Niklas klev av bussen vid den lilla landsvägshållplatsen, andades in den klara, svenska sommarluften, och började gå mot sin mosters hus. Det gamla, faluröda huset stod där han mindes, omgiven av blommor och det prunkande gräs. Han öppnade den vita trädgårdsgrinden och möttes genast av moster Gunvors leende gestalt.
Men Niklas, varför har du inte ringt och sagt att du skulle komma? utropade hon med värme och kramade om honom. Kommer Ingrid och barnen senare?
Nej, de hade inte möjlighet. De blev kvar i Stockholm, svarade Niklas och drog på munnen.
Gunvor försvann in i köket, och snart stod kaffe och sillmackor på bordet. De åt gemensamt. Efter maten blev Gunvors ansikte allvarligt.
Titta här vad jag hittade i kistan i skafferiet, sa hon plötsligt och räckte honom ett gammalt gulnat papper.
Nyfiken vecklade Niklas försiktigt ut arket och började läsa. Hans ansikte förändrades i takt med varje rad han tog till sig.
Oroa dig inte så mycket, försökte Gunvor trösta honom. Det där var ju så länge sen. Mycket kan ha hänt sedan dess. Dessutom, du har ju två barn de kom inte dit med vinden precis!
Den natten kunde Niklas inte sova. Han låg vaken i sin mosters gästrum och stirrade upp i taket. Tanken snurrade det där intyget, utfärdat när han var barn och svårt sjuk, som påstod att han i framtiden inte skulle kunna få egna barn. Det var ett brev hans mor en gång fått. Niklas hade aldrig hört talas om det.
Det måste vara något fel, tänkte han. Om det där stämmer, har jag uppfostrat två barn som inte är mina egna. Det kan inte vara möjligt. Jag litar på min fru.
Niklas förlorade sin mamma innan han fyllt tio. Kort därefter gifte hans far om sig med en annan kvinna. Niklas började då oftare sova över hos moster Gunvor som bodde tvärs över gården, och hon blev snabbt den mamma han behövde.
Efter lumpen återvände Niklas aldrig till barndomens by. Det fanns inga jobb, och relationen till pappan var spänd. Han blev kvar i Stockholm, körde lastbil, och bodde de första åren i korridor. Med tiden blev han långtradarchaufför och kunde så småningom köpa en liten lägenhet.
Sen träffade han Ingrid. Hon berättade att hon väntade barn redan innan de gifte sig. De skapade ett gott liv, och efter dottern föddes även en son, tre år senare.
Runt fyrtio, med lite kapital sparat, startade Niklas eget åkeri. Började småskaligt men verksamheten växte och så småningom kunde han ta ut en stadig lön.
Niklas gav sig genast av till Stockholm, oförmögen att ta emot mer ovisshet. På en privatklinik lät han sig undersökas, och det gamla beskedets sanningshalt bekräftades. Han återvände hem, som förbytt.
Niklas, vad bra att du är hemma! Vill du ha middag? undrade Ingrid glatt.
Nej, tack, svarade han kort, och lade intyget framför henne på köksbordet.
Vad är det här? frågade Ingrid förskräckt.
Ett papper som säger att jag aldrig kunnat få barn, sa han med låg röst.
Ingrid sjönk ner på en stol, tårarna blänkte i ögonen.
Niklas, det måste vara något fel, pep hon.
Ska du fortsätta ljuga för mig? Jag går om du inte berättar sanningen.
En stunds tystnad sedan började Ingrid, darrande:
Hon berättade att en skolkamrat uppvaktat henne länge, och när de väl slutade gymnasiet fortsatte de ses. Men sedan övergav han henne plötsligt för en annan.
Det var då jag träffade dig. Och snart efter förstod jag att jag väntade barn. Men jag var osäker på vem som var pappan. Jag vågade inte berätta för mina föräldrar, så äktenskapet med dig blev min räddning.
Men sonen, då? frågade Niklas, nu hårdare.
Tårarna rann tyst nedför Ingrids kinder.
Du jobbade ju borta så mycket då. En kväll träffade jag min första kärlek igen. Jag följde med honom hem. Det var ett misstag jag aldrig kommer att kunna förlåta mig själv för. Men det betydde ingenting du är den enda jag verkligen älskar.
När Ingrid tystnade lutade Niklas pannan i händerna.
Niklas, lämna mig inte. Jag kan inte leva utan dig.
Jag orkar inte se dig nu, svarade han och gick mot dörren.
Ingrid försökte stoppa honom, tårarna i ögonen, men Niklas stängde igen dörren bakom sig utan att vända sig om.
Han skrev in sig på jobbet och höll sig sysselsatt alla vardagar, men till helgen drog han tillbaka till byn och Gunvor. Nätterna var värst han låg vaken, stirrade ut i mörkret.
Var mitt liv värdelöst? Vad har jag kvar nu? frågade han tyst ut i rummet. Men tankarna slingrade sig vidare:
Om jag vetat om det från början hade jag någonsin fått en egen familj? Troligtvis inte. Och då hade jag aldrig fått uppleva lyckan när barnen tog sina första steg, aldrig alla de små glädjeämnen som kommit tack vare min okunnighet.
Söndagen därpå kom barnen till byn.
Pappa, vi vet inte vad som hänt mellan dig och mamma, men du har dragit dig undan från oss också. Vill du inte träffa oss heller? frågade dottern forskt när hon steg in.
Nej, lilla vän, det är inte så. Jag älskar er som förr, men med mamma det är svårt just nu.
Men pappa, mamma gråter och kan inte sova. Kom hem, jag är orolig för henne, sa sonen.
Far, sluta vara arg. Vi kommer snart göra er till morfar och mormor, log dottern och såg på Niklas med glimten i ögat.
Niklas kände hur han mjuknade, kramade dottern.
Det var goda nyheter, sade han rörd.
Pappa, vi åker inte härifrån utan dig, sa sonen allvarligt. Ni har levt tillsammans i över tjugo år ni kan inte lämna varandra för det här.
Niklas log blött, höll om dem båda.
Ni har övertygat mig. Kom, nu åker vi hem.
