Snön brände inte längre mina bara fötter jag hade slutat känna dem för länge sedan. Vinden piskade mitt ansikte, mina armar och min hals som med en piska, och gick rakt genom bröstet, trots att jag bara hade på mig en tunn nattskjorta. Mitt gråvita hår, fullt av snö, vägde tungt, som istappar. Den täta snöstormen tjöt och slog snett mot gården, och jag förstod inte längre vart jag gick, bara att jag gick vilse på min egen tomt. Med ryggen pressad mot det iskalla staketet, kramade jag om mig själv och började mumla svagt:
Låt mig bara dö nu… Ta mig, Herre! Låt det bara få vara slut…
Jag hade säkert frusit ihjäl den natten om det inte varit för min granne, Gunilla, som gick ut för att titta till kon. Hon trodde att den kanske skulle kalva. Hon såg att min dörr stod öppen och att det lyste ut genom springan.
Dagny! Är du där ute och stökar i mörkret?
Men jag stod bara i hörnet av gården, dold av träden och snön, blundade och upprepade för mig själv, fast som i ett mantra: Låt mig dö, låt mig dö…
Gunilla slängde snabbt ifrån sig vad hon hade för händer, kastade sig mot min grind.
Dagny, var är du? Daaagny! Herregud alltså…
Jag kunde inte svara, knappt röra mig. Jag bara sjönk ihop mot staketet medan okontrollerade snyftningar skakade min tunga, slitna kropp. Tårarna rann längs med kinderna. Och sedan, när någon försökte dra mig med sig, var kroppen tung som bly. Jag hade stelnat av kylan.
Men för all del, kärring, vänta! ropade Gunilla, sprang hem efter sin make, och tillsammans släpade de in mig i deras kök.
Sedan dess låg jag till sängs. Nästa morgon kom distriktssköterskan, en ung tjej med svart hår och vinterröda kinder. Trots att jag var nittioett, så hade jag klarat mig från förkylning bara fötterna var förfrusna.
Ni borde åka in till sjukhuset, sa hon, böjd över mitt ansikte. Ska jag ringa ambulans?
Jag såg på henne ung, stark, vacker, med kinderna blossande av snö och kyla. Skakade bara envis på huvudet.
Nej, inte behöver jag det. Jag ligger här jag. Slösa inte din tid på mig, snälla du. Låt mig bara vara.
Så gick två veckor. Varför hade jag gått ut den där natten, barfota och frusen, liksom på jakt efter något? Alla sa det var ett ålderdomsnyck, men för mig var det något ödesdigert med det där steget ut i snön. Kvällen innan hade jag suttit på sängkanten och sprättat upp en gammal yllesocka i lampljuset. Mina händer visste vad de gjorde, men tankarna var långt borta. Mina ögon hade stelnat på en fläck på väggen, leendet stelt, som om jag drog upp en gammal minne ur själen.
Mitt liv hade aldrig gett mig något gott. Bara arbete, slit och evig brist och så ett enda stråk av ljus, en enda gång, som full av kärlek.
Han hette Gösta.
Gösta… min Gösta, viskade jag, nästan utan tänder. Leendet växte, fast på ett egendomligt sätt.
Eller drömde jag bara när det kändes som om jag gick på en sommaräng, bortom all dålig jord, där herremans trädgårdar tog slut. Jag stod där och letade i gryningen, skuggade med handen mot solen och bara väntade. Han hade lovat att komma. Inuti mig fanns en blandning av rädsla och hopp. Och jag såg i diset över kornåkern Gestalten. Då sprang jag, hjärtat fullt av den djupaste lycka: Gösta! Gösta!
Sådan var drömmen som jag somnade till. Plötsligt vaknade jag mitt i natten. Kollade ut snöyra tjöt, rutorna skakade. Jag drog åt mig koftan, trevade mig ut genom dörren med händerna framsträckta.
Snabbt bara, jag ska bara…
Kom ut, barfota, glömsk av allt. Tittade halvblint ut i det vita vimlet över gården. Räckte fram handen, vädjade:
Gösta…
Kylan bet hela kroppen, isade blodet. Med bara fötter klev jag ut mot grinden. Blicken dröjde över landsvägen bortanför, mitt i stormen. Och så lockade jag:
Gösta! Jag är här! Gösta!
