Gränser för tålamod
Varför ser du så sur ut? Bråkat med Linnea eller? skämtade Staffan och sneglade på min butterhet. Oroa dig inte, kvinnor är så där ena dagen sura, nästa dag kan de inte leva utan dig!
Vi har gjort slut, muttrade jag kort och tydligt och markerade att jag inte tänkte prata vidare om ämnet. Och vi behöver verkligen inte diskutera det mer.
Staffan stannade till, munnen lätt öppen och ögonen spärrade av förvåning. Gjort slut? Det kunde han inte tro han visste mycket väl vad Linnea betydde för mig. Det var långt ifrån bara ett förälskelse jag dyrkade henne, det visste alla som kände mig.
Jag såg hur Staffan minns mina senaste månader; egentligen var han ganska skeptisk från början. Han himlade med ögonen när jag dök upp efter jobbet med enorma rosor på arm till Linnea, visade glatt upp smycken jag köpt åt henne, berättade om middagar på trendiga restauranger med utsikt sådant hade jag inte brytt mig om tidigare. Varje fredag: ny restaurang, varje lördag: teater eller museum. Förr föredrog jag fiske eller fotboll framför konst och dramatik, men för Linnea ändrade jag på allt. Bytte ut mina gamla vanor, försökte bli någon bättre.
Jag är faktiskt lite chockad, Staffan hittade till slut orden. Vad hade kunnat hända så att det där paret som alla såg som perfekta ihop gått skilda vägar? Alla de där pengarna du lagt på henne! Du försvann från oss grabbar! Började bygga hus! Och nu bara poff?
Han menade inget illa, men han såg hur ledsen jag var; han tyckte helhjärtat synd om vännen som givit allt.
Ja, nu är det slut, sade jag, och stirrade envist in i min laptopskärm. Jag låtsades vara upptagen, slet maskinellt på tangenterna egentligen ville jag bara att han skulle sluta fråga. Stormen inom mig rev. Jag visste att han menade väl, men just nu var det enda rätta att få vara ifred. Till och med på kaféet behövde man försvara sitt privatliv! Skulle det vara så svårt att förstå?
På djupet var det outhärdligt att det var över. Jag kände fortfarande samma sak för Linnea, helt ärligt och utan tanke på vad det kostat. Därför värkte hjärtat ännu mer.
~~~~~~~~~~~
Vi hade träffats helt slumpartat. Den dagen hade Linnea gått in på Willys efter jobbet för att handla mat inför veckan. Hon gick långsamt mellan hyllorna, fyllde korgen med grönsaker, mejeriprodukter, lite smått och gott. Men lagom till kassan hade korgen förvandlats till tre tunga påsar. Hon suckade och undrade hur hon skulle få hem allting. Bara två hållplatser med bussen till lägenheten, men tre stora kassar gjorde den korta biten till en resa.
Hon tog upp mobilen för att ringa taxi, men appen vägrade hitta en ledig bil. Hon försökte igen lika hopplöst.
Linnea satte ner kassarna, torkade svetten från pannan och spanade runt bland folket. Där stod jag, höll i en flaska mineralvatten och ett kaffepaket, och såg nog både vänlig och en smula beklagande ut.
Ska jag köra hem dig? frågade jag lite försiktigt.
Hon ryckte till, ovan vid att be om hjälp.
Det känns lite pinsamt började hon, men armarna värkte, så hon nickade till slut. Okej då. Men jag bjuder inte på kaffe! Eller te heller.
Det var mest på skoj. Jag skrattade varmt.
Lugn, jag ska inte tränga mig på, lovade jag, och lastade hennes kassar utan problem.
Vi gick ut. Bilen stod nära en silvergrå Volvo. Under bilresan blev det naturligt samtal. Jag berättade historier, drev lite med vardagen, fick henne först att småle, sedan till att skratta på riktigt. Tio minuter bil, men det kändes som vi pratade länge. När vi stoppade utanför hennes port ville hon inte riktigt säga hejdå.
Tack för skjutsen, sa hon och klev ur. Det var trevligt.
Det tyckte jag med, svarade jag och log.
Det blev tyst mellan oss, men så räckte hon över ett pappersark.
Här mitt nummer. Om du vill.
Klart jag ringer, lovade jag och la lappen i skjortfickan.
Det dröjde inte dagen efter hörde jag av mig och bjöd ut henne på restaurang med livemusik. Hon tackade ja, nästan själv förvånad över hur snabbt hon ville ses igen.
Och så blev det. Allt gick långsamt och naturligt inga stora gester, bara värme och vänskap växande för varje gång vi sågs. Flera månader gick; gemensamma promenader, prat sent på kvällen, små överraskningar. Jag började tänka: kanske kan Linnea flytta hem till mig? Lägenheten var ändå rymlig. Tanken på ett riktigt hem med henne värmde.
En kväll var vi tillbaka på första restaurangen, vid ett bord vid fönstret. Linnea blev plötsligt tyst, rörde tankspritt om sin dessert med skeden.
Jag har inte berättat det här förut, började hon lågt utan att möta min blick. Visste ju inte att det skulle bli nåt Men
Jag hann tänka att hon kanske var upptagen av någon annan. Hjärtslagen ökade.
Jag Jag har en son. Han är sju. Jag älskar honom och lämnar honom aldrig.
Jag andades ut; det var nästan skrattretande hur lättad jag blev.
