Komplext lycklig
Så du menar att vi ska skiljas, Dennis? Är det här ett skämt?
Elsa såg på maken, förstod ingenting. Skiljas? Nästan tjugofem år tillsammans! Om två veckor skulle de precis fira det eller blir det inget nu? Tankarna snurrade. Vad händer med kalaset, gästerna? Inbjudningarna är redan utskickade… Alla kommer. Hela familjen samlas. Vänner ringer ständigt, undrar vad de ska ge i present… Och någon, som Julia hennes bästa vän, har redan skickat presenten. Tråkigt att hon inte kan komma; det är för långt och på hennes sjätte graviditetsmånad ska hon inte flyga. Hon får vara hemma. De ses igen och firar en gång till. Julia var ju faktiskt den som förde samman Elsa och Dennis Dennis pluggade med henne på universitetet. På bröllopet ropade Julia högst: “Kyss bruden!”, gömmandes sig bakom brudbuketten, som Elsa inte ens kastade utan bara räckte till sin väninna.
Varför dröjer Kalle, va? En sån tjej får han inte släppa, sa Elsa.
Det tar tid, sa Julia och rättade Elsas frisyr. Han är omogen än, Elsa. Ska jag gifta mig med en omogen man och skilja mig om två år när det ändå inte håller? Och sen allt det där dela upp hem, barn, släkt, när dom har hunnit lära sig älska mig? Nej, jag väntar tills skörden är klar.
Du har planerat för två år framåt, skrattade Elsa och såg hur Julia med ilsken hand drog över kinden med borsten.
Jag kan inte leva till hälften, Elsa. Om man gör något ska det göras ordentligt!
Och barn då, Julia? På en gång, med?
Ja! Hellre tvillingar på en gång, full uppsättning direkt! Min och Kalles familjer har tvillingar, så det finns en chans!
Fast de måste ju uppfostras också.
Det är lättare med två än en.
Varför det? Elsa log. Julia var alltid praktisk och smart. Redan i barndomen lyckades hon alltid få alla andra att få skulden för hyss, men Emilien klarade sig hon var för försiktig, såg till att alla inblandade inte råkade illa ut. Men gick man sin egen väg, då höll hon sig på avstånd och såg på när det gick snett.
Det handlar om frisk konkurrens och en evig lekkompis. Och utmärkelsen “Årets mamma”, för två på samma gång. Vill du höra fler skäl?
Nej, skrattade Elsa men tvivlade inte på att Julia skulle få precis vad hon ville.
Och så blev det också. Med skillnaden att himlen skämtade ännu mer än Julia istället för tvillingar blev det trillingar. Som om ödet ville se om hon klarade utmaningen.
Och Julia klarade allt galant. Kalles släkt hade hunnit uppskatta henne. Julia bugade aldrig för någon, men var alltid vänlig och hjälpsam. Hjälpen bestod ofta i att hon satte Kalle i arbete, något han helst undvek. Julia brukade säga:
En dag behöver vi hjälp, och vad händer då om vi inte har hjälpt andra? Då möts vi väl mest av en axelryckning! Nej du, vill du ha stekt potatis med svamp ikväll? Då får du åka till din mamma och fixa hennes nya bokhylla. Och säg att jag kommer tvätta fönstren nästa helg.
När trillingarna kom, fanns två mormödrar och en morfar (Kalles pappa hade gått bort) redo att hjälpa när som helst. Så Julia födde och tog hand om barnen de var små och svaga först men gav sig sen på universitetet.
Julia, har du blivit tokig? Hur ska du hinna? Elsa var mållös.
Vem vågar ge dåligt betyg åt en trebarnsmamma! Huvudsaken är att hjärnan inte skrumpnar av föräldraledighet. När jag är färdig är jag både ekonom och jurist i ett! Vad är dåligt med det?
Julia tog sin examen, fick jobb och försäkrade arbetsgivaren att den lön de gav henne skulle räcka till barnflicka.
Men Julia, du får ju nästan inget över!
Än så länge klarar mormödrarna barnen. Arbetsgivaren behöver inte veta. Jag behöver erfarenheten, Elsa! Jag kan ha examenspapper hur många som helst, men om du inget kan, vem vill ha dig? Några år på minsta lön, sen väljer jag själv.
