Några märkligheter i släkten hos lilla Snärtan Hallbergs
Nathalie och hunden kom ut igen
Herregud, vad har hon nu hittat på med stackars djuret? Ser du svansen på Fia? Inte längre lila, utan rosa! Titta hur den vippar, som en flagga i majvinden!
Men du, är det inte lite charmigt ändå? Nathalie har alltid varit lite egen, men hon är snäll rakt igenom! Så många sådana flickor träffar man inte nu för tiden. Minns du när mormor var sjuk? Då hängde hon på Sahlgrenska mest hela tiden och glömde sig själv.
Javisst, men inte är hon bara någon ängel! Såg henne bara igår bli avsläppt av någon ung karl utanför porten. Snygg var han, om du frågar mig!
Äsch, det var väl bara en taxichaffis!
Jaså? Inte brukar taxichaffisar kyssa kvinnor på handen, vad jag sett.
Nä men, på riktigt?
Exakt! Markera mina ord, vår Snärtan är på väg att gifta sig.
Gott så, mormor blir nog glad. Hon har ju uppfostrat henne så fint! Flickan är både klok, vacker och har ordning på livet… själv om bara yrket var ett annat, så vore allt toppen.
Vad är det för fel på hennes jobb då?
Kriminalinspektör? Är det ett jobb för en flicka från Vasastan?
Men snälla nån, är det inte bra att någon bryr sig om lag och ordning? Säga vad man vill, men Nathalie är vass! Skrev om henne senast i GP och jag såg henne på Aktuellt de berömde henne enormt! Kom igen nu!
Ja ja, gud välsigne henne. Klart hon kommer gå långt! Man kunde ana det redan som liten. Minns du henne?
Som mormor klippt och skuren! En riktig eldslåga!
Hon, som blev diskuterad av de rutiga tanterna på bänken utanför porten, passerade just bugade artigt, och for plötsligt iväg med skuttande steg efter sin lyckligt studsande hund med en svans rosa som gryningens ljus mot isiga gångstigar.
Där springer hon! Vart springer hon så fort?
Vart annars? Hon ska hämta sin syster! Märta landar idag!
Hur vet du det?
Nathalie berättade ju själv! Ser du taxin där borta?
Ur taxin klev en lång, smärt ung kvinna, tog några ordlösa steg mot Nathalie och kastade sig om halsen på henne, medan hon visslade på vovven vid sina fötter.
Nathalie! Vad har du nu hittat på med Fia?
Men visst blev det fint? Mormors favoritfärg!
Herregud, vad jag har saknat dig, du märkliga människa!
Nathalie kramade systern igen och gapskrattade.
Att Snärtan Hallberg var en märklig flicka visste hela kvarteret. Hennes egenheter märktes redan i de där förgyllda barndomsåren. Det lilla pyret med smala flätor och enorma rosetter, noggrant knutna av mormor, hälsade alltid artigt på grannarna och log med små snestända tänder, innan adoptivmorfa fixade till dem. Efter leendet kom det där oskyldiga:
Hur mår ni idag?
Men snart slutade folk svara inte ens de som levde med rena garderober utan oanständiga hemligheter eller illvilliga papegojor som avslöjade allt till första bästa.
Man var nämligen lite rädd för Snärtan.
Hon pratade oupphörligt.
Men vore ju en sak om hon bara pladdrade på… Men hon hade en märklig gåva. Hon kunde med mästerlig precision sätta ihop höra-och-se och sedan råkade hon utan tanke kläcka ur sig allt just för den det handlade om.
Tant Yvonne, medan du jobbade kom farbror Calle till fröken Maja i 7:an med blommor! Precis som de du fick på födelsedan. Men ännu större! Jag ville lukta lite men han sa nej. Sen gick han till fröken Maja. Varför fick hon blomma, men inte jag?
Yvonne, som länge passat på att låta gubben dra egna historier om nattjobb och övertid, ryckte till, kikade sig över axeln för att kolla om någon hört, och ökade på stegen, utan att ens nicka till mormor Hallberg.
Gumman, varför pratar du med tanten om sådant? Hon har ju inte frågat dig! mormor blev sur men förklarade aldrig varför just det var så tokigt.
Nathalie blev ledsen.
