Så träffades vi till slut
Mats, hur är det med dig? frågade Maja efter några minuters tystnad, medan de båda satt där med middagen mellan sig. Du ser helt blek ut Är allting okej?
Jo, det är lugnt, svarade Mats och kämpade för att behärska sig. Han lade ifrån sig gaffeln och lyfte långsamt glaset med äppelmust, för att skjuta upp det ögonblick han ändå inte kunde undvika.
*****
Mats stod utanför porten till Majas hyreshus på Södermalm och greppade försiktigt det kalla metallhandtaget. Han skulle precis dra upp dörren när något inom honom tvingade honom att stanna. Han ville verkligen inte gå in.
Han visste att de väntade på honom, han kom ihåg sitt löfte till Maja att komma över det var uppenbart. Men nervositeten satt som is i hela kroppen, han kunde inte skaka av sig känslan.
Det var nästan pinsamt en man på trettiofem, och ändå stod han där och kände sig som en skolpojke inför sitt livs första muntliga prov. Egentligen var det så enkelt: öppna dörren, gå in i trapphuset, ta hissen till tredje våningen, hitta lägenhet 36…
Men Mats klarade inte att ta steget. En obegriplig rädsla höll honom tillbaka.
Det enda han ville var att vända på klacken och försvinna. Hemåt eller till andra sidan stan det spelade ingen roll. Bara bort härifrån, från känslan.
Varför sa jag ens ja? mumlade han tyst och backade från porten. Klart de kommer att genomskåda mig som olämplig.
Han tog ytterligare några steg bakåt och blickade upp mot fönstret på tredje våningen, där Majas familjs ljus lyste extra klart den här mörka februarieftermiddagen.
Det kändes som ett fyrtorn, en tydlig punkt för Mats att kunna hitta rätt, så han inte skulle tappa modet. Men att kliva in där, nej, det kändes omöjligt just nu.
Egentligen var det nog bara Majas reaktion på ett eventuellt återbud som höll honom kvar. Hon hade ju bett honom. Och han hade lovat.
*****
Mats, alltså Bli inte rädd bara, hade Maja sagt kvällen innan med ett småleende. Mina föräldrar vill träffa dig. På riktigt.
Maja hans flickvän.
De satt på ett kafé i Gamla Stan, delade en kanelbulle och planerade helgens skidutflykt till Hammarbybacken. Och så plötsligt hennes föräldrar vill bjuda hem honom på middag. Mats blev först tyst, nästan chockad. Vad menade hon, skojade hon?
Egentligen var det inte konstigt. Tvärtom, det var normalt att hennes föräldrar ville träffa hennes pojkvän, kanske blivande make. Det hade nästan varit märkligare om de inte bjudit in honom.
Men Mats oroade sig. Ordentligt. Varför skulle de acceptera honom?
Han hade sina skäl. Tunga skäl.
Hennes mamma Viktoria Lund hade kämpat sig upp till rektor för Stockholms universitet och arbetade nu på Utbildningsdepartementet. Hennes pappa Lars Lund hade gått från byggnadsingenjör till att driva eget byggbolag och var något av en fixare i Stockholms stad.
Och Maja själv, med sina trettio plus, var redan chefsjurist på en av Sveriges största investmentbolag.
Och Mats då? En trettiofemårig systemadministratör utan högskoleexamen. Hans lön var okej, men några större karriärsteg fanns inte inom räckhåll.
Hur skulle han kunna möta Majas föräldrars blickar och vara stolt?
Kanske undrar ni, hur träffade han Maja överhuvudtaget? Det var slumpen.
Den där dagen hade Mats promenerat i Humlegården, precis när Maja också var där med två kompisar. De andra gick för att köpa glass, och Maja blev ensam kvar på en bänk för att ringa sin mamma.
Då kom en kille på elsparkcykel, berusad och utan att sakta in. På ren reflex slet Mats undan Maja i sista sekunden. Sparkcyklisten flög förbi och voltade in i en papperskorg.
Vad sysslar du med? utbrast Maja först ilsket. Men när hon insåg vad Mats räddat henne från, såg hon på honom med helt andra ögon.
Sen stod de där och pratade, medan kompisarna köade för vaniljglass i strut. De bytte nummer, sågs igen, och nu hade de varit tillsammans i ett halvår.
Det där tänkte Mats på medan de åt middag, och medan Majas fråga ekade inom honom.
Han var rädd att hennes föräldrar skulle direkt säga nej. Han hade tidigare förlorat en tjej på så sätt hennes föräldrar ansåg honom vara en “lycksökare”.
Han riskerade nu att förlora Maja också.
Mats, hur mår du? Du ser ju alldeles blek ut, frågade Maja.
Jo, jag mår bra, svarade Mats, grep glaset med must och bara försökte få tiden att gå.
Så kommer du då?
Kommer vart? frågade han.