Elsa såg hur väninnan klarade allt, och förundrades. Hur orkade Julia? Elsa själv, redan som barn, hade svårt att välja något alls till och med vilka strumpbyxor hon ville ha på dagis.
Men Elsie, du beslutar väl åtminstone rationellt och grundligt. Jag är som en flaxande mygga, sa Julia tröstande. Du är konservativ och det är de mest pålitliga människorna.
Pålitlig Jaså! Det värdesatte Dennis, verkligen? Hur kunde han lämna allt nu? De hade ju trots allt fått det att fungera. Att de aldrig fick barn var ett sår, men ett faktum de försonat sig med. Elsa hade jobbat ideellt på barnhem, men insåg att adoptera ett främmande barn inte var hennes väg. Det var inte ork eller ekonomi hon tvivlade på om hon kunde bli en mamma på riktigt. Om hon kunde älska så djupt. Hur djupt? Det visste Elsa inte men det måste vara mer än vilja.
Ni har bara inte träffat ert barn än, sa Barbro Karlsson, föreståndare på barnhemmet Elsa samordnade via sitt företag, medan hon såg på när volontärerna dansade kring granen med barnen. Elsa stod bredvid, såg så vemodigt på småbarnen att Barbro blev tagen. När du ser det rätta barnet blir du uppslukad. Då spelar svårigheter ingen roll.
Men om jag aldrig ser det barnet? Om det inte är meningen att jag ska bli mamma? Elsa vände sig bort för att packa upp presenter.
Då är det så, svarade Barbro stilla. Bättre så än att söka ta ansvar men misslyckas. Då blir inte bara du utan också barnet olyckligt. Jag har sett för många sådana fall. Ser du Mikael där borta? Han har skickats tillbaka två gånger.
Va? Hur kan man lämna tillbaka ett barn? Han är ju inte mer än fem?
Han blir snart sex. I första familjen var han i två år, i den andra ett.
Men varför?
Första gången tog de emot en föräldralös men fick sedan sitt egna barn. Inte ovanligt. Andra gången var en fin familj, men de orkade inte hade redan två egna, tog tre fosterbarn till, Mikael gjorde fyra. Och då fanns inte kärlek nog.
Vad hände?
Han satt sig i ett hörn, ville inte äta. Bad att få åka tillbaka till barnhemmet för där blev han i alla fall lämnad i fred. Psykologen försökte, men det gick inte. Han blev tillbaka igen. Och då, Elsa, sa Barbro allvarligt då är det bättre att inte försöka alls.
Elsa blev så förtvivlad att hon nästan började leta papper för att ta Mikael till sig, men Julia stoppade henne:
Är du säker på att du har den där kärleken? Annars, Elsa, vänta. Det gäller inte bara dig. Annars kan du bli en av dem som sviker honom. Vill du det?
Elsa tackade nej. Hon slutade resa ut till hemmet men tänkte ofta på Mikael, han blev som en liten fyr, en påminnelse om att aldrig såra någon annan. Det lärde hon sig för alltid.
Hon kramade sina egna axlar. Så kallt bara höst och värmen påslagen ändå? Vad skulle hon ta för Dennis nu kanske hjälpa honom att packa? Även varma kläder? Snart är det kallt. Svensk höst är kort, vintern lång Så annorlunda mot hemma i Skåne! Där frös hon aldrig. Vintrarna i tunn jacka, bara i fjällen när vinden verkligen bet tog man något varmare. Då kom det: hon ville bara till mamma. Och rymma till fjällen några dagar. Bara de två, frihet… Men mamma fanns inte mer. Och nu inte Dennis heller.
Åh, hon ville inte ha denna frihet, hon ville ha honom. Allt som förr morgonkaffe, eller mitt i natten när sömnen vägrade. Prat till gryningen, plötsliga teaterutflykter eller turer på landet. De planerade aldrig något de bästa dagarna kom spontant. Dennis kunde ringa:
Elsa, vad gör du?
Har massor! Två intervjuer och sen banken.
Skit i det då! Följ med, vi strövar.