Hon förstod inte vad hade hon sagt egentligen som var så galet? Jo, något måste ha varit fel…
Men svar fick hon aldrig, så det där blev bara gråare och oskönare. Mormor blev som Lindska statyn på Domkyrkoplan, grå och tyst, men höll hårt i handen på henne och munnen var bestämd. Någon godis efter middan kunde man glömma.
Snärtan trivdes inte med det.
Hon blev trumpen tills hon insåg att statyn ändå inte var som mormor. Mormor hade inga duvor på huvudet som bajsade, frisyren var alltid perfekt och ingen liknade den barska, stickiga skalligheten på den gamla ledaren.
Det där med ledaren berättade morfar. Han tyckte så förfärligt om att diskutera och svarade gärna rakt, till skillnad från mormor.
Varför är han skallig då? kisade Nathalie mot solen.
Blev väl stressad! morfar svarade alltid konkret.
Nänä, han var väl nervös då? Så rött att ha honom till tandläkare, va?
Haha! Och morfar såg en staty bocka sig för att komma in i sin mottagning medan barnen skrek i väntrummet inför den flintskalliga skallen i dörren, och ekade: Nästa!
Morfar kikade konstigt på Nathalie och började asgarva:
Om ändå! Då hade världen nog sett annorlunda ut, gumman. Nej, han var ledare.
Ledare? Han borde väl haft fjädrar på huvudet! Som i indianboken! Men stackarn är ju hårlös, och dessa störiga duvor
Kanske skulle de haft örnfjädrar?
Nämen vad säger du! Örnar är ju fina och prydliga, gör inte sina behov överallt! Det säger mormor efter vi var och fiskade och du gick in i busken. Man ska göra rätt för sig, annars blir det inte snyggt!
Morfar skrattade så hela torget vände sig om och Nathalie rynkade pannan.
Vad nu då, måste du asgarva för? Uppför dig!
Jamen, jag är väl ingen riddarhäst?
Du borde skämmas, säger mormor. Blygsamhet pryder människan! Skärp dig!
Morfar skrattade så han grät lite och på vägen hem köpte han “hemlig” glass som ursäkt.
Hemlig, för mormor förbjöd bestämt glass före lunch, men morfar brydde sig inte om förordningar och stack då och då till henne glass ändå. Och det var första gången någonsin Nathalie aldrig försade sig. Inte en enda gång på hela uppväxten avslöjade hon morfars glasshemlighet.
Hon höll sitt löfte:
Nathalie, om du berättar för mormor att jag gav dig glass, förlåter hon aldrig.
Blir det bråk?
Oj, ja! Vet du, hon är hetlevrad och vill bestämma över alla.
Fast du gör inte alltid som hon säger!
Nej du, jag är ju en karl! Skulle vara illa om jag lät mig kuvas!
Ska vi då säga sanningen om glassen?
Nej! Inte samma sak det är skillnad på att lyda och irritera.
Är du rädd för mormor, morfar?
Nej, jag är rutinerad. Bättre dålig fred än godaste krig.
Vad betyder det?
Det får du se när du blir äldre! Kom nu, vi köper blommor till mormor, så ser hon inte på dig och genomskådar vår glassfrossa!
Morfar var hennes absoluta favorit.
Han kom in i Nathalies liv som en nyårspresent. Mormor, som fostrade henne sedan spädbarnstid då föräldrarna for på utgrävningar, gifte sig om med sin gamla vän. Hon som doktorerat i juridik och älskade att styra, var egentligen inte lika hård som hon såg ut. Undantagen hette dock barnbarnet och barndomskärleken som mötte henne igen, när livet blev jämngrått.
Egentligen var det ett under att de där två ens gick ihop den långa, bastanta mormor och den lilla, mulliga morfarn var som natt och dag. Men det fanns ändå något mellan dem kanske ändå en sorts evig romantik, gömd bakom alla regler och förordningar.
Mormor ansågs för stadig för fjant, så första maken beundrade mest hennes hjärna och kom bara med blommor på högtider och kanske nån gång ett Majakowski-citat mellan disken.
Hon längtade i smyg efter serenader under fläderfönster, men ingen trodde hon behövde sådant. Så maken drog så fort han kunde och förstod aldrig kvinnan han lämnade.
Sedan försvann romantik från hennes liv för länge. Hon arbetade, fostrade sin son och anade aldrig att det hon väntat på bara var i nästa kvarter. Åh, om hon vetat! Då hade hon rusat hjärtat led, blev hårt, och grät tyst på nätterna.
