Han snubblar genom det nattliga Göteborg, kroppen vacklande efter en rejäl dos alkohol. Vart han är på väg spelar ingen roll. Staden är hem, benen vet vägen själv. Det finns viktigare saker att ta itu med han filosoferar högt.
Varför, varför blev livet så här? Tjugosju år, kompisars barn har börjat skolan och tjejerna sticker efter en månad, om jag har tur. Otrevlig? Nej, inte egentligen… Eller kanske. Så ska en riktig karl vara, Viktor ler lite för sig själv. Det enda jag verkligen lyckats med är jobbet. Långt från miljonär, men till ett schysst liv räcker det.
Plötsligt stannar han, greppar huvudet tårarna rinner längs kinderna:
Så mycket pengar till den där läkaren, och vad fick jag av honom? “Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Här har du adressen till en expert i Stockholm, men det är tveksamt att han kan göra något heller.” Men imorgon, jag åker dit. Får bli så.
Han når bron. Tittar ut över den mörka, strömmande Göta älv:
Ska man hoppa? Det är djupt här. Ett slut, och så är det över, blicken glider över vattnet. Nej, att drunkna, det är för kallt. Och dessutom måste Sokrates ha kvällsmat. Jag går hem.
Han går över bron och ser plötsligt på mitten av bron en ung kvinna, nästan som ett barn, med en ryggsäck på bröstet och där i ett litet barn. Hon står och stirrar ner i älven. Så klättrar hon hastigt upp på räcket och sträcker ut armarna. Viktor slänger sig fram, hinner få tag om hennes midja och trycker henne mot sig när de tillsammans faller ner på det dammiga broräcket. Barnet börjar gråta.
Är du inte klok? skriker Viktor, nykter på ett ögonblick.
Vad vill du? Varför lägger du dig i? ropar hon, tårarna forsar.
Jag tyckte bara det var lite för tidigt att dra nu, nickar mot barnet. Och för honom med, särskilt. Res dig och gå hem till din man eller mamma! Vem har du?
Jag har ingen man, inget hem, ingen mamma. Ingen har jag!
Okej, nu ligger du i mitt knä också, han lyfter henne upp, sätter ned barnet hos henne. Kom nu.
Varför skulle jag följa med dig? Döden, den kan man välja när som helst! Men man vet ju aldrig, du kanske är någon galning!
Drunkna kan du göra sen, varsågod! Men var rädd för galningen då? han drar henne i armen. Nu går vi!
***
De vandrar genom stadens natt med barnskriket som ljudmatt.
Till sist orkar Viktor inte mer:
Varför skriker han hela tiden?
Han vill nog äta? Hon trycker barnet mot bröstet.
Ge honom mjölk då.
Jag har ingen mjölk, inga pengar.
Och inga vettiga idéer heller, han ser sig omkring. Det finns ett nattöppet Ica där borta. Kom så köper vi mjölk.
***
Kassörskan och väktaren kastar misstänksamma blickar på nattens shoppare, men Viktor tar resolut en korg och nickar åt kvinnan:
Kom, säger han till kassörskan. Var finns mjölken?
Där borta, pekar hon.
Vid kyldisken:
Ta den du behöver, säger han.
Den här, hon tar ett litet paket.
Ta mer, ta allt du behöver! Han väntar tills hon lagt ner flera paket. Vad mer?
Blöjor.
Blöjor, vad är det nu igen?
De ligger där borta, hon ler svagt.
Ta!
Kan vi ta våtservetter också?
Javisst.
Vid kassan. Viktor drar fram sitt bankkort.
Bara kontanter, säger kassörskan.
Han fiskar upp ett slitet kuvert fullt av tusenlappar. Ger en sedel.
Ingen växel.
Ta en chokladkaka för växeln då, han pekar irriterat. Den där.
***
De kommer in i lägenheten. Kvinnan ser sig omkring och skakar förvånat på huvudet. Viktor sparkar av sig skorna, rusar till kylen, kastar en sill till katten som genast kommer lufsande Sokrates såklart och häller upp ett stort glas äppeljuice. Efter att ha släckt törsten går han till gästen:
Här kan du sova, han pekar runt. Kök, badrum, toa. Jag drar och sover nu.
På väg mot sitt rum stannar han:
Vad heter du?
Elvira.
Jag heter Viktor.
***
Han verkar faktiskt inte vara en galning, tänker Elvira medan hon tänder spisen och sätter på tekokaren. Så dumt. Tänk, jag var nära att hoppa! Hade inte den här knäppe funnits… Och vad skulle jag och Leo gjort ute på gatan nu? Hon rör sig snabbt till det rum han visat. Lägger ner den lilla gråtande pojken på sängen, gräver i ryggsäckens lilla fack och springer till köket. Hon diskar en gammal nappflaska, fyller med mjölk och blandar ut med kokat vatten.
Pojken dricker glupskt och somnar genast in så fort blöjan är bytt och kinderna tvättade med våtservett.
Elvira tvättar sig och rotar i kylskåpet efter mat. Hon mölar i sig bitar av kall korv och ost, fyller magen och känner sig bums generad. Men det får vara. Hon somnar tätt intill sonen.
***
Morgonen gryr. Hon matar Leo två gånger under natten han är åtta månader och alltid hungrig. Hon hör hyresvärden tassa upp. Dags nu, tänker hon, allt bra tar slut.
Han står i köket, steker ägg. Hon tvättar sig hastigt, dyker in:
Sätt dig, säger han och pekar på en stol. Jag gör omelett.
Sätt dig själv du! Hon puffar undan honom vid spisen, hackar färsk dill och strör över äggen. Disken diskas noggrant, kaffe kokas på svenskt vis.
Under tiden ringer Viktor vilt i telefon, bryskt och bestämt. Elvira känner sig knappt sedd. Han äter, dricker kaffet och reser sig.
Hon förbereder sig inombords: Nu får vi gå.
Elvira, lyssna noga! Jag måste sticka iväg en vecka nu. Viktigaste av allt: mata katten. Han heter Sokrates. Inte ge honom några Whiskas, bara färsk fisk och kött. Mitt arbetsrum håller du dig undan, annars gör som du vill i resten av lyan.
Det hörs barnskrik från sovrummet. Elvira kör iväg mot rummet, återkommer snart med Leo i famnen. På bordet ligger flera tusenlappar:
Det borde räcka en vecka, säger han. Nu drar jag.
Han går mot dörren. Då sträcker lilla Leo ut sina armar och brabblar något som låter som pa-pa. Kanske inbillar sig Viktor det, men något svider till i bröstet han kommer ju aldrig bli pappa själv.
Elvira, får jag hålla honom? Det låter ovant i hans mun.
Visst! Hon räcker över barnet och för första gången ler hon ordentligt. Du har aldrig hållit ett barn förr?
Nej.
Då ska du få lära dig.
Leo tjuter av glädje, fäktar med armarna och Viktor kan inte låta bli att titta fascinerat på honom. Jag kommer aldrig få en son, tänker han, blicken mörknar och han räcker över Leo till Elvira.
Och går.
***
Viktor kommer hem igen. Stockholmsläkaren har sagt att han aldrig kommer få barn. Humöret: kass.
Varför allt detta? Pengar, fyrarummare, XC90… Men vad är meningen, utan familj? Bara katt och disk, damm och smuts i lägenheten. Sju säten i bilen. Till vad då?
Han kliver in i lägenheten… Städat. Skinande rent. Elvira möter honom med ursäktande leende.
Pa-pa! Leos små händer viftar framför hans ansikte.
Väskan trillar till golvet, hans armar sträcker sig av sig själv mot pojken.
