Herregud, Jonas! Du är verkligen en tung person att ha att göra med! Kan du aldrig bara göra som jag ber dig, va?
Den unga kvinnan som just nu fräste åt sin make var slående vacker. Nej, överdådig. Långa ben, djupblå ögon, och en kroppsform som fick männen att vrida på huvudet när hon gled fram längs parkallén bredvid hotellet.
Hennes make däremot saknade helt och hållet hennes yttre skönhet. Nästan ett huvud kortare, liknade han mest ett litet ekfat med långa armar, korta ben och en begynnande flint. Men ögonen levande, intelligenta gav honom något ovanligt. Det var kanske just det som fick folk att undra över parets sammansättning. Den krävande skönheten och han som tycktes förstå allt om henne…
De liknade nästan Hefaistos och Afrodite förutom att mannen mest höll sin dotter i famnen snarare än en slägga.
Den lilla flickan, Märta, var så lik sin far att ingen skulle kunna ifrågasätta släktskapet. Från sin mor hade hon fått ögonfärgen blå som skärgårdsvågor och en tjock, kopparröd hårman som påmint om eld. Lockarna var så otämjda att modern gav upp tanken på att ordna dem, så Märta, fem år gammal, sprang genom hotellet som en rödhårig virvelvind och kastade blickar bak mot sin flämtande pappa.
Kerstin, vill du så gärna åka på den där utflykten? Gör det då. Men jag tror Märta är för liten än. Långt att åka, varmt, hon kommer gråta och gnälla och hela din semester blir förstörd…
Men du då? Jonas! Jag har kommit hit med min man, förstår du! Du tycker alltså det är helt lugnt om folk uppvaktar mig på hotellet? Rör det dig inte att du är så likgiltig?
Kerstins röst steg i tonläge, och Märta kramade pappan hårdare och gömde sig mot hans axel.
Inte då, älskling, klart jag blir svartsjuk! Jonas log svagt och smekte dottern över huvudet. Ska vi inte hitta på något annat? Ta en segelbåt, eller prova dykning vad vill du?
Jag vill se vikingagravarna! snäste Kerstin och vände ryggen till. Ni behöver inte följa med. Jag åker själv!
Bråket var regisserat, och Jonas kunde bara lyfta på axlarna när hans fru marscherade mot poolen utan en tanke på honom eller Märta. Så här var det ofta Jonas var van.
De levde ungefär likadant som de flesta andra par i deras kretsar. Han framgångsrik och ständigt upptagen; hon ung, skönhetsmedveten och van vid att bli beundrad.
Hur Jonas hamnade i rollen som “modern make” begrep han knappt själv. Han hade aldrig haft lätt för kvinnor, och hans utseende spelade mindre roll än hans sociala osmidighet. Med kvinnliga kollegor och affärspartners fungerade allting han uppträdde korrekt, vänligt och med humor. Men så fort känslorna kom in vek han bort; de enklaste fraser blev omöjliga, och försök till flirt slutade i katastrof. Till sist accepterade han tanken på att han nog skulle förbli singel, med arbete, besök hos mamma på landet, och någon enstaka flirt för “hälsans skull” som hans mor Rut brukade skoja.
Allt fortsatte så tills Rut bestämde att nu fick det vara slut på ensamheten. Hon skulle ordna en fru åt Jonas.
Jonas! Jag har tittat på dig länge nog. Du kommer aldrig gifta dig själv! Vi behöver en äktenskapsmäklerska!
Vad säger du? utbrast Jonas plötsligt, med hallonsylt på skjortan från det hastiga teet på verandan.
Har du förstört den nya skjortan… suckade Rut och såg ömt på sin son. Du är fantastisk, Jonas smart, charmig, trygg. Men vem har glädje av det utom jag? Nu, beskriv hur hon ska vara, din blivande fru!
Mamma, sluta, det är fånigt…
Inga protester! Kom igen nu ögonfärg till att börja med
De satt där långt in på kvällen. Jonas svarade, till sist, bara för att Rut inte skulle ge sig. Sidan fylldes med önskemål och drömmar han knappt vågat formulera, och han hajade själv till över resultatet.
