Blåstrumpan
Malin, kan du ta mitt pass imorgon, snälla? Min svärmor fyller år. Måste gå dit och gratulera.
Men hade ni inte kalas för henne bara för en månad sen? Jag såg upp från min hög med lånekort och pärmar.
Malin! Varför ifrågasätter du så? Då var det namnsdag, nu är det födelsedag! Jag måste verkligen, förstår du? Och du har ju ändå inget särskilt planerat, eller hur? Inga barn, inga band. Helt fri! Oj Förlåt, det var inte så jag menade
Irina slog sig försiktigt på munnen, men orden var redan sagda. Jag vände mig bort, nickade kort och gick ut ur läsrummet.
Inte snyggt gjort hörde jag henne säga till vår kollega Linnea.
Linnea, hon är av det där virket man inte argumenterar emot. Hon hade aldrig gått på någon sån där undanflykt. Bibliotekarie eller ej Linnea kunde alltid säga ifrån när det behövdes. Det fanns dagar jag nästan kände mig generad inför hennes starka karaktär, medan Irina bara skrattade.
Du ser, Malin, alla bibliotekarier är inte gamla blåstrumpor kolla på mig eller Linnea. Så här ska man leva! Inte smyga mellan biblioteket och lägenheten dag ut och dag in. Scarves och katter som en gammal ungmö! Förlåt att jag är rak, men någon måste ju hjälpa dig rätt! Varför är du sån här, Malin? För du är ju faktiskt om man tänker efter väldigt fin! Men ändå, känns det som om hela ansiktet är fullt av tårar Vad säger du, Linnea?
Linnea brukade ryta till åt Irina: Nu räcker det. Du ska inte använda dig själv som förebild! Du har väl haft killar så det räcker och blir över, och ändå? Bor med din David, som slår dig ibland och sticker ut på krogen stup i kvarten. Vad hjälper det att vara snygg då?
Jag har i alla fall man! Och barn! Vad har Malin? Ytterligare en katt att gosa med? Till slut kommer hon bo i biblioteket! Malin, varför skaffar du inte ett barn själv om du vill? Varför måste du vänta på man? Dina föräldrar hade väl lämnat dig nåt arv ändå, inte sant? Du kan ju ta hand om barn på egen hand, så slipper du vara ensam.
Då brukade Linnea till slut få nog, Irina gick snabbt sin väg och jag drog mig undan till ett hörn där ingen behövde se mina tårar.
Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Var det mitt eget fel att livet inte blev annorlunda? Föräldrarna blev sjuka och det blev femton år av vikning, tvätt och nattpass. Vem skulle vilja leva med sånt? Och jag var heller ingen drömtjej. Mitt i mängden grå ögon, vanliga drag, tjock fläta som kapades av när mamma gick bort; numera enkelt men praktiskt. Och mer än så var det inte.
Jag är bara vanlig, Malin genomsnittlig svensk kvinna, inga större laster, inga framtidsplaner. Jag önskade det inte såg hur mina väninnors liv blev och var ärligt talat rädd för mycket.
Ta Irina. Gift, visst. Men hela småstaden visste att hennes David har ett annat liv med en annan kvinna. Passion och bråk offentligt, försoning och nya bråk, varenda dag. Irina förklarade alltid att folk snackar ändå, då kan de lika gärna veta hela sanningen från början. Jag är ändå hans fru. Hur orkar man? Och var fanns självkänslan? Fast jag begrep, när man knappt har pengar till brödet och två barn och en gammal mamma hemma då blir det aldrig tid för stolthet.
Jag dömde inte Irina, jag försökte förstå. Visserligen lyckades jag sällan, men blev ändå inte längre sårad av det hon sa. Hon stöttade alltid när det väl brann till. Hon blev skicklig på sprutor och dropp när hon vårdade sin mamma, och när jag desperat sökte vård till min egen, dök hon bara upp, tyst, och tog hand om allt. Och ville aldrig ha pengar för besväret.
Tror du jag gör det här för din skull? fnös Irina. Tacka och betala är överflödigt. Vi är grannar, eller hur? Det här är ingenting!
Jag skämdes. Försökte gottgöra lite stickade mössor, vantar och halsdukar till hennes barn och till henne. De röda domherrarna jag broderade på Linneas dotters vantar finns nu nästan bara på juldagen, hon var för rädd att använda dem till skolan. Så fina. Men om de tappas bort?
Irina sa efter att ha tittat på vantarna: Malin, du skulle satsa på en nätshop. Folk skulle slita av dig de här vantarna direkt!
Jag tvivlade, men Linnea hakade på. Ta in fler från kvarteret alla tanter med stickor utanför porten. De får lite extra till pensionen, du får hjälp.
Det gick faktiskt bra. Kanske hade Irina affärssinne, och saknade bara ork att förverkliga det. Sajten lanserades, beställningarna rullade in inte så många, men mer än innan, och tanterna njöt av gemenskap och extra kronor. Vi satt nu där varje kväll, planerade nya mönster till kommande produkter.
Kolla, det här såg jag på senaste modeveckan! Moster Barbro på trean har redan gjort likadant mönster till spetsen. Bara lite ändring så snygg kjol!
Sen stickade jag eller någon annan. Irina bar nästa skapelse redan veckan därpå, och nya bilder dök upp på hemsidan.
Vi blev inga rika kvinnor, men det räckte. Plötsligt kände jag mig till och med lite businesskvinna. Kanske duger jag till något ändå.
