Jag kommer alltid att finnas här för dig
Börja inte nu igen! Vi har redan diskuterat det här en miljon gånger! Varför måste du ta upp det här ämnet igen? Elin suckade trött och vände sig åter till spisen.
Dagen hade varit allt annat än ljus. Den började redan vid fem på morgonen när Viktor tassade in till hennes sovrum och rörde henne försiktigt på axeln:
Mamma! Jag har ont i halsen!
Halvt sovande böjde sig Elin fram och la sina läppar mot sonens panna sömnen försvann lika snabbt som hon känt febern glöda.
Ja, du har feber, älskling. Kom nu! Hon lyfte Viktor i famnen och gick ut ur rummet, stängde dörren tyst bakom sig. Hon ville undvika att höra Marcus klaga senare på grund av dålig sömn.
Hon mätte Viktors feber, gav honom flytande febernedsättande och bäddade ner honom igen. När hon såg på klockan, insåg hon att det inte var lönt att försöka somna om. Bättre att vänta tills vårdcentralen öppnar och ringa för att boka en läkartid. När hon var säker på att Viktor somnat, gick Elin ut till köket, kokade sitt kaffe och ställde sig vid fönstret.
Vintern hade varit ovanligt snörik i år. Gården nedanför låg täckt i ett tjockt täcke av snö, som föll hela natten. Nästan överallt låg snön orörd, bara här och där syntes spår efter dem som tidigt på morgonen skyndat till jobbet. Elin såg något i ögonvrån, vände huvudet och fnissade till grannens katt, Lillebror, hoppade runt på gården, försvann nästan helt ner i de djupa drivorna för att sedan dyka upp igen. Hur kunde han vilja vara ute i det här vädret? Men Lillebrors kärlek till friheten gick inte att ta miste på. Att göra sina behov inne i lägenheten vägrade han tant Astrid fick släppa ut honom närhelst han jamade vid dörren. Och jamade, det kunde han. Hela porten hörde när värdinnan dröjde! Men man måste ge honom valdigt han var aldrig olydig inomhus. Så sent som igår hade Elin sett honom marschera ut, med ett högljutt gnäll som avsked.
Gå du, säg! Han skäller på mig som om det är jag som är katten! God morgon, Elin! Titta på honom det är nästan som om han bestämmer här hemma. Så där bossig! Kom hem sent från jobbet och detta är min belöning.
God morgon, tant Astrid! En riktig herre har du.
Ja, eller hur! Sådana växer inte på träd. Jag verkar ha ödet att fostra allvarliga pojkar…
Elin log, nickade och gick vidare. Vad kunde hon säga? Tant Astrids son, Mattias, var verkligen en allvarlig, smart kille med glimten i ögat även om få märkte hans kvaliteter. För de flesta framstod han mest som blyg och tunn, den osynlige killen ingen tjej riktigt såg. Elin hade varit vän med honom så länge hon mindes. Och så länge hon mindes hade Mattias alltid funnits där. När Elin förlorade sin mamma, var han hennes tröst.
Elins mamma, Irene, blev överkörd på ett övergångsställe. Hon gick helt efter reglerna ändå räckte det inte. För Elin blev det, trots allt man lärt henne om rätt och fel, hennes värsta mardröm.
Både hon och Mattias var tio år då. Elin hade aldrig tidigare förlorat någon nära, och sjönk in i ett slags vakuum. Hon slutade prata, bara grät. Försök till tröst avvisade hon med huvudskakningar, låste in sig på badrummet eller gömde sig i vrår och somnade av utmattning. Psykologen som pappan tog henne till slog snabbt larm: stressen började påverka Elins hälsa.
Det var Mattias som hjälpte henne ur det. Hans pappa hade gått bort två år tidigare, sörjande förstod han Elin bättre än de vuxna. Han flyttade mer eller mindre in hos Elin. Tant Astrid tyckte bara synd om lilla Elin och lät Mattias stanna så mycket han ville. Grannar hjälpte till där de kunde med matlådor, barnpassning då pappan behövde uträtta ärenden. Tant Astrid sa inte ett ord när Mattias kom hem sent på kvällen efter att ha hållit Elin sällskap hela dagen, gjort läxor, läst högt för henne, lockat ut henne på dans eller gymnastik enligt hennes mammas önskan… Lite i taget tinade Elin upp av hans omtanke. Och när de hittade en övergiven kattunge på gården och bar den hem till tant Astrid, var det första gången efter olyckan Elin yttrade ett ord; hon bad om mjölk till den lilla.