En sådan finns nog inte…
Vi får se! svarade Rut snabbt och stoppade undan lappen.
Den blivande frun, Kerstin, visade sig vara precis så yttre och personlighetsdrag matchade beskrivningen på pricken. Men livets djupare kvaliteter blev en annan sak, att upptäcka undan för undan inom äktenskapets ram.
Jonas insåg snart att det hela liknade ett affärskontrakt. Det han trott var ovanligt visade sig vara ganska vanligt bland bekanta. Kerstin hade ingen avsikt att vare sig laga mat eller sitta hemma. Hon var upptagen med sig själv. Efter bröllopet köpte de en stor villa där de genast inrättade separata sovrum, eftersom Kerstin “absolut inte kunde sova med hans snarkningar”. Snarkade han så mycket? Jonas visste inte, och brydde sig faktiskt inte. För Kerstin var han beredd att gå över ån för att hämta vatten.
Hon ville inte heller ha barn, men insåg att det ingick i uppgörelsen och bad om några års betänketid.
Jag vill se världen, Jonas. Kan du fixa det?
Jonas gick med på det. De reste, levde socialt och höll ut med varandra, mer eller mindre.
När Märta föddes blev Jonas uppriktigt lycklig och längtade hem till dottern varje dag. Det enda som bekymrade honom var hur Kerstin tog lätt på moderskapet.
Jag ska inte amma. Vill inte förstöra formen på brösten och behöva plastikoperera efteråt. Hitta en barnflicka, eller så får vi köpa babyersättning. Ingen fara, det funkar!
Varken Jonas eller hans svärmor kunde övertala Kerstin, så Märta drack glatt ur flaskan, och Jonas började leta barnflicka.
Jag blir snart knäpp! Att sitta inlåst med en skrikande unge hela dagarna, du jobbar och jag är fast här! Hur kan du bara lämna mig ensam så? vill du att jag ska få förlossningsdepression? klagade Kerstin.
Men Jonas’ svärmor, Gunilla, föreslog att hon kunde vara barnvakt i stället. Jonas jublade.
Kerstin protesterade först:
Varför ska min mamma flytta in? Ska hon lära mig hur jag ska leva mitt liv? Du älskar mig inte ens längre…
Jag älskar dig, Kerstin men jag älskar Märta också! Hon behöver någon mer än bara mig som älskar henne.
Kerstin gick till slut med på Gunilla som barnvakt. Märta fann sin andra värld efter pappa mormor. Hon visade sig för artighetens skull hos sin mamma då och då, men det var pappa och mormor som gav henne kärleken hon litade på.
Åren gick. Märta började på balettstudio och sedan på privat förskola, dit Gunilla körde henne varje morgon. Hon reste halva världen med föräldrarna, alltid med någon vid sin sida.
Men så, under ännu en utlandsresa, blev Märta sjuk med hög feber och huvudvärk.
Jaha, där försvann hela semestern, fräste Kerstin och gick otåligt runt i hotellrummet medan Jonas ringde läkaren.
Hon är ju ditt barn, Kerstin, sa Jonas. Vi måste ta det på allvar.
Banal barnförkylning! Dumt att du gav henne glass! Alltid du som ger efter för småsaker…
När läkaren gått och sagt att det var en överansträngning, bestämde Jonas genast:
Vi åker hem nu.
Varför?! Läkaren sa ju att allt är okej…
Jag känner att något inte stämmer, svarade Jonas bestämt.
Undersökningarna i Stockholms sjukhus visade att Jonas haft rätt. Märta blev kvar på sjukhus, och Jonas tog avstånd från sitt arbete för att vara vid dotterns sida. Kerstin satt hos Märta också, men hade inget att svara läkare på frågor om sitt barn. Hon längtade mest efter friheten, sitt gamla liv sjukhuslukten klarade hon knappt.
När hon hörde att Jonas börjat sälja huset för att betala för Märtas behandling bröt hon ihop.
Varför, Jonas? Räcker inte pengarna längre?