Och Elsa släppte allt, och snart gick de i tystnad i skogen eller bytte oviktiga ord. Och det var bra
Nu fanns det bara i minnet. Hon minns, Dennis går vidare med sin nya. Som väntar barn Är det bebisen? Eller var äktenskapet en lögn från början? Hon kanske hade kunnat förstå det förstnämnda, men aldrig förlåta det sista Då är hon värdelös, inget annat. Kan man inte ens göra en enda människa lycklig
Hon stod i köket, tryckte knäna mot det varma elementet, förmådde inte röra sig. Hörde Dennis röra sig genom lägenheten, hur han öppnade lådor, stängde dörrar. Hon skakade så blomkrukan, den Julia en gång gav henne, gled mot fönsterkarmen. När ytterdörren äntligen slog igen, sträckte Elsa ut händerna och tryckte mot den blanka ytan, som om hon ville bryta sönder världen, sedan rätade hon på ryggen och svepte ner blomkrukan, innan ett tjut slet sig lös.
Det blev inte lättare. Den mörka jorden blandad med glassplitter över hela golvet var ironiskt nog det som fick henne att samla sig. Allt är svart nu. Ingen glädje kvar, inget ljus han gick precis ut, stängde dörren och lämnade henne ensam. Nu får hon treva sig fram, inte veta hur eller vart gå. Det finns ingen kompass…
Mer än en.
Hon drog sig bort från elementet, tog sig över glasskärvor till sovrummet, hämtade mobilen och ringde.
Juuulia…
Det var ingen gråt, mer som ett djuriskt läte, värk av smärta, men Julia förstod genast.
Har Dennis gått?
Jaa…
Självklart. Jag kommer imorgon.
Har du blivit galen! skrek Elsa. Nej, Julia! Jag förlåter mig aldrig om något händer dig eller barnet… Vänta nu… visste du?
Inte säkert, men anade. Sista gången ni var här mötte Dennis inte blicken. Nu begriper jag. Elsa! Det blir bättre så här!
Vad blir bättre? Jag vill inte leva! Allt är borta! Vad ska jag göra nu?
Köp en klänning!
Va? Elsa stavade av förvåning. Vad sa du?
Som jag sa. Den du ångrade dig på sist. Gå ut nu och köp den. Och visa sen. Sitt inte ensam hemma! Köp klänningen, sätt dig sen på tåget eller flyget. Jag mår bra. Vi ska till fjällen.
Men Julia, du ska ju snart föda!
Vad då då? Är jag handikappad? Vi tältar inte, tar in på hotell. Vi går korta turer. Jag behöver det lika mycket som du. Fedor har tävling snart, tvillingarna är på träningsläger. Nu måste jag passa på! Skicka mig ditt biljettnummer inom en halvtimme, stressa inte en gravid kvinna!
Julia la på, Elsa stirrade på mobilen. Vad nu då?
Svaret kom. Elsa reste sig, gick till spegeln. Där stod hon. Alla åren syntes i hennes ansikte. Inte ung, men inte heller gammal. Inte än. Att ungdomen är borta betyder inte att allt är över. Om Dennis tror hon gräver ner sig, har han fel! Julia har rätt det är dags att gå vidare.
Elsa svepte bort tårarna, strök bak håret, rätade ryggen. Hon måste röra sig annars skulle hon aldrig komma upp igen.
Mobilen låg tryggt i handen. Några rader och hon avbokade allt, ringde för att avboka restaurang med mera. Klart!
Elsa plockade fram sopborste och trasa istället för dammsugaren, gjorde rent hela köket. Ny kruka får hon köpa senare.
Klänningen satt som en smäck starkt röd, helt olik vad Elsa brukat ha. Förut hade hon neutrala färger, de starka överlät hon till Julia som bar dem perfekt. Elsa var mer en observatör. Men nu, varför inte? Hon ville väl också synas ibland?
Hon mötte sin spegelbild en trött, sorgsen men obruten Elsa. Kanske förstod hon till slut varför Dennis gick? Att vänskap ibland är djupare än passion. Men ändå, varför?
Flyget hade mellanlandning men Elsa var utmattad det var lika bra så.
Det blev en bra resa. Hon och Julia utforskade stigar runt hotellet pratade, var tysta, avlöste varandra. Med varje dag släppte det tyngsta tag om Elsas själ. Julias argument vände på det viktiga versus oviktiga, gav nytt perspektiv.
