagage.
Hans mor försökte prata honom till rätta, men Rolf stod på sig: “Inget snack. Skicka bort flickungen så kanske jag kommer tillbaka”. Och den där milen mellan byarna blev för Britta en avgrund.
Så fort hon kommit på benen efter förlossningen tog Britta tag i vardagen. 1957 pratades det inte om föräldraledighet. Man skulle dra sitt strå till stacken hemma och ut på gården, och samtidigt jobba på mjölkgården. I ett försök att blidka maken döpte hon dottern till Majvor ett namn med lite riv i, kanske han skulle mjukna då. Men Majvor var en otroligt stark och lugn unge. Inget skrik, inga utbrott. Vid sex månader stod hon upp ur spjälsängen, och så fort hon kunde gå slet hon den lilla trägunghästen, snickrad av grannen, över hela stugan. Och tala det gjorde hon tidigt, pladdrade på som en liten borrmaskin innan hon fyllt två.
På förskolan blev Majvor raskt leder. Hon var snabb, stark och orädd killarna backade för henne. Vid tre års ålder kunde hon sätta en femårig bråkstake på plats utan problem och höll redan vakt över trädgården med en sälgpinne i näven, för att mota bort grannens kor. Varifrån kom allt mod i en så liten flicka?
Rolf sökte tröst hos en ny kvinna, Siv från byn, redan frånskild och med två egna barn. Först gick han dit mest av ensamhet, och Siv, listig och med runda kinder, gjorde allt för att behålla honom. Och det lyckades hon med. Hon började viska: “Jag ska ge dig en pöjk, Roffe. Den bäste av alla!” “Bara det blir en grabb,” muttrade han, även om han inte lät lika sträng.
Men tiden gick, och ingen bebis kom. Kanske försökte de, men det ville sig inte. Rolf blev alltmer butter. Att ta hand om andras barn lockade inte han ville ha en egen. Så nådde ryktet honom dottern hans, Majvor, var tuff som en kille: orättvis, stark och rättfram. Bara tre år, men bättre än de flesta pojkar.
Mamma övertygade honom åter igen: “Du borde åka hem och se din dotter. Blod är tjockare än vatten.” Rolf tveka, men så hitta han ett knyte med konstiga torkade örter i Sivs skafferi. Han blev misstänksam och hörde att Siv sprang till byns kloka gumma.
Samma kväll packade han, smällde igen dörren så fönstren skallrade och gick. Siv ropade efter, örterna var “för hälsan”, men han lyssnade inte.
Nästan fyra år gick innan Rolf återvände. För första gången såg han dottern. Liten och rufsig med urtvättad kjol stod hon mitt i stugan och tittade på honom med misstänksamma ögon. Hon väntade inte precis med att krama honom när han sträckte fram en chokladbit.
Ser ut som en riktig granskog, muttrade han och sneglade på Britta med bitterhet.
Britta, som strålade av lycka över maken, viftade febrilt:
Men herregud, Roffe! Jag har bara minns dig med gott. Jag hoppades bara att du skulle komma hem igen.
Britta älskade sin man trots allt. Rolf var tystlåten, allvarsam och kunde markera sitt missnöje med en knytnäve i bordet eller ibland, värre, en örfil. Han blev ibland våldsam hemma.
Majvor var fem nu och förstod. Då farsan blängde på morsan och drog ihop ögonbrynen, skakade hon argt på näven:
Fy, dumma du! Jag ska allt ge igen!
Knytnäven var liten, men Rolf irriterade sig på Majvors motstånd det han själv aldrig vågat visa som liten.
Rolfs ilska avtog när Britta äntligen fick en son; han fick heta Erik. Men det var Majvor som fick bära ansvaret för lillebror bar honom på ryggen, matade, lekte, bytte blöjor.
Rolf var glad, men hans glädje var lågmäld och bister. Hemma kunde han fortfarande gå hårt åt familjen om något störde honom.
Britta krökte rygg och stod ut, så länge han bara inte slog.
Vid sjuårsåldern stampade Majvor med foten och skrek när det blev för hårt:
Jag säger till polisen på dig!
Rolf exploderade av ilska:
Men vafan! Tror du du bestämmer här?
