Vid 65 års ålder insåg vi att våra barn inte behöver oss längre. Hur accepterar man det och börjar leva för sig själv?
Jag är 65, och för första gången står jag inför en bitter fråga: Har våra barn, som vi och min man offrat allt för, kastat bort oss som gamla oanvändbara saker? Tre barn som vi gav vår ungdom, vår kraft, våra sista slantar de tog allt de ville ha och gick, utan att ens vända sig om. Vår son svarar inte när jag ringer, och jag undrar: Kommer någon av dem ens att ge oss ett glas vatten när vi blir gamla? Tanken skär genom hjärtat som en kniv och lämnar bara tomhet.
Jag gifte mig när jag var 25, i en liten stad utanför Göteborg. Min man, Lars, var min klasskamrat, en envis romantiker som i åratal försökte vinna min uppmärksamhet. Han började på samma universitet bara för att vara nära. Ett år efter vårt enkla bröllop blev jag gravid. Vår första dotter föddes. Lars hoppade av studierna för att arbeta, och jag tog studieuppehåll. Det var tuffa tider han släpade på byggarbetsplatser från morgon till kväll, medan jag lärde mig att vara mamma samtidigt som jag kämpade för att klara tentorna. Två år senare blev jag gravid igen. Jag blev tvungen att byta till distansstudier, medan Lars tog fler skift för att försörja oss.
Vi klarade oss trots allt och lyckades uppfostra två barn vår äldsta dotter Elin och sonen Anders. När Elin började skolan fick jag äntligen ett jobb inom mitt yrkesområde. Livet började ordna upp sig: Lars fick ett stabilt jobb med bra lön, och vi fixade till lägenheten. Men just när vi andades ut upptäckte jag att jag väntade vårt tredje barn. Det blev en ny chock. Lars jobbade ännu hårdare för att dra familjen framåt, medan jag stannade hemma med vår lilla Saga. Jag vet fortfarande inte hur vi klarade det, men steg för steg fick vi fast mark under fötterna igen. När Saga började första klass kände jag äntligen lättnad som om en stor börda lyfts från axlarna.
Men prövningarna slutade inte där. Knappt hade Elin börjat på högskolan förrän hon meddelade att hon skulle gifta sig. Vi försökte inte hindra henne vi gifte oss ju själva unga. Bröllopet, hjälp med boendet allt sög upp våra sista besparingar. Sedan ville Anders ha en egen lägenhet. Hur skulle vi säga nej till vår son? Vi tog ett lån och köpte en lägenhet åt honom. Som tur var fick han snabbt jobb på ett stort företag, och vi kunde slappa av lite. Men sen kom Saga i sista året på gymnasiet och berättade att hon ville studera utomlands. Det blev en hård knäck för plånboken, men vi pressade ihop pengar och skickade iväg henne över Atlanten. Hon flög sin väg, och vi stod ensamma kvar i ett tomt hus.
Med åren blev barnens besök allt färre. Elin, som bodde i samma stad, kom förbi ett par gånger om året och avböjde ofta våra inbjudningar. Anders sålde sin lägenhet, köpte en ny i Stockholm och kom hem ännu mer sällan en gång om året om vi hade tur. Saga stannade kvar utomlands efter studierna och byggde sitt liv där. Vi gav dem allt vår tid, vår hälsa, våra drömmar och ändå blev vi ingenting för dem. Vi ber dem inte om pengar eller hjälp nej för all del. Vi vill bara ha lite värme: ett samtal, ett besök, ett vänligt ord. Men inte ens det får vi. Telefonen är tyst, dörren öppnas inte, och i bröstet växer en kall ensamhet.
Nu sitter jag här, stirrar ut genom fönstret på höstregnet och undrar: Är det här allt? Är vi, som gav våra barn varje andetag, dömda att glömmas? Kanske är det dags att sluta vänta på att de ska komma ihåg oss och istället vända oss mot oss själva? Vid 65 står Lars och jag vid en vägskäl. Framför oss ligger det okända, men någonstans i fjärran finns en fläkt av hopp om lycka vår egen, ingen annans. Vi har alltid satt oss själva sist, men har vi inte förtjänat minst en droppe glädje för vår egen skull? Jag vill tro att vi har det. Jag vill lära mig leva igen, för oss två, så länge våra hjärtan ännu slår. Hur accepterar man den här tomheten och hittar ljus i den? Vad tycker du?