Linnea, som älskade handarbeta när tiden fanns, bidrog ibland hennes nålar och spetsar såldes dyrast i butiken. Hon satt gärna vid läsesalens fönster och virkade under lunchrasterna. Alla visste varför det var viktigt för henne maken försvann efter tvillingarnas födelse, han hittade sig själv någon annanstans. Linnea hade jobb, föräldrar på landet och glada, kloka barn hon klarade uppfostra själv. Det blev många helger hos föräldrarna men hellre jordrand än ensamhet.
Och ändå, jag vågade inte skaffa barn själv, så ensam som jag nu var. Tänk om något hände med mig vart skulle barnet ta vägen? Inget barnhem för mitt lilla barn! Bättre stickor och katter än ansvar jag inte riktigt vågade bära.
Vad jag dock inte visste, var att hela tantrådet i kvarteret, med Irina i spetsen, i tysthet började leta en make åt mig. Så urvalet bland kvarterets män var snålt men hoppet levde kvar. Ingen sa nåt till mig, men Irina brast ibland ut och ångrade sig.
Så till slut kom han ändå från ingenstans, oväntad för alla utom ödet självt.
Den gången, när jag ännu torkat tårarna efter Irinas senaste moralpredikan, kom vi ändå överens om att jag skulle ta hennes pass nästa dag. Jag passade på att jobba undan redan på kvällen, så kunde jag ladda upp nya produktfoton på morgonen. Det var bland annat ett spetsklänning Linnea sytt ett riktigt mästerverk som nu skulle bli sajtens ansikte utåt.
Den måste kallas bröllopsklänning, Linnea. Underbar! Dina händer är guld värda.
Säg det till mina pojkar! Igår höll de på att klippa sönder hela nederkanten när jag bara gick ut ur rummet två minuter. Snyggt dessutom, så jag knappt såg det från början lagning resten av natten!
Att försöka hitta beskrivningar till produkterna upptog hela kvällen, och jag grubblade fortsatt när jag klev trött uppför trapporna hem.
När jag skulle låsa upp, stelnade jag. Hörde jag något? Bland brus, dörrar och prat nere i porten stack ett svagt Hjälp ut ur sorlet.
Jag tvekade inte. Två trappsteg i taget till bottenvåningen, slog med knytnäven på ordförande Majlis dörr hennes dubblettnyckel var räddningen ifall något gick snett.
Majlis! Det är något fel! flämtade jag.
Och jo, regler eller inte, Majlis och jag låste upp Zinaida Bergs lägenhet min mammas gamla vän, änka och före detta mattefröken. Det var hemifrån hennes badrum ropet hade hörts.
Zinaida låg på golvet, svårt skadad. Hon hade svimmat, kunde inte röra sig det vetter mig i hjärtat att tänka på. Det var tack vare att jag hörde henne, att hjälp kom i tid. Hon överlevde. Jag besökte henne varje vecka på sjukhuset, sedan fick hon bo hos mig; som att jag fått min egen mormor tillbaka.
Irinan kom med sprutor och kanyler och sa: Sjuk får man inte vara, Zinaida! Nu blir det kaffe medan Marita och jag hjälps åt här.
Zinaida först protesterade ville inte vara till besvär. Men jag förklarade: det gör man bara med hjärtat.
Folk som du, Malin, är änglar mitt i världen. Jag förstår inte hur skyddsänglarna jobbar kanske är du själv en? Jag skulle inte bli förvånad!
Så gick veckorna. Mitt hem sjöd nu av liv. Zinaidas katt Boris tog genast befälet, försökte leda mina katter det blev storm varje dag, sedan gemytande i soffan. Skratt, tröst och vänskap ännu mer när det knackade oväntat på dörren en kväll.
En man stod där. Skäggig, stor, ovårdad jacka men ömsint när Boris kastade sig omkring hans ben.
Boris, tjena grabben!
Hela hans uppsyn förbyttes när han kelade med katten. Plötsligt såg han snäll ut, och självklart bjöd jag in honom.
Zinaida, som fick se honom:
Sebastian! Underbara du. Vilken överraskning!
Var på väg till vänner vid Göta älv med motorcykeln. Tänkte titta förbi när jag ändå passerade.
Så satt han där i vardagsrummet, fick kaffe, och Zinaida manövrerade skickligt så att vi två lämnades själva ett tag. Sebastian stannade två hela dagar och en vecka senare var han tillbaka. Sedan förändrades livet. Plötsligt friade han.
Vi känner ju knappt varann, Sebastian Är det rätt?
Men vi är väl vuxna? Vem ska vi förklara oss för?
När jag berättade för Irina och Linnea, blev de först stumma. Sedan log de.
Malin, det viktigaste är är han bra för dig? Känns det rätt i magen?
Jag bara log.
Plötsligt, från grå mus till drottning det är kärleken som gör så med människor!
Linnea klappade mig på axeln; bröllopsklänningen fanns redan sparad.
Det blev bröllop mitt i stan som ingen sett maken till motorcyklar böljade genom centrala kvarter. Folk undrade storögt. Vem kan det där vara? Jo men det är ju Malin bibliotekarien! Och alla önskade oss lycka.
Tre år senare fick vi en son. Sebastian höll Zinaida under armen när de gick in på BB, och jag vinkade till fotografen: Ta bild på alla, ordentligt nu! Där står Irina och David, Linnea med sina barn, hela tantrådet och alla vi kallar vår familj. För så ska det vara: gott folk kan man inte få för mycket av.
Och vad lärde jag mig? Jo, så länge man har hjärtat öppet och vågar stå kvar, så hittar livet alldeles egen väg. Ibland är det till och med bättre än i böckerna jag så ofta brukade gömma mig i.