Men benen domnade bort, och jag tappade orienteringen, irrade längs staketet och hittade inte hem igen. Snurrade runt, trampade runt mellan snötyngda grenar, höga drivor, visste inte var jag var och helt uppgiven var det där som Gunilla och hennes man fann mig.
Gunilla kom sedan varje dag förbi, med soppa eller något annat. Sköterskan smorde mina fötter och krävde att jag skulle ta tempen. Jag gjorde allt som de sa, men annars låg jag mest och stirrade upp i taket, med döda ögon. Lyssnade på gårdslivets ljud hundskall, barn som ropade, släden mot isen.
Oftast vilade jag i någon sorts dvala. Ibland vaknade jag och såg att det var dag, ibland att mörkret lagt sig och veden sprakade lugnt i kaminen. Då och då rann en tanke genom huvudet: Herre Gud, låt mig slippa fler dagar…
Sedan barndomen hade jag vetat en sak: Livet gick utför från första andetaget. Som att åka kana nedför en hal backe, vassa rötter och taggig buske överallt, och ingen fanns som gav en hand, ingen som drog en upp. Alla levde så och jag förväntade mig aldrig annat. Man lär sig bara att härda ut, tyst och med bitna tänder.
Den våren kom sent kall och ovänlig. Inte med värme från solen, utan med regn och isvindar. Vägarna blev till kladdig lera och snön försvann inte före maj. Under björkarna dröjde det länge innan löven sprack ut. Trädgårdarna stod svarta och svedda ett tag. Jag brukade knyta min blöta sjal tätare om huvudet, gick över byvägen från brunnen med flärpande, tunga hinkar som slog mot mina spruckna bara fötter. Vid staketet satt gubbarna och rökte, hukade i blåsten, och snackade med låga röster, sneglade lite på mig. Jag brukade gå förbi dem, utan att lyfta blicken. Jag hade blivit en del av landskapet tyst, grå, osynlig.
Dagny! ropade gammelmor Astrid, en gumma som jobbat på herrgården med mig i unga år. Rösten skar genom våren. Ut till handelsboden med dig! Säg åt Kurt att ge bästa bomullen till fröken. Med blommor! Fort, för ikväll är det stadsfrämmande och kalas. Och plocka blommor också!
Jag ställde av mig hinkarna på trappan, rädd att spilla vattnet. Drog den slitna förklädet om mig, torkade händerna och gick. Jag var tjugotvå då, men det kändes redan som att all verklig glädje gått förbi mig. Tolv år sedan föräldrarna dog då tog grevinnan in mig, som piga mot mat och husrum. Jag var ett smalt skrämt barn, slagen av livet. Nu hade jag blivit tyst, stark, och bredaxlad, med evigt sänkta ögon, inga drömmar.
Jag arbetade jämt. Bröt ved i regnet, mjölkade i ett isigt stall, rev lera till ugnen, tvättade vid en isig vak. Rensade ogräs tills händerna domnade under hettan. Röda vinbären och hallonen som hängde tätt var förbjudna att smaka grevinnan räknade varje bär och risken för ris var stor. Jag lärde mig blunda för allt. Blodiga tårar i handflatan, tyst för att inte gråta, och så ett ständigt lidande av att försöka vara ‘duktig’, så att härskarinnan kanske lät mig vara.
Varje lördag bastade jag. Bar vatten från älven, värmde stenarna tills det var hett så man såg ringar av rött kring ögonen. Skrubbade grovt grevinnans slappa rygg tills det svartnade för ögonen. Hon muttrade, nypen ibland, och på gott humör smekte hon min kind och kallade mig ‘arbetshästen’. Sådan var min vardag, och jag drömde inte om annat. Det var ett trött avstånd mellan mig och världen, byggt av trötthet, hopplöshet, och den långa bortglömda drömmen om någonting mer. Finkläder bekom mig inte. Jag satt aldrig still; gubbar, unga karlar de slutade till slut ens skämta med mig.
En dag, när jag hade klättrat upp på en pall för att putsa spegeln i salen, mumlade grevinnan:
Dagny, kanske man skulle gifta bort dig? Vad säger du?
Jag klev ned, kramade ur trasan.
Spelar ingen roll.