Hem till mig förstås, log Maja. Mamma lagar något extra gott och pappa har fått tag på ett unikt samlarvin. Allt jag vill är att du kommer. Kommer du?
Jag vet inte riktigt svarade han tvekande. Tror inte dina föräldrar blir glada om du tar hem någon som mig.
Varför inte?
Jag har ingen utbildning, är bara en vanlig tekniker. De vill nog hellre ha en affärsman eller någon från maktens korridorer.
Oroa dig inte, svarade Maja och tog hans hand. Mina föräldrar är helt vanliga. Vi ses imorgon klockan sju, punkt slut!
Okej, svarade Mats och log osäkert. Han hade ännu inte en aning om han skulle våga dyka upp.
*****
Så kom den dagen.
Det var kallt på Södermalm och klockan var tio i sju på kvällen. Mats huttrade utanför huset, och visste inte vad han skulle ta sig till.
Ja, han ville träffa Majas föräldrar, han ville gifta sig med Maja. Men just ikväll var han inte redo. Om några månader skulle han kanske ha fått en tjänst på nya IT-avdelningen och då skulle han kunna stå där med rak rygg.
Han var på väg att gå när telefonen vibrerade i fickan.
Det var Maja.
Hej Mats, sa hon glatt. Vi har snart allting klart! Mamma dukar, pappa är bara lite sen men kommer när som helst. Var är du?
Hej Maja… andades Mats. Jo, jag är nära, men…
Okej, jag hör dig dåligt. Är du snart här?
Ja, snart…
Om du tänker dra dig ur nu så vill jag inte höra det. Allt löser sig. Vill du att jag kommer ner och möter dig?
Nej, nej, låt bli. Jag kommer.
Bra, vi längtar!
Mats la tillbaka mobilen och gnuggade tinningen i ett tappert försök att hitta en ursäkt för att slippa gå upp i lägenheten.
Han såg upp för sig värsta scenariot: att stöta ihop med Lars Lund vid porten, det skulle bara saknas…
På vägen till gavlen av huset frågade han om en cigg av en förbigående kille, trots att han egentligen slutat. Men nu behövde han något att hålla i, samla tankarna.
Han stod där och blåste obestämda rökmoln ut över snön. Det fanns inte mycket att se. En soptunna till höger, ett öppet snötäckt fält till vänster. Maja hade berättat att någon gång låg här gamla garage, nu skulle de rivas för nya bostäder.
Då såg han hunden.
Först stelnade han till hemlösa hundar kunde vara oberäkneliga. Men den här hunden brydde sig inte om honom. Den bara låg där, hoprullad, mitt på snön.
Varför låg den där? Hjärtat drog ihop sig. Den såg så ensam ut.
*****
Hunden den kallades Stellan hade inte ätit på flera dagar.
En gång i tiden hade han bott i ett annat kvarter, där folk ibland matade honom och pratade snällt. Men till slut orkade en kvinna i huset inte mer hon startade namnlistor till bostadsrättsföreningen och krävde att Stellan skulle bort.
Den där löshunden är alltid kring lekplatsen! Vad händer om han biter nån? Se så hungrig han ser ut! Det är en katastrof!
Men Stellan hade inte onda ögon bara trötta, ledsna. Hans första husse var en pojke som hette Tor.
En sommar hittade Tors familj honom utanför sommarhuset i Dalarna, bara några månader gammal. Familjen tog in honom, Tor älskade honom.
Men så när semestern var slut fick Stellan stanna kvar.
Vi kan inte ha en hund i lägenheten i stan, förklarade de för Tor. Vem ska rasta honom, tror du?
Inte jag! svarade Tor.
Så de körde därifrån. Stellan förstod inte varför. Han satt där och väntade.
En månad senare hittades han av en dam och hamnade på Hötorget tillsammans med henne. Hon försökte sälja honom till förbipasserande, men det var ingen som ville betala för en blandras.
En dag lyckades hon lura ett par att köpa honom. De trodde han var av fin ras men när han växte och blev större visade han sig vara en vanlig gårdshund. Han dumpades utanför stan.
Tur att det var i april, annars hade han frusit ihjäl.
Sedan dess hade Stellan vandrat runt. En dag kom han till den här delen av Stockholm. Här var det lugnt och skönt inga aggressiva hundgäng och folk var snälla nog att inte jaga bort honom.
Ofta satt han vid lekplatsen och såg barnen leka och längtade efter Tor.
Men människorna där blev argare med tiden och nu, för bara några dagar sedan, förstod han att hans tid var slut där. Stenar och hårda ord från en särskild kvinna han fick flytta, igen.
Nu låg han utmattad på den kalla snön. Benen orkade inte mer. Han såg Mats där vid husknuten, men hoppades ingenting. Den här gången skulle ingen hjälpa.
*****
När Mats var klar och kastade sin cigarett i soptunnan, såg han strålkastarna från en ny bil blända honom. Han klev undan, nästan snubblade över Stellan på fältet men var rädd att den skulle börja skälla.
