Efter min bortgång kommer du behöva flytta ut, jag lämnar lägenheten till min son
Förlåt, Britta, men när jag går bort måste du flytta härifrån, sa min man Lennart lugnt. Jag har bestämt att min son får ta över lägenheten. Pappret är redan klart. Du är väl inte arg på mig för det? Du har ju egna barn, de kommer ta hand om dig.
Britta hade verkligen fått kämpa genom livet. Hon växte upp på barnhem i Malmö, föräldrarna var ett stort frågetecken. Hon gifte sig ung av kärlek, men lyckan blev kortvarig. För trettiofem år sedan var hon en ung änka med två små barn hennes man, Erik, omkom tragiskt i en olycka. Fem år kämpade Britta ensam, arbetade jämt för att barnen, Agnes och Calle, skulle ha allt de behövde.
Sen träffade hon Lennart. Som tur var hade Britta egen bostad lägenheten hade hon ärvt av Erik.
Lennart var tretton år äldre än Britta, ägde själv en trea i ett hyreshus i Solna och tjänade rätt gott. Det gick snabbt Britta tackade ja när han föreslog att de skulle flytta ihop. Barnen kom Lennart snabbt nära. Särskilt Agnes var först reserverad, men Lennart vann över henne. Calle började kalla Lennart för “pappa” nästan samma dag han flyttade in. Lennart behandlade barnen precis som sina egna, höll aldrig igen med pengar, tid eller omtanke. Både Agnes och Calle har alltid varit tacksamma för den uppväxt Lennart gav dem.
***
Efter många år bodde barnen för sig själva. Agnes gifte sig ung och flög tidigt ur boet. Calle, som alltid drömt om att göra lumpen och bli officer, hade också för länge sedan flyttat. För tio år sedan kallade Britta hem barnen. Hon hade något viktigt att diskutera.
Jag funderar på att sälja vår gamla tvåa, sa hon till barnen. Vi måste verkligen göra en rejäl renovering här, möblerna har gjort sitt och rören i badrummet läcker. Ingen bor i tvåan längre, den står och samlar damm. Jag vill veta vad ni tycker. Ska vi sälja och dela på pengarna?
Agnes ryckte på axlarna:
Jag har inget emot det. Jag vill ändå inte ha den där lägenheten, men lite pengar hade verkligen hjälpt, mamma. Du vet hur det är, vi kämpar med Isaks behandling. Vi hoppas fortfarande på att han kan gå ordentligt.
Agnes äldste son var född med en muskelsjukdom och behövde dyr vård med ständiga resor och rehabilitering i Stockholm. Calle stöttade direkt:
Inte mig emot. Låt min andel gå till Agnes, jag klarar mig. Lånet på min egen lägenhet är nästan avbetalt, och Isaks hälsa är viktigare än pengar för mig.
Britta sålde tvåan, gav halva summan till Agnes, och renoverade sen grundligt hemma hos Lennart. Nytt golv, badrum, strömbrytare, allt byttes. Möblerna och vitvarorna ordnade Britta för egna pengar och jobbade extra på sitt bokföringsuppdrag. Hon kunde inte ana att pengarna och allt slit skulle gå till någon annans hem. Aldrig trodde hon heller att Lennart, efter trettio års samliv, skulle visa sig så svekfull.
För fyra år sedan började Lennarts hälsa svikta allvarligt. Han hade ont i båda knäna så ofta att han ibland knappt kunde ta sig ur sängen. Britta bad honom gå till läkare:
Men älskling, gå nu till vårdcentralen! Du måste bli undersökt och få rätt behandling. Vill du att jag följer med? Vem ska sköta om dig om inte du själv tar tag i det här?
Lennart stönade:
Jag vet precis vad det leder till, Britta! Massa dyra mediciner som ändå inte funkar. Knäna har varit ett problem i över tjugofem år. Inte blev det bättre nu när jag är nära sjuttio.
Agnes gillade alltid Lennart, och Calle kallade honom fortfarande pappa. De försökte också få honom till läkaren. Britta följde med på besöket, doktorn skakade på huvudet när han klämde på lederna:
Det är riktigt illa. Lederna måste behandlas akut. Hur länge har du haft ont?