Tant Astrid gav henne flaskan och viskade till mig bakom ryggen:
Tack gode Gud, hon kommer tillbaka!
Kattungen blev kvar hos Mattias hos Elins pappa, Lars, visade det sig att han hade pälsallergi.
Mattias fortsatte följa Elin överallt. Hon vande sig vid hans ständiga närvaro, de blev oskiljaktiga. Som ensam barn hittade de i varandra den trygghet och samhörighet man sällan ser, inte ens mellan syskon.
Många gånger behövde de inte ens säga vad de tänkte de förstod varandra direkt. Elin kunde börja en mening, Mattias avsluta den. De vuxna förundrades över deras vänskap men lät den vara den gjorde den tidiga sorgen lite lättare att bära.
Men mot slutet av gymnasiet ändrades något. Elin förvandlades till en fantastisk, klok och vacker ung kvinna, omgiven av uppvaktande killar. Mattias iakttog tyst allt detta till en början, utan att förändras, för Elin brydde sig ändå inte om någon. Förrän Marcus dök upp. Hon träffade honom efter att ha halkat i trappan till idrottshallen.
Hur gick det? Ska jag hjälpa dig upp? En lång, snygg kille räckte henne handen. Helt sjukt halt här! Hur mår du?
Elin såg upp på sin räddare och blev mållös. Hon hade alltid påstått att kärlek vid första ögonkastet inte fanns men nu upplevde hon det själv.
Jag är såld, Mattias! Helt förlorad! Han är bara…
Vadå? Mattias såg bister ut, men Elin var för uppslukad för att märka.
Jag kan inte förklara… Han är bäst! Elin snurrade runt i rummet. Du borde vara glad för min skull!
För min bästa vän… ja, förstår du väl. Mattias log ansträngt och sa att han behövde gå.
Elin tänkte inte ens på det, tankarna fanns någon annanstans. Hon och Marcus var tillsammans i över tre år innan de ansåg sig mogna nog att gifta sig. När föräldrarna fått veta allt, bokade de tid för vigsel på stadshuset.
Synd att man måste ha en tärna. Varför kan man inte ha brudens vän”, liksom? Elin snurrade framför spegeln i sin brudklänning, provade medan sömmerskan fixade med fållen.
Mattias, som skjutsat henne till ateljén, satt på soffan och betraktade henne. Sömmerskan nästan kastade ut honom:
Brudgummen ska inte se bruden i klänningen!
Men han är inte brudgummen! skrattade Elin. Han är min vän.
Det var ju ovanligt… sömmerskan skakade på huvudet.
Vadå, kan inte folk vara vänner? Elin, vi måste kolla tårtan sen, jag måste till jobbet idag också.
Jag är klar på en sekund! Elin försvann in igen, och Mattias sjönk djupt ner i soffan.
I efterhand brukade Elin tänka tillbaka på sitt plötsliga giftermål och de första åren med Marcus. Hur kunde hon inte se alla de saker i honom som senare kom att irritera eller till och med göra henne arg? Hon hade vuxit upp med sin riddare, säker på att alltid själv få vara prinsessan i tornet, beskyddad och älskad. Men livet är visst ingen saga och prinsar kommer i många versioner.
De första varningsklockorna ringde den gången Elin blev svårt sjuk ett halvår efter bröllopet. En vanlig halsfluss, som hon stoiskt ignorerade, arbetade på ändå, ville vara duktig fru och behaga maken. Det slutade med långvariga problem. När hon blev rekommenderad att göra kompletterande undersökningar, delvis till självkostnad menade Marcus:
Nej! Vi har ju sparat till semester, vad är det här för nonsens? Du är ändå ung och frisk!
Elin kunde inte tro sina öron.
Menar du allvar?
Självklart!
Marcus… Det högg till i halsen på samma sätt som när hon var barn och försökte hitta rösten: Ärligt, är semestern viktigare än mitt välmående!?
Du mår ju bra! Sluta nu. Vi tar semester, vilar i solen, så löser det sig. Marcus kramade henne, men märkte inte att hon inte besvarade det längre.
Det blev till slut Elins pappa som betalade för undersökningarna. Han sa inget till svärsonen, bara drog sina egna slutsatser.