Kanske blir du gamla ungmö, det är nog bäst… Starka kvinnor får så många barn kärlek och slit… Vilken bak ändå, haha! Bättre än min Stinas!
Sen blev hon kallad av dottern, och ämnet rann bort.
Det spelade ingen roll för mig. Min själ sov, trubbig och stilla. Jag ville faktiskt ingenting det fanns en osynlig mur mellan min kropp och hela livet. Och jag trivdes nästan bakom den muren. Männen brydde sig varken eller, och gamle stallkarlen sa lakoniskt: Dagnys skönhet är inte för människor. Kanske helig. Det hade nog fortsatt så, om det inte varit för det där med Gösta.
Det hände i början av juni, när ängen blev grön och fylld av doft. Slottet väntade på fina gäster. Den unga fröken, sjuklig och blek, inväntade friaren från stan. Jag skickades ut för att plocka prästkragar. Traskade barfota över fuktigt gräs när en främmande kille ställde sig i vägen på stigen. Han var slarvigt tjusig i väst över broderad skjorta, skinande stövlar, håret pomaderat och kammat i mittbenan. Det var Gösta stallkarl på det andra godset, här på besök med friaren. Han log snett, granskade min kropp med oförskämd blick.
Goddag på dig, snygging, skrattade han, lät blicken vila på mina starka, solbrända armar och bröstkorgen.
Jag mötte aldrig hans ögon. Klev åt sidan.
Och vad vill du?
Vad heter du då?
Den som vet, vet, och du behöver inte veta, svarade jag kallt, gick förbi honom som en stubbe längs vägen.
Gösta gav sig inte. Han började komma med friaren varje vecka. Jag hörde hans skratt på gården, kände hans blick, såg honom överallt vid brunnen, ladan, husknuten. Han sa fräcka skämt, försökte nypa, men jag vände honom bara alltid ryggen. Tills en dag, när han hoppade fram i kvarnen och grep tag om mig. En slags urkraft vaknade i mig; jag tryckte bort honom så han slog huvudet i väggen. Jag stod kvar, såg på honom hårt, och sade:
Det där får du skylla dig själv för.
Drog ordning på kläderna och lämnade honom bland dammet. Han satt länge kvar, gnuggade huvudet och såg efter mig, men något nytt tändes i hans blick: nyfikenhet, nästan beundran.
Och ja, något rörde sig även i mig; det var nytt, men diffust och vagt. Inte drömmar eller längtan, bara någon sorts början. Gösta väckte något till liv en liten flamma.
Jag började le för mig själv, såg på dimman vid gryningen, mjölkade kor, dröjde kvar när daggen blänkte i gräset. Jag ville inget särskilt bara leva, mitt i allt det vanliga. Och fort satte jag igång med arbetet igen. Så förflöt en månad.
Gösta fick aldrig någon riktig framgång förutom en gång i jordkällaren när han snodde åt sig en kyss, för att genast få en rejäl örfil tillbaka. Hans envishet ändå gav något efter. En dag när han erbjöd mig hjälp med hinkarna, log jag plötsligt mot honom. En annan gång såg han att jag stirrade på honom i smyg genom fönstret. Små tecken, inget mer.
En gång grep han in när tjänstefolket ville slå en pojke som stulit i potatislandet. Grevinnan hade beordrat att han skulle pryglas. Jag såg det, och hela mitt inre vibrerade av minne. Ville kasta mig emellan med händerna… men blev bortputtad. Så tog Gösta ifrån dem piskan och svarade dem rakt på sak. Kvinnorna rusade till pojken.
Mamma dog igår… pep han.
De orden slog mig rakt i bröstet som en gammal sten fastnade det i minnet. Jag rusade in i min skrubb och slängde mig på min madrass, skakade av gråt, för allt jag saknade, all oförlöst vilja.
Gösta kom efter. Han sade inget, bara satte sig bredvid och höll om mig. För första gången i livet stötte jag honom inte bort. Jag slöt in mig i hans famn, lyssnade tyst på andetagen.
Vad finns det bakom skogen, viskade jag.
Det är staden, svarade han överraskad. Hus, affärer, kyrkor…
Och bortom det?
Nästa stad, järnvägen. Och långt, långt borta havet.
