Mamman höll henne tätt intill sig, pussade på henne och tänkte: Vem är hon lik egentligen? Med en djup suck funderade hon vidare. Bekanta häpnade och undrade samma sak. Kanske var det någon av makens vänner som satt griller i huvudet på honom, kanske hade hon själv misstänkt något, eller så blev Gustav själv osäker på sin frus trohet. En kväll kom han iallafall hem med bister min från jobbet.
Gustaf, hur ska vi göra nu? Det är för tidigt. Elvira har knappt fyllt två, slutade precis med blöjorna. Jag har ju inte ens hunnit ta igen mig, suckade Malin. Från en mammaledighet till en annan. Elvira är ju fortfarande liten och vill bli buren. Hur ska jag orka med det när magen växer?
Vi blir fyra, och det är du som tar hand om hemmet medan jag jobbar. Ska vi inte vänta med ett syskon litegrann? frågade Malin, nästan rädd för sitt eget förslag.
Sluta med sådana tankar, svarade Gustav strängt, men mjuknade sedan. Vi fixar det. Jag kan ta extrajobb om det behövs.
Om det blir en tjej till, så är det inga problem, sa han. Vi har massor av kläder kvar från Elvira. Inte ens vagnen behöver vi köpa nytt. Blir det en pojke får jag väl söka om större lägenhet, log han.
Så beslöt de att köra på. Malin älskade sin Elvira gränslöst hennes första efterlängtade dotter. Det gick sällan en dag utan att Malin tog upp henne i famnen, kramade och pussade henne ömt, även när magen började synas.
Hennes högst förbjudna tanke var att den andra, så bråttom till världen att hon redan fanns där, kanske inte skulle stanna. Men graviditeten gick lätt och snart låg en flicka till i familjen Berglunds famn.
När Malin första gången fick hålla den lilla för att amma, hajade hon till. Emelies ljusa hårstrå på huvudet stack ut. Både Malin och Gustav hade mörkt hår, och Elvira hade varit nästintill korpsvart i håret som nyfödd, även om det sedan ljusnat. Kanske mörknade det hos denna också, tänkte Malin.
Den blåögda och ljusa flickan väckte beundran av alla som såg henne. Namnfrågan löstes snabbt hon fick heta Emelie, ett svenskt men inte alltför vanligt namn. På så vis skulle systrarna ha samma initialer det såg föräldrarna som ett litet mysterium.
Men Emelie skilde sig snart inte bara från sin syster utan även från sina föräldrar. Ju äldre hon blev, desto tydligare syntes skillnaderna, som om någon vind fört henne till familjen av misstag.
Med tiden mörknade hennes hår en aning till ljusblont. Lugn och knubbig betraktade hon världen med sina himmelsblå ögon. Malin höll henne nära, pussade hennes pannlock och undrade: Vem liknar hon egentligen? och suckade. Vännerna ställde samma frågor.
Kanske hade någon fått Gustav att tvivla, eller så hade hans egna tankar satt igång. En kväll var han extra tyst och sammanbiten när han kom hem. Han anklagade till sist Malin för otrohet. Hon försäkrade, gråtande, att Emelie var deras dotter och att ingen förväxling skett på BB.
Bråken blev vardag Malin började packa. Först då kvicknade Gustav till. Han älskade ju sin fru, vågade inte tänka på att gå miste om barnen. Men han måste få veta sanningen.
Till sist bestämde han sig för att göra ett faderskapstest Malin grät på nytt.
Ska vi bo tillsammans när du misstror mig? Passa då på att testa även Elvira när du ändå är igång!
Gustav samlade själv in prover Emelies saliv, Elviras hårstrå och bar till laboratoriet. Han bombarderade analytikerna med frågor om det överhuvudtaget gick att blanda ihop prover, förväxla svar, fuska. De försäkrade honom att det var omöjligt, och Gustav blev något lugnare.
