LISBETH
Sven Vilhelmsson slängde irriterat skjortan och byxorna tillbaka i fåtöljen efter att noggrant granskat dem. Hur skulle man kunna visa sig ute i det där? Byxorna var skrynkliga, pressvecken knappt skönjbara och baktill glänste tyget betänkligt. Dessutom hade han gått ner fem kilo på sistone, så nu hängde byxorna som en säck. Och skjortan var inte bättre den hade en gång varit ljusblå men nu tagit färg av urtvättade havregryn, med slitna manschetter och slapp krage rena skammen! Lisbeth skulle inte ens släppt iväg honom till ICA i den där skjortan, och ändå gick han nu runt på universitetet och föreläste i den för professorerna. Kläder hade han aldrig brytt sig om, men ändå sett prydlig och stilig ut, alltid. Inte som nu.
Han hade knappt märkt hur skjortor byttes ut, nya kostymer och kavajer dök upp i garderoben, slipsarna och hattarna, de snygga skorna det räckte att han stack in handen i garderoben eller nämnde för Lisbeth att han behövde se proper ut imorgon.
Ack, Lisbeth, vad var det du gjorde? Vad var det som hände? Han hade aldrig väntat sig svek från henne! Hon var nästan tio år yngre och hade aldrig varit sjuk på riktigt. Den här gången kom det utan förvarning. Hon hade legat med feber i några dagar och dragit på sig en envis hosta. Själv hade hon hellre stannat hemma och kokat sina teer, men för nytt läsår krävde skolan läkarintyg och då följde hon med de andra lärarna till vårdcentralen.
Inget märkvärdigt, det var bara rutin men just där blev det alarm och Lisbeth skickades direkt till sjukhus. Allt snurrade igång som en mardröm och till nyår tog det slut. Sven förstod ju att det inte var någon annans fel än själva livet, men han kom att hata vårdcentralen, som om det var den som dödat Lisbeth. Som barn kändes det som om allt började där och att de var de skyldiga.
Han och Lisbeth hade träffats när han på sitt andra doktorandår höll seminarier i integralkalkyl för studenterna. Lisbeth var förstaårsstudent och hamnade av en slump i hans grupp. Märkligt egentligen att hon fångade hans blick han hade alltid dragits till färgstarka, självsäkra flickor, och Lisbeth var rena barnet med rödfrusna kinder, fräknar mitt i vintern och små runda fingrar med naglarna naggade och blåa av bläck. Det var händerna han föll för.
Han blev så förtjust att han knappt märkte hur han blev förälskad. Han började följa henne hem om kvällarna, hälsa på hos hennes familj och tillsammans med hennes mormor rulla kroppkakor i köket. Sedan fanns det inget annat att göra än att gifta sig! Trots att Lisbeth under de följande fyrtio åren blev rundare, klippte av sig flätorna, rökte två paket om dagen och blev biträdande rektor på den matematiska skolan, såg Sven fortfarande hennes små barnahänder med de naggade naglarna och kände hur hjärtat värkte. Ingen annan kunde någonsin ersätta henne.
Fast någon idyll var deras liv aldrig. Under de där fyrtio åren hade mycket hänt Sven hade sina egna små och stora snedsteg, inklusive två riktiga snedsteg då han flyttade hemifrån. Lisbeth svarade med att samtidigt i tre år springa på hemliga möten med direktören för fabriken som stödde hennes skola. Men de hade två döttrar och dessa små ankare höll deras familjebåt kvar vid land under stormarna.
Orättvist, egentligen. Först levde de fattigt, tätt inpå varandra. Sedan kom döttrarna och livet förvandlades till en evig logistik mellan musikskola, konstskola, vanlig skola, konståkning och ständiga barnsnuva. Och nu då? Ljus våning, flickorna utflugna och hade egna liv, barnbarn dök bara upp på högtider, och egentligen kunde de för första gången leva fritt och glatt. Och då lämnade Lisbeth honom. Hon gav ingen vägledning för hur han skulle leva resten av livet ensam.
Att Lisbeth skulle släppa taget kom så oväntat att Sven knappt insåg vad som skedde. På begravningen såg han snarare ut att vara på jubileum än i sorg, och många gäster tolkade det som att han inte sörjde särskilt djupt. De hade fel. Sorgen smög sig på först senare, tre månader efteråt när våren kom och allting vaknade till liv. Då sjönk han ihop ordentligt, tappade livslusten, rasade i vikt och klarade inte längre av ensamheten i den stora lägenheten.
Att slå sig ihop med döttrarna var aldrig aktuellt. Den ena reste jorden runt med miljörörelsen, räddade sälar eller följde flyttfåglar. Den andra levde i sin makes familj, helt upptagen av sitt barn, och Sven fanns inte på kartan. Så han började hälsa på hos vännerna.
