Efter nästan fyra månader av drömlik mejlväxling, där varje dag kändes som ett nytt avsnitt i en märklig tv-serie, gick jag Ingrid, fyrtiofem år gammal med på att träffa Sven, min femtiotvåårige korrespondensvän.
Under denna tid lärde jag mig allt om Svens märkliga smak för dillchips, hans eviga historier om barndomsvännen Yngve, och hans säregna vana att avsluta varje “God morgon” med exakt tre punkter De blev små stjärnor i det digitala drömlandskapet vi byggt tillsammans.
Jag befann mig i det där ålderslandet där nervositet byts mot en torr, lakonisk nyfikenhet. Spegeln visade mig någon som kunde bära en enkel stickad tröja som om det vore nobelmiddagsklänning. Ironin var vass, likt smält snö, och löste upp varje potentiellt pinsam situation.
Sven, som i meddelanden framstod som allvarsam och aningen sarkastisk med ett skimmer av trygghet, skrev sent på kvällar att: “I vår ålder söker man inte längre fyrverkerier, utan värme. Någon som förstår utan ord.”
“Utan ord, så utan ord,” fnissade jag framför badrumsspegeln och svepte på mascara huvudsaken att de ord som till slut uttalas inte får en att vilja fly ut i en isvak.
Vi bestämde träff på ett litet kafé vid Vasaparken, där det alltid doftar kanel och ljuset är mjukt från stearinljus fast det är mitt på dagen. Jag gick dit i tid, stadig och rustad för vad som helst. Kanske skulle kvällen bli intressant.
Sven dök upp några drömlika minuter senare, med blick som en internrevisor på decembers sista dag. Han satte sig mittemot, sa hej utan att röra vid läpparna, ingen komplimang, inget “Vad kul att ses”.
Han synade mig, som om jag vore ett väl avvägt bokslut på en obestämd plats mellan sömn och verklighet. Sedan föreslog han espresso och semla; vi enades om det, för så gör man när allting svävar.
Ingrid, sa han, som en rektor inför skolavslutning, fyra månaders analys ligger bakom oss nu. Nu när vi äntligen möts vill jag direkt ta upp fem viktiga punkter. Jag har fem anmärkningar.
Inombords krossades något värdigt som ett tunt glas, men jag lutade hakan mot min hand och nickade åt drömlogiken.
Fem anmärkningar? Det låter fascinerande. Kör på.
Han såg inte min ironi, bara början till en uppräkning.
Första anmärkningen: foton.
På ett av dina bilder, du vet den där blå klänningen, ser du slankare ut. Jag ser nu att du är… mer distinkt formad. Det kan vilseleda män. Vid vår ålder borde kvinnor visa ärlighet.
Jag skrattade tyst inom mig, “Distinkt alltid något. Inte monumental i alla fall.”
Andra anmärkningen: svarstider.
Du svarar ibland långsamt. För tre veckor sen skrev jag 14:15, du svarade 16:40. Män ogillar väntan. Det är ett tecken på brist på respekt.
Jag var nog på arbetsmöte… men han höll redan upp nästa finger.
Tredje anmärkningen: platsen.
Varför här? Det här fiket är för elegant. Jag föreslog ett enklare ställe. Ditt val visar konsumtionslystnad.
Jag såg på min kardemummalatte och kände ett flaggande begär att hälla den över hans huvud. Men min drömnyfikenhet höll kvar.
Fjärde anmärkningen: utseendet.
Varför klänning? Vi skulle bara fika. För pråligt för en vardagseftermiddag. Smycken? Onödiga. Kvinnan ska locka med djup, inte glans. Jag söker mening, inte skyltfönster.
Femte anmärkningen: självständigheten.
Du valde kafé, säger ofta “själv”. Låter mig inte vara man. Jag vill ha någon som frågar om råd. Om vi ska ses fortsatt måste du förändra det.
Han korsade armarna, som om han efterlyste tack för ett vaccin mot självförtroende.
Jag tittade på honom, såg hur fyra månader bara var en skenfasad för en mästrande manipulatör. Han ville inte ha värme, utan någon som matade hans ego.
Vet du, Sven, sa jag mjukt, jag har också analyserat. Det tog mig fem minuter att förstå allt.
Nämen vad? kisade han drömskt.
Du är unik. Du korsade hela Stockholm för att prissätta min smak, profil och rätt att existera som jag är. Imponerande självsäkerhet.
Sven rynkade pannan:
Jag talar bara ärligt.
Nej, skakade jag på huvudet. Du är inte ärlig. Du är olycklig och vill mäta världen med en krokig tumstock. Tycker du inte om bilderna, besök Nationalmuseum där byts aldrig motiv. Tycker du jag svarar långsamt? Köp en Tamagotchi. Klänningen? Den tog jag på för att jag älskar den, inte dig.
Jag reste mig, rättade axelremsväskan och såg honom rakt i ögonen:
Avslutningsvis: Faller ditt ego av ordet “själv”, behöver du inte kärlek utan terapi. Vid fyrtiofem slösar jag inte bort min tid på någon som börjar dejten med att räkna mina “fel”.
Men vart ska du? Och kaffet då? mumlade han.
Du får avsluta det själv. Det blir billigare för dig. Och ett tips: vill du att någon stirrar dig i munnen ring Folktandvården.
Hemma spärrade jag genast Sven på alla medier. Hemtrevnad vid min ålder är inte enbart ullfilt och tystnad, utan också en mobil utan folk som tvingar in dig i deras sneda mall.
Men vad tror ni: Drömde jag om dåligt ragg eller var det ett noggrant regisserat sömnspel? Bör man dröja kvar om första intrycket är en notering av allt man är?