Jag hade aldrig sett havet. Men nu ville jag plötsligt. Ville bort från allt detta, där jag släpat och slitit, där ingen mindes mitt namn. Ville bli människa. Jag grep hans ansikte, mötte hans ögon rakt för första gången:
Tar du mig härifrån? Gifter du dig med mig?
Gösta tvekade. Pratade bort det, sa vi behövde pengar… Men i mig flödade beslutsamheten. Jag drog honom till mig, kysste honom, mumlade att ingenting spelade roll bara vi kom bort. Den natten tappade jag mitt gamla kopparhalsband, och letade aldrig efter det igen. Så ska det vara, sa jag ganska lugnt, nästan högtidligt.
Gösta kom två gånger till. Vi syntes i hemlighet bland viden och i uthusen. Något i mig blommade; jag rätade på ryggen, började le, röra mig ledigare.
Sedan tog det slut. Stadsfröknens bröllop blev stort och Gösta följde med sällskapet till Stockholm. Ingen sa något. Jag fick höra genom köksskvallret Din Gösta har dragit härifrån, Dagny.
Jag väntade ändå. Gick ut varje kväll till landsvägen, stod och såg länge åt skogsbrynet. Slutade både äta och sova. Mitt utmärglade ansikte fick ett eget ljus. Astrid muttrade surt; men jag fortsatte att le, lika övertygad: han kommer tillbaka.
Hösten kom med murrigt regn. Jag älskade att titta på horisonten; om man bara väntar riktigt länge, måste han dyka upp igen. Människor frågade men jag sade inget. Bara log, arbetade hårt och satt sedan tyst och stirrade, årstider och år började flyta ihop. Jag väntade.
En dag i slutet av oktober, när träden var svarta, såg jag plötsligt en man på andra sidan åkern. Hjärtat slog volter. Var det Gösta? Jag släppte redskapen och rusade, ropade hans namn över rösten.
Han vände sig aldrig. Jag sprang till ån, såg över till honom, hoppades han skulle se mig. Han blev en prick, så liten, så fjärran. Jag sträckte ut mig på tå, men han försvann i horisonten.
Då kom Astrid, grannsjälen, och undrade:
Vem var det där? Varför sitter du här?
Det var Gösta.
Vilken Gösta? Stallpojken från herrgården?
Ja. Jag väntar.
Vad ska du vänta på? han har hustru och barn numer! Han hamnade i Ockelbo, blev invalido. Min svåger såg honom ligger mest sjuk och barnen svärmar.
Jag bara skrattade, ganska högt, ganska vilt. Astrid vek tillbaka, förskräckt:
Stackars, stackars människa. Helt borta i knoppen.
Sådan blev jag med tiden alla visste: hon är borta, hennes själ är någon annanstans. Men jag grät inte längre, och väntan blev något stilla och tomt. Jag arbetade på min lilla lott, hårdare än förr, och när jag satte mig bland syrenerna och tittade bort mot skogen, vilade blicken i ett lugnt, tomt fjärran. De korsade sig när de gick förbi.
Och ibland, mitt i högsommardagen då luften var full av doft och bin, tog jag fram min renaste blus, kammande ut det grånande håret, gick ut på åkern och stod länge blick stilla, riktad åt horisonten. Såg ut som en rotad staty, tålmodig genom sekler.
Och frågade någon av medlidande:
Väntar du på någon?
Sade jag, milt leende:
På min lycka. Den är där borta vid skogen. Gösta har lovat han ska komma idag.
Herregud, stackars människa…
Och vinden sjöng i träden, ån gled långsamt fram, och långt där borta brusade havet, som jag aldrig fick se, men vars namn ändå fanns kvar i hjärtat.
Dörren knarrade. Gunilla kom och la ved på elden. Jag såg på henne med mina livlöst grå ögon.
Hur är det med fötterna, Dagny? frågade hon.
Jag mumlade, knappt hörbart:
…låt mig bara dö… det är ingen mening mer, han kommer aldrig mer hem… döden är det enda som är kvar…
Så blev jag sittande, och insåg, sent om sider, att ibland håller man fast vid hoppet så länge att man glömmer varför man lever. Kärleken är inte alltid räddningen ibland är den, som snön, bara något som tyst faller ner över oss och till slut täcker allt.