Flickorna hörde föräldrarnas gräl. Emelie var bara fyra, men hon förstod att bråket handlade om henne. En dag sa Elvira rakt ut:
Du är inte min syster. Du blev utlämnad här. Det är ditt fel att mamma och pappa bråkar och ska skilja sig.
Emelie grät otröstligt, och inte ens mammas famn hjälpte genast. Elvira funderade på hur hon kunde bli av med systern för gott då kanske mamma och pappa skulle bli sams.
En dag när Malin var och handlade och Gustav var på jobbet, klädde Elvira på systern och föreslog att de skulle gå ut. Hon förde Emelie längre och längre från hemmet.
När Malin kom tillbaka och fann hemmet tomt, sprang hon ut och letade. En granne på bottenvåningen hade sett flickorna gå, men var för stressad för att fråga vart de skulle. Malin for runt bland lekplatser och grannhus i panik. Gustav anslöt sig. Det började skymma, och flickorna fanns ingenstans.
Polisen kontaktades till slut. Efter någon timme hittades båda. Först var det Emelie någon hade ringt polisen om en liten gråtande flicka. Strax därefter hittades Elvira, vilse i mörkret.
Föräldrarna var så lättade att de inte kunde vara arga. Elvira erkände aldrig sin plan, men skulden låg tung över huset. Mellan bråken skyllde Gustav på Malin hur kunde hon lämna barnen själva? Malin påminde om hur sällan Gustav var hemma.
Tillslut kom provsvaret. Båda flickorna visade sig vara Gustavs biologiska barn inga tvivel. Läkaren förklarade att det händer ibland, när dolda anlag dyker upp flera generationer senare.
Lugnet återvände, men Emelie fortsatte känna sig som en främling i sin familj. Systrarna fann aldrig varandra på riktigt, och Elvira lät henne ofta förstå att hon var utanför.
Du ärver bara mina kläder för att du inte är min riktiga syster, sa Elvira när de bråkade.
Emelie grät men gick aldrig till mamma. Hon visste att Elvira var mammas favorit, och varje gång mamma suckade, varför kan du inte vara som Elvira, så lugn och snäll?, kröp Emelie undan i ett hörn och slöt ögonen. Hon inbillade sig att när hon inte såg rummet, fanns hon inte där.
Åren gick. Elvira tog studenten först men ville inte plugga vidare varför skulle en snygg tjej behöva det? Hon träffade snabbt en kille på dansen och gifte sig. Han hade redan lägenhet och jobbade ihop med sin pappa, som sålde bilar.
Mamma älskade förstås Emelie, men ofrivilligt höll hon ändå Elvira som mönster. Det satte sig djupt Emelie bar alltid Elviras avlagda kläder och kände sällan att hon dög. Titta på Elvira, vad duktigt hon fått det, träffa någon trevlig du med, sade mamma.
När Emelie gick sista året på gymnasiet blev hon kär i en kille som faktiskt såg henne för den hon var. Hon besvarade hans känslor. Det dröjde dock innan hon förstod att hon var gravid, och när hon väl gjorde det och berättade, försökte pojkvännen ta sitt ansvar. Men hans mamma pressade familjen att Emelie borde göra abort, för förstöra sonens liv.
Malins man, Gustav, ställde sig plötsligt på Emelies sida var det kanske för att gottgöra tidigare misstag, eller av medlidande? Han vägrade att låta någon tvinga dottern till abort. Hon har lidit nog. Vill ni inte ha henne eller barnet, klarar vi oss ändå, sa han bestämt.
Pojkvännen skickades bort för att studera i Uppsala. Emelie fick distansutbildning sista terminen och skrev sina prov hemma under övervakning av lärare. För skolledningen gällde det att undvika skandal bättre att dölja att en elev var i det tillståndet.
Pappan jobbade hårt och klagade aldrig, men en kväll dog han hastigt av hjärtinfarkt. Hela livet hos familjen vändes upp och ner. Emelie födde sin son, Lukas, samma dag som hennes pappa gick bort.