Men det var knappast några sällskapsbesök: Han kom tidigt, åt glupande, slumrade i en fåtölj, satt tyst och drack kaffe med småkakor och smulade ned sin gamla skjorta och värdfolkets bord. Han satt av tiden tills det var för pinsamt att stanna längre, och masade sig hem för att komma tillbaka samma sak nästa dag.
Hemma åt han nästan ingenting, trots att han i fyrtio år varit husets kock. Han kunde inte förmå sig själv att laga mat till bara sig. Han såg plötsligt ut att ha blivit minst tio år äldre, med hängande kinder och trött blick, så till sist kallade vännerna honom till sig för krismöte han måste giftas bort, tyckte de.
Så kom ännu en kväll när han skulle gå på teater med någon Anna Kristiansson. Han visste att det inte skulle leda någon vart. Gälla teaterbesök hade han ju mest stått ut med för Lisbeths skull för honom var teatern alltid tråkig, överdriven och konstlad. Men Lisbeth satt där och tindrade med ögonen, samlade program och återberättade pjäserna för honom om och om igen så det var svårt säga nej.
Nu pressade vännerna in teaterbiljetter i hans händer och han traskade lojt bredvid främmande damer genom slasken till ännu en premiär, satt med värkande rygg i trånga finkängor, snusade in dammiga parfymer, bjöd på juice och torra bakelser i pausen och längtade varenda gång hem till kudden som ibland fortfarande doftade av Lisbeth, eller så inbillade han sig bara.
Det kändes otacksamt att neka vännerna och han visste rationellt att han inte kunde leva ensam, i alla fall kunde inte han det, även om han inte var säker på varför han skulle fortsätta alls.
Anna Kristiansson visade sig vara riktigt ungdomlig och trevlig, till och med rätt söt. Sven tänkte för sig själv att för tio år sedan hade han nog försökt charma henne. Hon var femton år yngre, liten men moderiktig, kvick och världsvan. Bredvid henne kände han sig bara ännu äldre och medtaget. Men hon visade tydligt sitt intresse och föreslog direkt att de borde ses till helgen igen.
Pjäsen var förresten rätt okej, åtminstone var den kort och utan paus. Efteråt borde han väl bjuda henne till café, men Anna föreslog istället, rätt strategiskt, att de skulle gå hem till henne då hon bodde ett stenkast från teatern. Hon hade både gryta och paj på gång. Trots att det var tydligt att hon planerat detta, längtade Sven så mycket efter hemlagat att han tackade ja utan betänkligheter.
Hos Anna var det trivsamt. Hennes lilla lägenhet doftade kanel och vanilj, själv bytte hon snabbt om till ett ledigt träningsställ och var både sällskaplig och vänlig. Hon bjöd Sven på sina hemlagade specialiteter och förde samtalet lekande lätt, så han hann tänka att han gott kunde stanna där för alltid, låta det gamla stanna kvar i mörkret, börja leva på nytt.
Sent omsider gick Sven hem, efter midnatt. De hade redan planerat nästa dagar först utställning på ett litet konstmuseum, sedan shoppingrunda för nya kläder åt honom, så han inte skulle skämma ut sin nya sällskapsdam. På lördagen skulle han på hemlagad lunch hos Anna. Hon hade helst velat ta honom ut till sin sommarstuga på landet, men dottern bad henne hämta lilla barnbarnet från skolan, så lunch med barnbarnet blev det istället. Stugan fick vänta till söndag.
Lördagsmorgonen började Sven med ett besök hos frisören plötsligt såg han fem år yngre ut. Han satte på sig sin nya rutiga skjorta av bästa bomull och de mjuka sammetjeansen, köpte blommor och en chokladask till barnbarnet och traskade mot Annas port. Redan i trappan kände han doften av stekt anka och nybakat. Han gick och nynnade för sig själv, log mot sin spegelbild i den gamla hissens vägg.
Anna tog emot honom med samma värme som om han återvänt från fronten och lotsade honom genast ut i köket.
“Var är barnbarnet?” frågade Sven.
“Hon kommer snart, hon är en riktig surpuppa på lördagsmorgnar, ville knappt kliva ur sängen,” skrattade Anna. Sven satte blommorna i vas, korkade upp vinet och juice till flickan, skar upp bröd och slog sig ner.
“Får jag presentera, Sven Vilhelmsson! Det här är mitt barnbarn, Lisbeth!”
Och där, framför honom stora klara ögon, rosiga kinder och glesa fräknar på en liten näsa, just så som hans egen Lisbeth en gång sett ut: flickan naggade nervöst på tummen och såg misstroget mot honom.
Tänk om hjärtat inte bär, tänkte Sven förskräckt och gick snabbt ut ur köket.