Elins återhämtning tog nästan ett år och blev aldrig fullständig. Problem med hjärtat kvarstod. När hon upptäckte att hon väntade barn blev hon genast klassad som riskgravid.
Ta inte illa upp, men du måste tänka till, sa läkaren. Det innebär en stor påfrestning för kroppen. Allt går bra nu, men man vet aldrig…
Jag tänker föda, sa Elin bestämt.
Okej, då satsar vi allt!
De sista tre månaderna fick hon ligga inne hela tiden. Viktor föddes frisk och stark, men ingen annat än pappa och… Mattias visste vad det kostade Elin. Marcus firade sonens födelse med vänner han försvann i flera dagar, mobilen avstängd. Medan Elin gick från oro till panik och till sist, när hennes pappa dök upp och bara höll om henne, förstod hon: det här var ingen saga. Bara Marcus reaktion inför sonens födelse höll henne kvar i relationen den tiden.
Han såg sin son som ett mirakel. Han gick upp på nätterna, bytte blöjor, tog med honom ut. Men ibland tappade han tålamodet, bad Elin ta bort barnet så han kunde vara ifred. Någon timme senare var han åter världens bästa pappa. Det här pendlandet fick Elin att undra vad betydde det?
Vad gällde deras äktenskap, blev det parallella liv två cirklar i perfekt geometri, aldrig möttes. Viktor var ofta sjuk och Elin hade fullt upp, tänkte aldrig på sig själv. Hon sprang på vårdcentralen, försökte klara sig själv, vågade sällan be Marcus om hjälp, hans humör var alltid osäkert. Hennes pappa hjälpte henne att ta körkort under tiden han passade Viktor, och köpte sedan en pålitlig begagnad Volvo så att Elin slapp be Marcus om skjuts.
Pappan förstod redan allt, men höll tyst. En gång, Viktor var två och Elin var helt slut efter dagar av oro, somnade Elin på golvet, lutandes mot soffan. När hon vaknade sa pappa bara:
Elin, jag tänker inte blanda mig i. Men du vet att du aldrig är ensam. Förstått?
Tack pappa, det vet jag! Elin kramade honom. Bara inte nu… Jag är inte redo ännu. Vi pratar när jag bestämt mig. Än så länge är Marcus min man.
Pappa nickade, kramade henne tillbaka.
Mattias fanns där hela tiden. Köpte mediciner när Elin inte kunde lämna Viktor, körde dem till vårdcentralen när bilen krånglade, och löste snabbt det som behövde fixas. Elin visste att hon kanske tog hans vänskap för given men hur skulle det kunna vara annorlunda? Hon litade på honom fullt ut.
Hon stod nu vid fönstret och tänkte på att Mattias kom hem från tjänsteresan idag. Hon kanske kunde fråga honom om skjuts till läkaren, eftersom Volvon var trasig igen. Pengarna var knappa. Marcus påstod att allt gick till firman, hennes lön räckte bara precis till det nödvändigaste på grund av alla VAB-dagar. Som tur var bodde de i pappas gamla lägenhet, medan han själv flyttat ut till stugan utanför stan.
Elin kollade klockan och ringde vårdcentralen. Tur, hennes distriktsläkare var tillbaka och bokade hembesök genast.
Hon la ifrån sig mobilen och började laga frukost när Marcus sömnigt släntrade in i köket.
Vad är det nu? Varför var det sånt spring i natt?
Viktor har blivit sjuk, sa Elin.
Så därför var det oväsen halva natten? Jaja, jag är ändå trött. Jag duschar, fixa frukost snabbt, sen åker jag, har massor att göra.
Elin vände sig mot spisen. Hon lagade främst för Viktor, som trots allt inte var särskilt kinkig när han var sjuk, men älskade klassisk sjukmat. Idag gjorde hon plättar både Viktor och Marcus brukade tycka om det.
Har du pratat med din pappa?
Nej.
Vad väntar du på?
Jag har sagt att jag inte tänker ta upp det med honom. Och jag tänker inte be honom skriva över lägenheten på oss.
Du är omöjlig! Jag betalar och bor ändå på nåder. Du bara tar och tar, det behövs alltid pengar till dig eller Viktor. Jag jobbar jämt, var ledig sist för ett år sen ändå är allt fel!