Hon hann inte gå på begravningen låg på BB när modern kom för att gratulera till barnet, svart av sorg. Hemma, i ett försök att sörja, yttrade Malin att det nästan var Emelies fel att fadern dött med sina bekymmer. Men mormor älskade snabbt sitt lilla barnbarn, så ljushårig och blåögd att han liknade en ängel.
Emelie brydde sig inte om någon man. Min egen pappa tvivlade, varför skulle någon annan, mer främmande, acceptera mig och Lukas? sa hon.
Lukas växte och var fem år när det började blåsa i Elviras liv. Hon kunde inte få barn, hennes make sökte annan kvinna, och hemmet höll på att rasa.
Samtidigt gick det sakta bättre för Emelie. Hon gick frisörutbildning, jobbade deltid, och Lukas gick på dagis.
Elvira beslutade att Emelie borde flytta, så hon försökte para ihop henne med Peter, en datakille som ofta kom hem till dom och fixade datorn. Elvira hade tänkt flirta själv, men Peter brydde sig inte om henne.
Sålunda bjöd Elvira både Peter och Emelie till café. Hon tänkte att inget kunde bli pinsammare än att dumpa sin osäkra syster på en kille. Men Emelie klädde sig fint, sminkade sig inte ville visa vem hon var.
I caféet satte hon sig försiktigt mitt emot Peter, som först såg ut som ett frågetecken.
Är du Peter? Jag är Elviras syster, Emelie.
Han bjöd på kaffe. Det blev stelt, Peter försökte ringa Elvira, men det var tydligt att det var Emelie han skulle varit med. De drack kaffe, smakade på bakelser. Peter frågade till och med efter hennes nummer.
Varför vill du ha det? undrade Emelie.
Jag vill lära känna dig. Jag ringer dig, sa han enkelt.
Han hörde av sig en vecka senare.
De fortsatte att ses försiktigt, mest tog Peter initiativen. De promenerade, pratade. En gång efter fikat hamnade de bland kvarterets gående pensionärer och en hemlös hund. Peter köpte en påse köttbullar till hunden och betalade dessutom för en äldre dams varor i kassan korv, chokladkaka, glass.
Varför köper du just glass till henne? undrade Emelie.
Min farmor älskade glass men unnade sig sällan.
Tycker du synd om mig också? Som med hunden och damen? frågade Emelie.
Nej, du är fin som du är. Jag gillar dig och jag har råd. Varför inte göra skillnad för någon?
När Elvira senare ringde hem frågade hon vad som hänt.
Vi har börjat träffas, svarade Emelie. Han är väldigt snäll.
Han är bara dum, muttrade Elvira avundsjukt och slängde på luren. Hemma avslöjade hon sin avund för mamman i köket, utan att veta att Emelie lyssnade bakom dörren.
Allting lyckas för henne ändå. Jag försökte göra bort henne och han blev förälskad!
Var glad för hennes skull, Elvira, mumlade mamman utmattat.
Plötsligt fick mamman andnöd och föll ihop ett lindrigt slaganfall, lyckligtvis snabbt behandlat. Två månader senare gifte sig Emelie med Peter och flyttade med Lukas till honom. Men hon besökte mamman nästan varje dag. Elvira bröt kontakten och försvann någonstans för att söka lycka.
Föräldrar tror ofta att barn inte märker deras oro eller ord, men barn hör allt och präglas djupt. Syskonkamp om kärlek och bekräftelse kan bli grym. Men den som tänker ut elakheter smakar alltid sin egen bitterhet tillbaka.
Barn lyssnar kanske inte alltid på vuxna men de glömmer aldrig det vuxna gör.
Orden en flicka hör formar hennes själ och hur hon ser på relationer för resten av livet. Kanske är det viktigaste vi kan ge våra barn stöd och respekt för deras skull och för vår egen.