Han jagade henne när hon blev för kaxig. Hon klarade sig ofta, snabb och kvick som hon var, och en gång när han försökte ge henne ris med björken bara bet hon ihop om förklädet men ingen tår. Rolf gnuggade händerna: “Nu är hon fostrad!” Men nästa dag dök Majvor självsäkert upp med polisen från byn.
Britta blev alldeles häpen och försökte förklara för konstapeln:
Men herregud, barn måste väl få lite tukt Rolf är ändå en bra karl. Sköter jobbet.
Men konstapeln, Olof Håkansson, la pannbandet på bordet och sa:
Britta, sånt här kan få följder. Det är bara en varning nu.
Rolf spelade tyst och skamsen:
Har det gått så långt alltså Men ska ungen sitta en på huvudet?
Han var så vänlig att konstapeln tvekade. Rolf söp aldrig, hade bra rykte på jobbet, ingen granne klagade. Varför sätta dit honom?
Efter det var Rolf mer försiktig med Majvor. Inte för att han var rädd, men han såg sig omkring. Men ibland kastade han onda blickar och väste:
Råskinn
Britta trodde allt var frid och fröjd igen, och snart kom ett tredje barn en dotter, Anneli. Rolf muttrade när han såg bebisen och gick direkt ut. Med Anneli ville han knappt kännas vid henne. Det var Majvor som fick hjälpa till medan Britta jobbade: bytte blöjor, lekte och tvättade.
Så växte Majvor, och i åttonde klass bestämde hon sig för att flytta till stan och läsa vidare. Rolf blev röd i ansiktet, det rödlätta håret stod upp.
Jaha, och vad ska du leva av då? Dra oss? Som om vi inte försörjt dig nog?
Hon var femton nu, satt och såg honom rakt i ögonen:
Jag ska väl klara mig själv. Föd ni de små istället, pappa.
Han började riva i väggen efter bältet:
Vad sa du din lilla kaxiga? Tror du du slipper undan?
Hon tog snabb som en vessla ett vedverktyg och väste:
Kom bara närmare! Jag försvarar mig!
Britta försökte lugna:
Flytta du. Jag fixar det hemma.
Och skilj dig! sköt Majvor in.
Britta viftade: Sådant gör man inte på landet. Folk förstår inte…
Då får du leva som du vill. Jag tänker inte lägga mig mer.
När Majvor sen flyttade, blev Rolf mildare mot de små, och även Britta kunde andas ut ibland. Erik och Anneli glömde snabbt hur syrran tagit hand om dem och förstod genast sig bättre med pappa.
Vår pappa är faktiskt bra! utbrast Anneli en dag. Du är bara sur!
Ni får ha honom för er själva, log Majvor.
Hon lämnade landet med bara lite kläder och några skrynkliga sedlar från Britta pengar i smyg ur en gömma på vinden.
De där är mina, sparade till dig, viskade Britta.
Majvor tittade på henne, grå och trött. Ville mest säga: “Skilj dig, mamma”. Men Britta ville inte veta av nåt sånt. “Alla andra lever så här.”
Storstaden tog emot henne med trygg kaos. På maskintekniska gymnasiet i Umeå kom hon snabbt in. Hon började jobba extra som städerska på ett spinneri. Pengarna räckte, och hon var självständig.
Rumskompisen hette Ylva, blont yrväder från Arjeplog. Hon ville bara hitta en rik man.
Kolla in killarna här, Majvor! utbrast Ylva. Speciellt den där, Simon hans pappa har egen bilverkstad.
Strunt samma, mumlade Majvor. Jag är här för att plugga.
I klassrummet blev det en incident med kursen i hydraulik. Läraren, Andreas Lindholm, var ung och osäker. Han blev genast retad. Efter några minuter reste sig Majvor och beordrade grabbarna att hålla käften annars åkte de ut. Alla visste hennes pondus: ingen bråkade med Majvor Pettersson.
Senare skrattade Ylva: “Såg du hans blick? Kanske kär nu!” Men Majvor ryckte på axlarna. “Han är gift, Ylva.” “Och? Många är olyckliga ändå!” Men Majvor låg lågt. Ändå dröjde sig tankarna kvar kring hans lugna blick.
Hon åkte sällan hem, mest vid skördetid eller högtider. Syskonen växte, och pappa höll sig iskall mot henne. Hon lät honom vara, men hjälpte till om det behövdes.