Nej, sa Jonas med lugn röst. Allt går till Märta nu. Och om det behövs säljer jag firman, båten, vad som helst för hennes skull.
Och jag då, Jonas? Gråten i Kerstins ögon hade blivit verklig nu.
Jag vet att du lider, och nu ger jag dig frihet. Du får bil, lägenhet, trygghet. Men du dyker upp hos Märta ett par gånger i veckan, och du följer med när vi ska till utlandskliniken. Du må vara vad du vill, men du är hennes mor. Skärp dig, visa lite medkänsla och var en mamma!
För första gången tappade Jonas helt behärskningen. Han var rädd skräckslagen allt han brydde sig om låg i ett sjukhusrum, med sin lilla hand på droppnålen. Det enda som band honom och Kerstin samman var Märta.
Nu får det vara nog. Gå ut i korridoren och ta dig samman, men skräm inte Märta.
Vad som hände i Jonas just då hade Kerstin inget svar på. Plötsligt syntes han större, rakare och tryggare än någonsin förut, och hon bara gick därifrån.
Mormor Gunilla fortsatte att stödja Jonas och Märta under de följande månadernas kamp. Märta opererades, blev bättre, och när hon var hemma igen fanns pappa och båda mormödrarna där. Kerstin stannade kvar utomlands.
Rehabiliteringen tog två år hoppet levde, dog, och tändes igen. När läkaren i Uppsala till slut log och sa: Ni klarade det förstod Jonas hur nära livets branter de varit.
Märta såg sin mamma igen på sin femtonårsdag. Kerstin var lika vacker som förr, och gick raka vägen mot dottern efter att ha hälsat artigt på Jonas och Gunilla.
Dotter
Märtas blå ögon smalnade lite, hon studerade moderns ansikte.
Mamma…
Kerstin försökte börja förklara sig, men Märta avbröt henne.
Inte nu. Vi pratar efteråt.
Men jag ville bara…
Jag vet. Det får vänta.
Märta, snälla…
Följ med.
Hon ledde sin mor till Jonas’ arbetsrum, drog för tunga gardinen och satte sig i fönstret.
Jag lyssnar.
Herregud, vad du är lik din far…
Tror du? Är jag lika tung att ha att göra med?
Nej, jag menade inte så…
Men det är sant, mamma. Jag är som han. Vet du vad han lärt mig? Att förlåta. Han pratade aldrig illa om dig, aldrig. Han tog aldrig in någon ny kvinna. Han sa alltid att jag hade en mor fast det hade jag ju knappt. Och vet du, mamma…?
Vad då…? frågade Kerstin tyst.
Han lärde mig att allt onda i världen kan man inte bära på. Inte nu, men kanske en dag kan jag förlåta på riktigt. Jag har inte saknat dig. Jag har mina mormödrar och pappa. Det är nog. Men för hans skull ger jag dig ändå en chans.
Varför vill du inte försöka…?
Jag minns hur jag höll pappa i handen på sjukhuset, hur mormor Gunilla sjöng mig till sömns, mina balettlektioner med farmor, målarkvällar, och glädjen när min tavla vann pris. Då fanns du inte där, mamma.
Men nu vill jag vara nära…
Vi får se, svarade Märta eftertänksamt. Du får kämpa. Lyckas du visa varför jag behöver en mamma, då kanske jag tänker om. Annars gör det bästa av din tid här.
Hon hoppade ner, ordnade gardinerna och stannade till i dörren:
Men förresten, mamma tycker du jag är en tung person?
Kerstin hann bara le svagt.
Bra. För då är jag verkligen lik min pappa. Och det får jag tacka för. Vi får se vart livet tar oss.
Det kopparröda håret syntes försvinna, och Kerstin stod stilla vid fönstret och lade handen mot glaset, där Märtas fingeravtryck ännu syntes.
Livet lär oss ibland att de starkaste banden inte sitter i juridik eller yttre omständigheter, utan i omsorg, förlåtelse och viljan att vara kvar. Och att de mest tålmodiga de vi ibland kallar tunga kanske bär allting, men också är de mest pålitliga när stormen blåser.
