Istället för sig själv
Styvmor såg alldeles tydligt att Maja inte ville gifta sig med änklingen, och det handlade inte om hans lilla dotter, inte heller om hans högre ålder det var rädslan för honom som malde i henne. Hans bistra blick gick rakt in i hennes hjärta, rädslan fick det att slå hårt och snabbt, som för att slå bort hans stirrande pilar. Maja dolde ögonen mot golvet, ville inte möta hans blick. När hon trots allt höjde dem såg man genast tårarna de rann som forsar nedför kinderna, röda av skam och oro. Händerna skalv och hennes knutna händer ville slå bort både styvmodern och den där föreslagna blivande maken.
Språket förrådde henne ändå: Jag går väl då.
Då var det bestämt. Till en sådan gård, till en sådan husbonde klart att du ska gå dit! Han sopade verkligen bort dammet från sin första fru, hon svagade, småsjuk och orkeslös som hon var, hostade jämt. Gick de ut, han tog tre steg, hon en, stannade ibland och andades tungt, då tröstade han henne, aldrig en hård ton, som din egen far, galen karln. När hon väntade barn, såg nästan ingen henne låg mest, och efter förlossningen tog han alla nätter med lilla flickan, medan hon liksom vissnade bort helt.
Min mor sa alltid det: Du, Maja, du är rosig och stark, du hamnar i finsoffan, han kommer sköta om dig. Du kan arbeta och spinner, väver och kan allt i hushållet. Du passar inte för en ung karl än, deras sinnen är yviga, deras tokigheter har inte ens visat sig än. Om denne vet vi allting. Vilken tur för dig!
Vi kokar lite svagdricka, har en stillsam kväll. Han vill inte ens ha bröllop dans ska inte väcka den döda från graven. Han sa att du ska inte ens behöva samla något hemgift, hans hus är redan fullt.
Olof gifte sig första gången av kärlek, och alla visste att Märta var svag, och även hans mor menade att han, stark och redig, borde ha haft en riktig arbetsgumma. Men vare sig folkprat eller förnuft hjälpte det var bara Märta för honom.
Byfolk viskade om förtrollning, för vem ger av fri vilja sitt liv till sjukstuga och lidande? Läkare sade rakt ut: hennes lungor var för sköra, minsta förkylning ledde till lunginflammation eller värre, kanske astma.
Olof trodde kärleken skulle skydda Märta från döden, att han skulle vårda henne frisk. Och det började bra; lyckliga nygifta njöt av all lycka som fanns att önska. Men när Märta blev gravid, vändes allt in och ut på henne själv; en svaghet i kroppen tog över allting. Hon orkade inte ens kamma sitt vackra långa hår längre.
Läkarna pratade om svår graviditet: efter födseln skulle hon repa sig. Olof tog hand om allting, ömt utan anklagelser. Hans mor gnagde och klagade dag och natt varför dra hem en börda? Men Olof försvarade sin Märta, bad modern hålla sig borta.
Märta fick en flicka, Sofia, och Olof hoppades livet, glädjen, skulle återvända. Det gjorde det fast bara en kort tid. En förkylning sänkte Märta helt. Hon blev inlagd på sjukhuset och läkaren sade rakt ut:
Hennes lungor faller nästan isär.
Han talade i klartext, rättframt. Märta förstod att tiden var knapp, men höll masken, klämde fram en leende min men skräcken fanns i hennes blick.
Hon såg ut att ta farväl, ville bli ihågkommen med skratt och glädje. De smala axlarna, benen, urholkade bröstet och stickande nyckelbenen var tysta tecken till dödens närhet. Märta anade slutet och begärde Olof sitt sista önskemål.
Ingen kan motverka Guds plan, sade hon tyst. Vi har kämpat mot död och sorg, nu orkar jag inte mer. Förlåt mig, och förlåt Sofia född till olycka och nu blir ni kvar med smärtan.
Olof slöt hennes feberheta händer, kysste dem om och om igen. Han hörde på hennes hackiga andetag att slutet var nära.
Hon talade om sin kärlek till honom, oro för dottern, viskade:
Gift dig med Maja. Hon blir en bra fru, du är en bra man, och hon känner till motgång har levt med en elak styvmor och systrar, och far som dricker. Jag känner henne, min mor känner henne, och hon är god hon kan ta hand om Sofia och dig.