I tjugofem år säkert, erkände Lennart. Förut gjorde det bara ont efter slitiga dagar på jobbet, nu värker det även när det är kallt ute.
Du har alldeles för mycket övervikt, du måste gå ner. Annars blir det bara värre. Du borde börja direkt, ingen tid att förlora.
Britta tog läkarrådet på allvar. Hon lagade bara kalorisnåla, näringsrika rätter. Choklad och godis byttes mot torkad frukt, och Lennart klagade högljutt:
Vad är det här för trams? Jag tänker inte käka kaninfoder! Jag är snart sjuttio, klart det gör ont någonstans. Kan jag få en kopp te och några polkagrisar som vanligt?
Trots Lennarts protester stod Britta på sig. Hon övertalade honom till behandling och diet. Medicinerna hjälpte bara tillfälligt, men hon ledsagade honom varje dag, hjälpte honom till duschen och toaletten. Snart började också hjärtat och blodtrycket krångla. Lennart tappade ork snabbt. Agnes och Calle försökte vara hos honom så mycket som möjligt.
***
Kampen pågick i flera år, med bättre och sämre perioder. Britta fanns alltid kvar, inte en gång hade hon tankar på att lämna Lennart i sticket. För ett halvår sedan hamnade han till slut på sjukhus igen. Britta tillbringade dag och natt på Karolinska. En eftermiddag när hon packade matlådor inför besöket, ringde det oväntat på dörren. En yngre man stod utanför, något med hans drag kändes märkligt bekant:
Hej! Finns Lennart Andersson hemma?
Hej, sa Britta, han är tyvärr på sjukhus. Och du är?
Jag heter Samuel. Jag är Lennarts son.
Plötsligt såg hon det han var Lennarts avbild som ung. Samuel märkte hennes förvåning:
Vet du ungefär när han är hemma? Jag har inte sett honom på länge tänkte att det var dags nu.
Men kom in, Samuel. Jag förklarar allt.
Samuel lyssnade, smålog sorgset och suckade:
Pappa har alltid varit ja, envis. Tråkigt hur mycket livet sliter på oss alla. Jag minns honom som ung och full av energi. Får jag följa med till sjukhuset? Vill verkligen träffa honom!
Såklart, log Britta, tror Lennart blir glad att se dig.
Om Samuel hade Britta aldrig fått höra. Lennart hade aldrig pratat om vare sig exfru eller barn. Tvärtom, han brukade säga att han ångrade att han aldrig fick egna barn, för Britta kunde inte få ett tredje. När Lennart såg Samuel igen efter alla år var det stelt, men han berättade sin historia för Britta senare.
Jag och Samuels mamma, Lena, var gifta i fyra år. Jag gick när Samuel var tre Lena var otrogen med min kusin. Jag såg dem ihop själv. Hon gifte sig med honom, ville inte ha min hjälp efter det, bad mig glömma att jag hade en son. Jag försökte träffa Samuel ändå, väntade utanför dagis, men blev bortkörd. Efter två år gav jag bara upp Tills nu. Samuel sökte upp mig efter nästan trettio år. Jag vet bara inte Han är min son, men ändå helt främmande. Hur ska jag bete mig mot honom?
Han är din och du får inte vända honom ryggen, sa Britta lugnt. Han valde aldrig vad som hände. Kanske kommer han nära till slut, om du ger honom chansen.
Med tiden började Lennart och Samuel träffas. Samuel hälsade på nästan varje vecka, fikade länge ensam med Lennart. Även Agnes och Calle träffade honom, de hälsade honom välkommen.
Britta gladdes för Lennarts skull. De hade ett sparkonto hon mestadels fyllt på genom åren pengarna från försäljningen av tvåan, plus allt hon sparat genom att arbeta extra som bokföringskonsult. Hon tittade sällan på saldot, så när ett SMS från banken dök upp av en slump och visade att 150 000 kronor försvunnit blev hon förfärad.
Jag har ju inte tagit ut några pengar, tänkte hon oroligt. Och Lennart har inte rört ett finger på hela veckan. Vem tog ut 150 000 kronor? Var är kortet?