Flytta tillbaka. Vad har du kvar i Stockholm? Buisness? Här behövs barncentra, Elsa! Ett nytt område byggs du kan öppna tio stycken! Och din far har blivit illa där. Du ville ju ta honom hit. Nu slipper du flytta allt, du kan bo nära. Fundera.
Elsa tänkte. Innan hemresan visste hon. Det blir bäst.
Skilsmässa, försäljning av lägenhet och bil, alla pappersbestyr med bolaget Elsa räknade inte längre. Hon träffade Dennis några gånger, höll sig samlad, raderade hans nummer och bestämde sig för att glömma.
I Skåne kom våren med äppelblom överallt. Hon andades lättare, kastade sig in i nytt liv. Hon bodde inte med sin far utan köpte lägenhet nära. En dag krockade hon med en kvinna i hans dörr värdig, snäll. De hade inget att dela, och Elsa var glad att hennes far funnit någon. Hon mindes hur hennes föräldrar älskat varandra, och ville inte att sorgen skulle kväva hans liv. Nu såg hon honom pyssla på tomten med sin nya kvinna, och Elsa gladdes åt att livsviljan slagit rot igen.
Din far ser pigg ut, va, Elsie? sa kvinnan, och såg på fadern med varm blick. Där fanns den där kärleken som Elsa börjat tvivla på. Livet skulle kunna börja om, även sent.
Så gick året. Elsa hade två nya barncentra i stadsdelarna och fullt upp. Hon ändrade, nytt namn, ny garderob, ny frisyr. Hon skaffade till och med hund, en barndomsdröm. Vissa kvällar saknade hon ändå Dennis så att hon kunde ha gett hela sin värld om han kunde slå på lampan, röra vid hennes axel och säga:
Hur är det Elsa? Ska jag göra te? Så berättar du.
Hon visste att det var dumt att gå är att gå fullständigt men hon kunde inte döda där biten av sig själv som fortfarande höll honom kvar
När ett oväntat skatteproblem ett och ett halvt år senare dök upp, blev hon glad(!) för en anledning att åka norrut och fixa nya bestyr, ny rörelse.
Problemet löstes på en dag, Elsa hade tid kvar till flyget och gick långsamt förbi deras gamla områden. Vad hon lockades av, visste hon inte kanske bara en vilja att titta tillbaka på lyckan, eller sorgen.
Ett av hennes gamla barncentra var kvar, och inifrån såg hon barnen, böjda över papper, medan en ung manlig ledare låtsades vara björn så barnen tjöt av skratt. Det värmde Elsa. Fantasi och lekglädje var viktigast.
När hon till sist gick vidare såg hon deras tidigare hus, lekplatsen där hon ville gå med egna barn, parken de brukade promenera…
Vad som förmådde henne att svänga in i parken visste hon inte. Benen bara ledde henne dit. Hon gick bland nya parkbänkar, blänkande fontäner.
Där, en man med en barnvagn. Hon kände igen honom långsamt. Dennis. Han hade blivit vit i håret, satt snett på bänken, såg tomt framför sig och gungade vagnen nästan omedvetet. Men det var något annat han var mindre, förminskad av smärta, ville helst försvinna. Elsa gick snabbare, kunde inte låta honom vara ensam i det där mörkret. Hon mindes ju hur hon kunde hjälpa.
Dennis…
Han ryckte till, sänkte huvudet.
Hej Elsa.
Hon satte sig bredvid.
Hur är det?
Det kändes futtigt, men hon stannade, såg hur han slutade vagga och till slut mötte hennes blick.
Inte bra. Verkligen inte.
Varför då?
Ännu dummare, men Elsa visste: frågade hon inte nu finns bandet kvar för alltid.
För att jag är ensam. För att jag kastade bort allt bra i mitt liv för en olyckshändelse som förstörde allt.
Det är inte sant. Du har mer än du gav mig, Dennis.
Hon vinkade mot vagnen.
Pojke eller flicka?
Dotter. Eva.
Yngre fru, barn… Vad mer önskar du för lycka?
Ingen fru, Elsa. Milla finns inte mer. Förlossningen blev för mycket.
Elsa andades in djupt. Det var henne likgiltigt nu att Milla förstört deras relation; hon sörjde bara flickan, flickan som ville inleda vuxenlivet med Dennis. En dålig nyårsafton blev deras öde. Eva låg där i vagnen, Dennis gungade för att hon inte skulle vakna.