Marcus höll på och gnälla men Elin slutade lyssna. I det ögonblicket hörde hon nästan hur något brast inombords. Den där strängen som ännu band henne till Marcus, fylld av deras möten, kyssar, ömhet, deras bröllop, sonens födelse…
Hon la lugnt ner stekspaden och vände sig mot honom.
Jag säger det en gång och du hör på: Idag packar du och flyttar ut. Vi ska skiljas, Marcus. Jag vill inte leva så här längre och du orkar ju uppenbarligen inte heller. Vem som betalt vad bryr jag mig inte om. Tänk på att Viktor förtjänar båda sina föräldrar, även om vi inte bor tillsammans.
Marcus stirrade förvånat, försökte protestera men reste sig till slut.
Är du klar? Tänk på vad du säger till ikväll. Jag hoppas du sansar dig.
Du förstår fortfarande inte. Det är mitt definitiva beslut. Du har känt mig länge, du vet vad det betyder.
Du är galen. Tror du någon annan vill ha dig och barnet? Vi pratar när du sansat dig. Jag drar till mina föräldrar.
Okej. Elin vände sig åter mot spisen och svalde tårarna som brände.
Marcus gick ut utan ett ord, och Elin hörde ytterdörren slå igen. Hon satte sig varsamt på en stol och lät tårarna komma medan Viktor sov. När hon hörde hans försiktiga steg mot köket torkade hon snabbt tårarna och la upp plättar.
Sådär, den mest tappra sjuklingen i världen! Är du hungrig?
Inte så mycket, mamma. Nu gör huvudet ont också.
Men plättar kan hjälpa, tror jag!
Ja! Viktor log lurigt. Med sylt på!
Självklart!
När läkaren gått och ordinerat nya mediciner gjorde Elin sig klar för apoteksrundan. Först tänkte hon ringa pappa men då knackade det på dörren det kunde bara vara Mattias, som alltid knackade och aldrig använde ringklockan.
Hej!
Hej! Hur är det med er? Mattias höll en leksaksbil i handen. Elin insåg att hon inte mindes när Marcus senast köpt något till Viktor. Alla presenter, både till jul och födelsedagar, hade hon själv införskaffat. Mattias kom aldrig tomhänt.
Viktor är sjuk igen. Kan du sitta lite? Jag måste till apoteket.
Inga problem. Men låt mig gå, har du en inköpslista?
Elin gav honom lappen.
Precis när han gått ringde Elins telefon.
Elin Larsson?
Ja?
Vi ringer från Akademiska i Uppsala. Din pappa har lagts in.
Vad har hänt? Elin spände handen om mobilen.
Hjärtinfarkt. Läget är allvarligt.
Jag kommer direkt.
Hon sprang runt i lägenheten, packade ihop nödvändigheter i panik. Pappa hade aldrig haft problem med hjärtat. Hon förstod nu hur lätt man kan förlora den man älskar allra mest.
Hon ringde reflexmässigt Marcus.
Marcus…
Vad är det nu? Ångrat dig?
Marcus, pappa är på sjukhus. Hjärtinfarkt.
Och? Vad väntar du dig av mig? Du vill ju skiljas, har jag fattat rätt?
Elin stirrade på mobilen innan hon tryckte bort samtalet.
Mattias kom tillbaka från apoteket, mötte Elin i hallen, färdigklädd.
Ska du iväg?
Pappa är på sjukhus. Hjärtinfarkt.
Inga fler förklaringar behövdes. Mattias gick efter sin mamma och tant Astrid stannade kvar med Viktor, medan Elin och Mattias åkte till Uppsala.
De satt där hela dagen och väntade. Till slut bröt Elin tystnaden:
Tack för att du är här… Det är otroligt skönt.
Jag kommer alltid att finnas här för dig…
Jag vet, Mattias. Nu vet jag allt…
En timme senare kom läkaren ut Elin hade somnat mot Mattias axel, och han väckte henne försiktigt.
Vi har flyttat din pappa till en vanlig avdelning. Det kommer krävas lång återhämtning, men det värsta är förbi. Kolla tider för besök imorgon innan ni går hem.
Elin kramade Mattias och började gråta, kände hur all förtvivlan lämnade henne med tårarna.
Jag inser nu hur mycket vänskap verkligen betyder. När världen sviker en, är det närheten den outtalade närheten som gör att man tar sig vidare, ett andetag i taget. Och jag vet, oavsett allt annat: jag är aldrig ensam.