Hon gick direkt till Lennart:
Var är bankkortet? Någon tog ut massor med pengar från vårt konto för två dagar sen. Ska jag ringa polisen? Vi kanske har blivit bestulna!
Lennart ryckte bara på axlarna:
Det var bara jag. Jag gav kortet till Samuel. Han behövde det.
Britta satte sig försiktigt på sängkanten:
Varför har du inte sagt något? Och varför frågade du mig inte ens först? Vad har Samuel för problem som kräver så mycket pengar?
Det angår dig inte, snäste Lennart. Min son behövde hjälp, och jag ställde upp. Vad är problemet?
Till slut blev Britta arg på riktigt.
Och var är kortet nu?
Hos Samuel. Sluta med alla frågor!
Ring honom nu och be honom lämna tillbaka kortet! Det är våra sparpengar inför sämre tider, ingen annans! Jag vill inte att någon annan än vi har tillgång till våra pengar.
Han är min son! röt Lennart. Jag låter Samuel göra vad han vill med kortet!
Aldrig hade Britta sett Lennart vara så hård. Hon orkade inte bråka längre, spärrade helt enkelt kortet via banken. På kvällen kom Samuel. Han försökte på nytt:
Kortet fungerar inte längre! Jag kunde inte ta ut pengar!
Nej, sa Britta kallt, för det är spärrat nu. Vi hjälpte dig en gång, men resten av sparpengarna är inget vi har talat om. Kasta kortet, du får inget nytt.
Samuel blev sur, och Lennart anklagade henne för girighet. För första gången på åratal tänkte Britta att hon fått nog. Hon hade gjort allt för Lennart och aldrig ens fått ett tack.
***
Några dagar senare, Samuel kom inte. Stämningen hemma var tryckt Lennart ignorerade henne totalt. Till slut packade Britta ihop arbetet och åkte till Agnes några nätter.
Jag behöver paus från Lennart, sa hon till dottern. Vi håller bara på att äta upp varandra här hemma.
Hon återvände hem sent en kväll. Lennart var vid gott humör.
Hur var dagen? Vad gjorde du när jag var borta?
Samuel hälsade på. Vi var ute och fixade med lite ärenden. Fick traska mycket, är rätt trött just nu.
Det blev tyst. Sen kom det:
Jag hoppas du inser att du inte ska bli arg på mig nu?
Varför det? frågade Britta förvånat.
Idag gick jag till notarien. Lägenheten är nu överlåten till Samuel.
Britta kisade:
Jaså? Och vad har han gjort för att “förtjäna” det?
Samuel är min enda son, min enda arvinge, svarade Lennart. När jag går bort är det han som får bo här. Du borde redan nu planera vad du ska göra sen flytta till dina egna barn kanske?
Britta kände hur det högg till. Visst, lagen var tydlig; men hennes hjärta sa att åtminstone hälften borde vara hennes. Hon hade köpt möbler, valt gardiner, renoverat från golv till tak. Nu skulle allt gå till någon annan.
Tack för allt, Lennart, sa hon tyst. Det är väl högt tid att jag tar hand om min egen framtid. Be Samuel flytta in redan nu, så tar han väl hand om dig om kvällarna.
Vad menar du? Lennart stirrade förbluffat.
Jag packar mina saker nu. Jag flyttar ut och vill skiljas.
Britta flyttade hem till Calle. Han bodde stort och ensam, och mamma var mer än välkommen. Agnes ville gärna ta emot henne också, men Britta ville inte tränga sig på. Lennart dök upp i tingsrätten men vägrade gå med på skilsmässan. Domaren ville ge tid för försoning, men Britta stod på sig. Till slut blev de skilda, och Lennart och hans son såg henne bara som en pengakåt kvinna som ville ha någon annans egendom.
Jag har lärt mig att man måste ta vara på sig själv och våga sätta gränser, oavsett vem det gäller. Man kan inte alltid kompromissa bort sitt hjärta för någon annans skull. Jag har gjort mitt nu går jag vidare, med huvudet högt.