Maja är arbetsam, tålmodig, snäll. Hon kommer aldrig göra illa vår Sofia. Och du behandla henne som du behandlade mig. Låtsas att jag finns kvar genom hennes kropp. Förlåt orden, men min själ är också svart av oro för vår dotter. Gör vad du vill din väg är också Guds. Men minns, min flicka får aldrig skadas, annars förbannar jag dig från graven.
De sista orden kom långsamt och tungt.
Hon klämde hans hand, så hårt hon kunde. Olof grät öppet, hans tårar dolde hustruns ansikte för honom. Med ett andetag gled Märta bort, hennes mjuka, leende ansikte stannade i fjärran, handen höll hans hand.
Olof kysste henne över hela kroppen, grät, bad henne, lovade att följa hennes ord. Så var det att han ett år efter makans död friade till Maja.
Hans svärmor, den gamla modern, var den som först gick till Majas styvmor hon ville dotterdottern skulle ha en god mor. Hon var sjuk själv och visste tiden var knapp. Svärmor visste som få vad Olof uthärdat, och för hans skull bad hon Gud om lycka till honom.
Allt var som i dimma när Maja blev bortgift. Olof såg hur dottern längtade efter moderskärlek, hur huset skrek efter en husmor. Han började redan se på Maja så lydig, så vacker, påminde ibland om Märta. Samma fläta, samma leende, samma gång.
Ibland ville han bara omfamna Maja, stå tyst, blunda, föreställa sig Märta en liten stund. Själv begrep Maja inte riktigt varför hon gått med på Olofs frieri om det var tröttheten på styvmors alla krav, att alltid torka upp efter den fulla fadern, stå emot syskonens hån. Eller förbarmande över lilla Sofia? Hur som helst när ja-ordet lämnade hennes läppar förstod hon att nu väntade ännu en prövning: att älska, och bli älskad tillbaka av Olof.
Efter frieriet ville Olof låta dottern och Maja träffas mer på riktigt, utan styvmors närgångna glädje som om en oduglig ko äntligen såldes från gården.
Maja och Olof satt mest tysta, men hon märkte Olofs vänlighet, hans respekt. Han frågade rakt ut om hon hade någon annan, någon pojke som fick hennes hjärta om så var skulle han inte stå i vägen. Men om sin förra fru lyckades han inte tala.
Maja häpnade första gången över Olofs hem. Hantverksmäbler, träsnidade och lackade ramar, vackra broderier över väggar, stora ljusa rum. När lilla Sofia såg Maja blev hon inte rädd tvärtom ville flickan leka, tog fram alla sina leksaker, försökte nudda Majas hand, såg nyfiket på henne, log ibland. Maja smekte ibland hennes hår, lika fyllt och tjockt som hennes mammas.
Får jag göra en frisyr på dig? Du blir så fin, som en liten prinsessa, viskade Maja.
Olof såg på dem från dörren, hans inre grät av lättnad.
Lilla Sofia hade varit sluten, väntat på mamma i fönstret, rusat när dörren öppnades hoppats varje gång att mamman kommit tillbaka. Det gick knappt att prata med henne om döden, hon var bara tre och ett halvt. Hon behövde bara en mjuk, god mor.
Olof förstod hans kramar, hans kärlek kunde aldrig ersätta en mammas värme.
Han var rädd att ta miste på Maja. Men när han såg Sofia börja darra i läppen när Maja skulle gå, och insåg att dottern redan tagit fäste, fylldes han av ro.
Sofia tog Maja i handen, visade sitt rum, rättade till täcken, plockade kuddar som en värdig liten värdinna, med glädje studsade hon i sängen tills det nästan slog i taket.
Maja mindes plötsligt sin egen barndom när hennes egen styvmor kommit, all bitterhet: Fördolda godbitar, smällarna över handen om något blev fel, aldrig något återbrukat plagg från styvmors döttrar utan att det var lappat sönder. Att bädda om fadern där han låg i fyllan, och dölja honom mot styvmors vrede. Styvmors hot, löften om att fösa iväg henne som en värdelös ko så fort första bästa möjlighet fanns. Hon mindes förbannelserna.
Nu, med klumpen i halsen, gick Maja fram till Sofia och omfamnade henne hårt. De låg tätt intill. Flickan somnade lycklig, djupt.
Olof visste inte hur han skulle bete sig av lycka när han såg dem tillsammans. De drack te, log mest och talade inte mycket. Han lät henne inte längre gå hem.
Inte nu, aldrig mera!
En fru ska vara hos sin man, inte hos dem som ändå inte väntar på henne…