Men när Nathalie föddes då kom ljuset tillbaka! Mormor blommade, och lilla flickan blev hennes värld. Föräldrarna, båda kända arkeologer, reste runt och lämnade henne med mormor för de visste att hon var tryggast där. Snart åkte de igen, nu efter nån runsten på Gotland eller vikingahövding i Uppland och förlorade sig själva i jakten på skatter.
Deras skatt blåste bubblor och skrek så att grannhunden såldes till någon avlägsen släkting. Den färgstarka rösten ekade och det blev lugnare.
Grannfruarna översköljde mormor med barnsdomstips vissa prövades och Nathalien växte till glädje för mormor och barnflickan, och då hon var ett år kom morfar in i livet.
Morfar blev morfar eftersom mormor ansåg att fler släktingar är bättre och höll kontakt med första maken för dotterns skull, och därför fanns det nu både “riktiga” och “adoptiv” morfäder. Nathalie listade snart ut själv vem som stod henne närmast.
Och fast hon ibland hälsade på riktiga morfar och hans nya fru, var det ändå den gode nya morfarn som hon älskade mest.
Själva återföreningen mellan mormor och morfar berodde egentligen på en tand den där som ledde till så mycket skrik, trötthet och förtvivlan att någon till slut tipsade mormor om den snälle tandläkaren Pär.
Agneta, gå med flickan till Pär. Han är en pärla, barnen är aldrig rädda för honom! Kanske kan han råd på det här. Det gör ont att se dig så trött och flickan så ledsen!
Och så, som det händer i drömmar, blev de ett par igen tack vare dvärgtanden och lite skicklighet hos ödet.
Agneta och Pär gifte sig, och Nathalie fick en pappa-figur på köpet. Hennes far brydde sig inte så noga han gratulerade artigt och frågade mest om barnpassningen kunde fortsätta som förut.
Nathalie växte i kärlek och trygghet. Hon gick inte på förskolan för blev sjuk hela tiden där. Mormor försökte, men lärde sig snart att Nathalie hörde hemma med dem på landet, i sommarstugan nära Delsjön.
Där, bland gamla familjehus under stora tallar, vimlade det av barn hela sommaren. Nathalie fann snabbt vänner och var ständigt ute i den luftiga paviljongen som morfar byggt, där lekte hon, åt, pysslade och tog emot besök.
Och där fanns alltid vänner Anna, tvillingarna Björn och Bror, dansanta Lova. De bodde på landet hela säsongen, precis som Nathalie.
Men när Nathalie fyllde sex, dök Märta upp.
Märta var något helt nytt kaxig, smutsig och bestämd.
De träffades första gången i ett disigt ljus av svensk midsommar. Nathalie satt under tak, bläddrade trött i morfars senaste bokinköp, och plockade de allra första jordgubbarna. De väntade ingen. Anna lärde sig franska, tvillingarna åkt för skolshopping, Lova trugades till baletträning av sin mormor.
Då, från ingenstans, dök en smutsig hand ner från bänken. Nathalie gallskrek så mormor nästan tappade hela kastrullen med doftande sylt på golvet.
Vad är det, gumman? Mormor rusade ut med slev i näven så att grannkatterna flydde panikartat över taken.
Mormor älskade djur egentligen, men ordning mer, och nu var allt kaos barnbarnet skrek, sylten kokade, och ingen såg orsaken.
Nathalie stov på bänken och såg en smutsig flicka, glad och orädd, sitta under bordet och glufsa i sig jordgubbar ur skålen.
Varför skriker du? Vill du inte veta varför jag kom?
Utan vidare åtskillnad drog Märta in skålen under bordet.
Kom ner du med, det tar slut annars!
Plötsligt insåg Nathalie att hon fortfarande skrek, men tystnade snabbt, såg på mormor, förvirrad, och kasade ner till Märta.
Varsågod, ta den största! sa Märta.
Du har smutsiga händer
Så kan det vara på landet!
Mormor, som tappat flickorna ur sikte, smet ut, såg Märta med Nathalie och blev genast lugnare.
Märta! Men oroa nu inte ungarna. Var är morfar?
Han vilar, är väl lite trött igen
På mormors min såg Nathalie att hon visste vad trött betydde när Märta sade så…
Lek på ni! Choklad ligger på köksbordet. Jag kommer strax! mormor rafsade av sig förklädet, rusade mot grinden men tvärvände, stängde av spisen och försvann. Endast ett vänligt knuffande mot sovande morfar blev det.