Men hunden reagerade inte.
Mats vågade gå närmare. Han böjde sig ner, lyste med mobilficklampan och la handen försiktigt på korthåret.
Ingenting. Men Stellan andades, svagt men han levde.
Om ingen gör något nu överlever han inte natten, tänkte Mats och utan mer tvekan lyfte han hunden i famnen och skyndade mot huset. Han försökte pressa sig in i de låsta portarna för att få lite värme, ringa taxi till veterinären.
Alla portar var förstås låsta. Han gav sig mot nästa hus med tunga steg, telefonen vibrerade i fickan, men han kunde inte svara.
När han passerade porten till Maja, kastade han en blick mot tredje våningen. Maja, kanske kunde hon hjälpa men inte hennes föräldrar…
Precis när han nådde gatuhörnet svängde en svart Volvo in på gården. Lamporna stannade på honom.
Behöver du hjälp? frågade föraren, en man i femtioårsåldern.
Jo Det är den här hunden Orkar ni köra oss till en jourveterinär? snubblade Mats på orden.
Självklart! Finns en nära S:t Eriksplan, hoppa in bak!
Men verkligen? Släpper du in en vilt främmande kille med en smutsig o hund i bilen?
Tiden är viktig nu, eller hur? Rädda hunden!
Mats tvekade inte längre. Under bilfärden ringde chauffören, samtidigt som han manövrerade resolut genom gatorna.
Hej gumman, det dröjer lite. Förklarar sen. Honom? Nej, jag har inte sett honom här Jag hör av mig om han dyker upp.
När han lagt på tillade han:
Blir ingen fara med dina planer, va?
Nej, det ordnar sig svarade Mats och kliade oroligt Stellan bakom örat. Han andas i alla fall. Men inget mer.
Tio minuter senare var de framme vid veterinärkliniken, där chaufförens vän tog emot utan väntetid.
Vårdpersonalen tog snabbt in Stellan, och Mats satt kvar i väntrummet. Mobilen brummade med missade samtal från Maja. Mats, var är du? Hur mår du? skrev hon.
Han borde ringa upp och förklara, men nu tänkte han bara på Stellan.
Han hann aldrig tacka chauffören. När Mats väl kom ut på gatan var Volvon borta.
Så han gick tillbaka in i väntrummet. Om Stellan klarade sig, skulle han ta med honom hem. Om det sket sig med Maja och hennes föräldrar, skulle han i alla fall ha sin vän.
*****
Det hade gått fyrtio minuter, kanske mer. Dörren till behandlingsrummet förblev stängd.
Men där, plötsligt, hördes röster borta vid receptionen. En var bekant. Mats vände huvudet det var Maja! Bakom henne kom en kvinna, och mannen från Volvon Lars Lund själv.
Var inte orolig, Maja. Han sitter säkert här och oroar sig för hunden, log Lars stort.
Det var dags, insåg Mats. Han reste sig, tvekande.
Mats, varför ringde du inte? Jag har varit jätteorolig! utbrast Maja och kramade honom.
Förlåt jag vågade inte störa. Tänkte att dina föräldrar inte skulle uppskatta en hemlös hund mitt i allt.
Åh, vad fånig du är! skrattade Maja. Mina föräldrar älskar djur. Vi har ju tre katter hemma alla från katthem.
Är det sant?
Visst, log hon.
Viktoria och Lars klev fram, Lars tog Mats hand i ett fast grepp:
Så träffades vi till slut, eller hur?
Vet du, Mats, sa Viktoria, jag är stolt över dig. Du är faktiskt en riktig man. Vi hade blivit glada om du bara kommit men nu kommer vi minnas dig för hur du räddade en vän.
Och med lite tur klarar han sig, log veterinären som plötsligt dök upp. Han kommer att leva!
Senare samma kväll fick Mats ta med Stellan hem. Han hade blivit varm, fått mat och låg nu nersänkt under en filt i Majas föräldrars vardagsrum omringad av de tre katterna som spanade nyfiket.
Mats satt i köket med Maja och hennes föräldrar. Han förstod nu hur fel han haft de var jordnära, värme och vänskapliga, inte alls som han föreställt sig.
Några dagar senare kunde Stellan stå på egna ben igen. Mats skulle ta hem honom till Södertälje där han bodde.
Ska du inte ta mig med också? skrattade Maja, och kom ut ur sitt rum med en väska.
Skojar du nu?
Inte alls. Mamma och pappa säger att jag fått bo hemma tillräckligt. De vill ha barnbarn, sa hon med ett finurligt leende.
Vad säger du? utbrast Mats.
De tycker att det är dags att föröka svenskarna, skrattade hon.
Mats skrattade så han fick ont i magen, snart skrattade hela familjen. Stellan viftade glatt på svansen mitt i köket.
Han förstod inte allt som hände, men han kände värme och trygghet. Något riktigt fint hade börjat i kväll.