Ylva lyckades fria sin bilverkstadsägare till sist. Majvor funderade ibland: “Vad väntar för mig? Ensamhet? Eget barn kanske? Hellre ensam än fast i fel relation”
Men livet ville annat.
Jonas Svensson gick på parallellkursen. Lång, snäll, nästan lite trög men han såg på Majvor på ett sätt som smälte henne. Han rökte inte, drack inte, jobbade på ett pulpeteri efter examen. Han frågade om hon ville gifta sig. Hon tvekade, frågade till slut: “Kommer du svika mig som pappa gjorde med mamma?” “Aldrig”, svarade han. Och hon trodde honom.
De gifte sig stillsamt. De fick dottern Lina. Men snart ändrades Jonas. Han blev lat, såsade hemma, drog ut med kompisarna. Pengarna blev färre. När Majvor klagade bröt han ut: “Jag har väl också rätt att slappna av!”
Minnet av Brittas tålmodiga liv kom krypande. Men en dag satte Majvor stopp: “Blir det ingen ändring, skiljer vi oss.” Han flinade. Så Majvor gick till tingsrätten.
Ylva ropade: “Du klarar dig aldrig själv!” Men Majvor gjorde det. Fick jobb på spinneriet, Lina på dagis. Jonas betalade knappt något underhåll.
Erik, hennes bror, kom till Umeå. Han häpnade över Majvors energi: jobb, barn, och familjen hängde ihop, helt utan hjälp.
Hur orkar du? undrade han.
Man måste, svarade Majvor. Det kommer ingen och lyfter åt dig ändå.
Ylva hann själv bli ensamstående hennes idealman var visade sig vara en barnslig slarver. Hon grät vid Majvors köksbord: “Du hade rätt, man ska ha nån man kan lita på!”
Majvor tänkte ibland på sin gamla lärare Lindholm. Oväntat möttes de på Coop en kväll mot hösten. De hamnade vid samma lunchbord. De pratade länge, om allt möjligt. Han hade skilt sig, byggde nu hus utanför Umeå.
Varför är du ensam? frågade han till slut.
Har gått så bara, suckade hon.
Jag också.
Han bjöd in henne till sin gård en söndag. Hon blev imponerad av platsen, ordning och husdrömmarna. Men så blev de störda av två skumma typer som ville sno byggmaterial. Majvor tvekade inte; hon grep en yxa och gick ut.
Dra! skrek hon. Männen skrattade men retirerade snabbt.
Andreas stod där, nästan chockad:
Hur vågade du, Majvor?
Någon måste ju, svarade hon.
Efter det inga tveksamheter mellan dem längre. Andreas friade efter några veckor. “Jag är inte rik, huset är halvfärdigt Men jag älskar dig. Och Lina.” Majvor svarade genom tårar: “Ja.”
De gifte sig smått men glatt. Britta och till och med Rolf kom till stan. Under kaffet höjde Rolf plötsligt glaset, såg allvarligt på Andreas:
Ta vara på henne. Hon är tuff, men hon är god också. Liksom sin mor.
Majvor blev rörd hade aldrig hört farsan säga något snällt om henne tidigare.
Livets lugn infann sig. Hus på landet, äppelträd utanför. Lina skulle börja gymnasiet, Erik hade fått en familj, Anneli likaså. Britta hälsade ofta på och hjälpte till med barnbarnen. Självklart, Rolf också allt oftare. Han och Andreas satt på verandan, småpratade och såg ut över gården. Det gamla bråket glömdes; det fina fanns kvar.
En kväll satt Majvor, Andreas och Lina på verandan och såg på solnedgången. Lina frågade: “Är du lycklig nu, mamma?” Majvor såg sig omkring: sin man, dottern, sitt lilla hus, äppelträden.
Ja, svarade hon.
Andreas drog henne intill sig: Jag också.
Lina log och gick ut i trädgården. Majvor och Andreas satt kvar och lyssnade på kvällsbrisen bland äppelblommorna.
Och så, till slut, lärde jag mig något: Ibland är det de som först döms ut som “ovärdiga och svaga” som visar den största styrkan. Och alla gamla sår de kan faktiskt läka, om man bara vågar tro på sig själv och på att livet kan vända.