Allt det här bekom honom inte morfar kunde sova under vad som helst, ja till och med under mormors falsksjungna Taube, eller nynnandes Beethovens nionde, som han och Nathalie älskade att lyssna på. Flickans skrik var som musik för honom.
Håll koll på barnen! sa mormor och gick, och morfar stack ut huvudet.
Nathalie, var gick mormor?
Väckte morfar! Märta kastade ett vuxet handslag till honom. Märta Mattisdotter.
Pär Vennerberg, mycket nöje! skämtade morfar, hand in hand med sin nya lilla vän.
Så träffades de.
Sen som i drömmar skulle Nathalie få veta att Märta var barnbarn till mormors barndomsvän och hamnat intill dem eftersom hennes mor- och farföräldrar lämnat henne. När föräldrarna vittjat i släkten och planet störtade, blev Märta kvar. Bara hon och morfar Mattias var kvar. Mormor såg att Märta var för lik Nathalie för att svika henne.
Morfar Pär frågade inget, bara log och sa: Gör vad du tycker! Och mormor oroade sig, men blev lugnad.
Kan vi ta hand om båda?
Om inte vi, vem? Vi ger dem familj och kärlek, det räcker!
Och så förlorade Märta sin morfar men hann kalla Nathalie för syster.
Juristik fixades och Märta blev kvar. Systern som alltid sade sanningen, men lärde Nathalie att ibland bara vara tyst. Och vände hennes logiska förmåga åt det goda.
Du borde bli detektiv! Men det hade nog inte morfar gillat; han sa alltid att polisarbete kan bli kattens lek!
Då får jag väl bli utredare!
Varför då?
Ja, det ska väl vara någon som inte är sur hela tiden!
Och Nathalie anade ännu inte vilket ansvar som väntade.
Alla kanske skrattade, snurrade med fingret vid tinningen, men hon brydde sig inte. Hon hade mål och hade de sina bakom sig.
Och hemma stod alltid mormor, armarna i sida och ögonbrynen pressade:
Nathalie, har du ätit idag? Va, inte? Märkligt! Och du då, Märta, inte ens en droppe på hela dagen! Kom nu, middag! Och disken ska vara ren! Pär! Behöver du särskild inbjudan? Släpp Fia och tvätta tassarna stackars hund! Måste ni färga svansen rosa för att naturen var för grå? Vad säger du, tala nu sanning! Jaha, jag har väl sagt så? Nåja nu till bordet, soppan kallnar! Marsch för mat, nu blir det smörgåsbord!
©Och så stockade sig köket, fullt av skratt och röster, tassande hundben och smattrande skedar mot tallrikarna. Det löstes upp i värme, i varma brödkorgar och mormors pepparrotssås, i Märta som berättade om sin värld långt borta men fastnade i bullens doft, i morfar som glimtade åt flickorna och blinkade så att bara de såg.
De satt länge kvar. Utanför föll kvällen sakta in över innergården, medan tanterna på bänken tisslade och tasslade över ännu en sensation från Hallbergs.
Mormor lyfte blicken över borden; hennes ögon stannade för ett ögonblick vid de små mönstren i duken och så försvann all stränghet, löstes upp i ett leende mjukare än någon anade.
Kanske var det något märkligt med Hallbergs, tänkte tanterna, men det slår ingen annan familj i hela kvarteret för värme och förmåga att förvandla vardagen till äventyr.
Och där, precis i gränslandet mellan mat och skratt, mellan tanternas förutfattade meningar och barndomens magi, satt Snärtan Hallberg och visste hur mycket hon än såg, än hörde att de sanningar som behövdes mest, var de som fanns just här: i kärleken, i doften av dill, i handen som tog en annan vid bordet.
Kanske var det detta hon skulle utreda i livet, tänkte hon plötsligt, och log inuti: mysteriet hur allting faktiskt höll ihop, från den rosa svansen till den största hemligheten av dem alla att det räckte med att vara tillsammans.
Då reste mormor sig, höjde sitt glas:
För familjen, och för Snärtans alla nya färger låt oss aldrig bli grå!
Och genom öppet fönster dansade doften av kvällssoppa vidare ut i stan, och kanske, bara kanske, gick någon förbi och log för sig själv åt hur märkvärdigt underbar en vanlig dag kunde bli.