De satt tysta. Sen, när de väl började prata, kom det mycket samtidigt så mycket att när Eva till slut vaknade, tändes redan stjärnorna över parken och Elsa stod och såg på henne.
När du ser ditt barn så förstår du, Elsa, hörde hon Barbro säga inombords.
Sex månader senare hade Barbro Karlsson tagit in Elsa på sitt kontor med en mörkhårig, allvarlig pojke och lämnade dem ensamma.
Mikael, vet du varför jag är här?
För att ta mig.
Vill du bo hos mig?
Vet inte. Tror inte ni behåller mig.
Han såg likgiltigt på Elsa. Men en liten glimt flammade till när Elsa tog fram bilder.
Är det där din man?
Ja.
Och ditt barn?
Nej Mikael, inte mitt.
Gnistan tändes igen, och Elsa lät den leva.
Det är inte min dotter. Men jag kommer att bli hennes mamma. Och din, om du vill.
Ni skickar tillbaka mig ändå.
Varför tror du det?
Alla gör det.
Men jag är inte alla. Vet du varför?
Nej.
För att jag vet hur det känns att förlora allt. Att inte ha nån kvar som älskar. Det gör väldigt ont.
Jag vet.
Och vet du vad en mamma är, Mikael?
Nej.
Den som aldrig tillåter att hennes barn har riktigt ont.
Tycker du synd om mig?
Elsa skakade långsamt på huvudet.
Nej. Jag vill inte tycka synd om dig. Jag vill älska dig. Förstå? Jag vill att du ska ha det bra. Och min Eva behöver en bror stark, modig. Kommer du hjälpa mig med det?
Mikael var tyst, såg in i hennes ögon. Hon var vacker, hon log men var ofta ledsen också, syntes det. Hennes röda klänning såg så stark ut, Mikael la lite försiktigt handen mot ärmen, kände på tyget.
Fin, sa han.
Jag köpte den när jag mådde riktigt dåligt. Men du, det hjälpte. Därför älskar jag rött nu.
Jag också, sa Mikael. Jag vill pröva.
Nej Micke, vi försöker inte. Vi gör. För så måste det vara. Och jag ger dig inte bort. Men du måste hjälpa mig jag vet inte hur man är mamma, men vill så gärna vara det. Till dig och Eva. Får jag det?
Mikael nickade långsamt och Elsa suckade ut.
Och ett par år senare fyllde en familj stigen i fjället. En mörkhårig smal pojke såg till att den lilla flickan Eva inte sprang vilse.
Eva, där borta i skogen bor vargar!
Nej!
Jo! Och björnar! Stora, hungriga.
Har deras mamma glömt gröt?
Ja. Hon lagar ingen gröt.
Men vår mamma kan!
Ja.
Hon får koka till björnarna. Då blir de mätta.
Mamma! Eva vill att du kokar gröt åt björnarna!
Mannagrynsgröt? Elsa, lite andfådd, kom ifatt sina barn på stigen.
Mamma! Du misslyckas alltid med mannagryn. Björnarna vill inte ha klumpar!
Din lilla filur! Elsa kramade Eva och pussade henne på näsan. Det är du som är kinkig, men björnarna blir glada ändå!
Ge dom min gröt imorgon, och honungen du köpte!
Nej du, den gillar jag!
Ska jag få rida på dig hela vägen?
Nej, till pappa! Elsa gav Eva till Dennis och rufsade Mikaels hår. Du, Mikael, hur blir det med gröten till björnarna?
Mamma, jag vill inte gå hem än. Vi har inte sett allt. Om Eva börjar mata djuren får vi bo på hotellet. Kanske bäst de får vara hungriga?
Elsa skrattade, såg bakåt.
Låt oss mata dem senare, Eva. Jag lär mig koka riktig gröt.
Okej! Eva gick med på det så snabbt att Elsa och Mikael utbytte en blick.
Ojojoj, sa Mikael och pekade på sin syster.
Ojojoj, sa Elsa. Hold koll så vi inte bara matar björnar utan även hittar påhittade varelser och till slut får ta hem varenda en! Alla är hungriga och behöver kärlek.
Deras skratt for som ett eko genom gläntan, nådde himlen där dagen just grydde över fjälltopparna och allt verkade för en stund lätt och ljust igen.