Tack och lov, sa jag och log. Jag trodde det var värre. En son är väl härligt! Jag har alltid velat ha barn. Vill ni flytta hem till mig? Mitt hem är stort!
Jag menade det. Tanken på att få en riktig familj gjorde mig faktiskt glad. Jag såg det framför mig kvällar tillsammans, kanske bli kallad pappa så småningom.
Linnea blev däremot osäker, drog bort tallriken och såg på mig.
Isak måste få vänja sig vid tanken, sa hon försiktigt. Hans pappa lämnade oss bara. Han vill inte ha kontakt. Isak var för liten för att förstå, och han frågar fortfarande när pappa kommer tillbaka
Hon blev märkbart rörd, och jag la lugnt min hand över hennes.
Jag vill inte att han ska bli besviken igen, sa hon stilla. Om vi ska försöka, måste det vara på riktigt. För Isaks skull. Han behöver veta att du inte bara försvinner.
Jag nickade och såg henne rakt i ögonen.
Jag förstår, svarade jag lågt men bestämt. Jag tänker inte försvinna någonstans. Låt oss ta det sakta. Jag vill vara en del av ert liv om både du och Isak vill det.
Äntligen log Linnea ett leende med både lättnad och hopp.
Jag ville gärna tro att jag skulle hitta rätt sätt att bemöta Isak. Men innerst inne var jag tveksam barn har jag knappt varit med. Mina syskonbarn var småttingar och kompiskretsen hade ännu inga familjer. Hur skulle jag närma mig en sjuåring?
Det där fixar sig, sa jag och försökte låta säker. Men hur ska han vänja sig om vi inte ens bor ihop?
Linnea tvekade, bet sig i läppen. Hon förstod men ville ändå ta det lugnt. Isak var fortfarande sårad, och det fick inte gå fel.
Kan du sova över hos oss ibland, kanske en-två nätter i veckan? föreslog hon. Så vänjer han sig. Sen kan vi flytta till dig. Fast min mamma bor hos oss också. Men hon stör inte, lovar!
Jag log lite snett. Jovisst, ingen störning alls, tänkte jag för mig själv och såg framför mig den typiska svärmor som alltid har åsikter.
Men där hade jag fel. Linneas mamma, Birgitta, var varken misstänksam eller påträngande. Hon tog emot mig vänligt från första stund, med ett avväpnande leende. Aldrig någon fråga om det förflutna, aldrig press om framtiden. Istället berömde hon Linneas val:
Linnea, du har hittat en väldigt fin man. Han är både omtänksam och stabil, sa hon ofta.
Hon var tystlåtet snäll mot Linnea, artig mot mig. Aldrig la hon sig i våra samtal, aldrig antydde att vi skulle skynda eller bromsa. Jag slappnade så småningom av från hennes sida var det ingen fara.
Men med pojken var det svårare. Redan första gången jag klev in såg Isak butter ut. Inga skrik, bara mörk blick under lugg. Och han teg envist fast jag pratade med honom.
Först var han bara avvisande: svarade inte, gick in på rummet så fort jag kom, höll sig undan. Snart blev han modigare och elakare.
Tiden gick, och Isak blev alltmer kreativ. En dag var det målarfärg på mina dyra läderskor ingen visste varifrån! En annan dag var det ett hål i skjortan, min finaste. Och en gång välte han hela tekoppen över min laptop som tur fungerade den fortfarande, men det tog mig en halv dag att rengöra och torka den.
Varje gång försökte Linnea skydda sin son. Hon suckade och sa vänligt:
Han har det svårt, allt har förändrats så snabbt. Men han är bara ett barn
Jag nickade, försökte hålla mig lugn. Jag förstod att han var rädd och ledsen av förändringarna. Men för varje ny rackartyg blev jag mer och mer frustrerad. Jag försökte ärligt bli en del av familjen, visa tålamod, men fick mest små elakheter tillbaka.
Till slut brast mitt tålamod, sent en kväll. Jag skulle precis lägga mig när Isak stormade in, stirrade på mig med ett busigt leende och höll i en flaska klorin. Utan ett ljud hällde han ut det över sängen på täcke, lakan, kuddar.
Klordoften stack i näsan. Jag stod stilla och kände ilskan bubbla. Sedan reste jag mig lugnt från sängen.
Varför gör du så här?
Han ryckte på axlarna.
Vill sova med mamma. Här går det ju inte nu! Och mamma ska till mitt rum. Du ska bara gå härifrån! Dra!
Orden sved till, som ett slag. Jag tittade på kladdet, sängen som var förstörd. Tankarna rusade. Jag hade försökt mitt bästa, men nu Situationen var ohållbar.
Nästan mekaniskt gick jag till stolen, tog min skärp och slog lätt i handen med en smällande snärt. Luften vibrerade.
Isak spärrade upp ögonen och for iväg till Linnea, skrikande, klamrade sig fast.
Mamma! Han vill slå mig! Han är dum! Jag sa ju det!
Linnea agerade direkt, höll om Isak och vände hela sin blick mot mig nu fylld av ilska.
Hur kan du? Han är bara ett barn! hennes röst darrade. Det är ju bara en busighet! Han får inte mindre kärlek jag låter dig aldrig skada mitt barn! Gör du det, så polisanmäler jag dig!
Jag höll mig, knöt nävarna. Vad är det här bara en busighet? Förstörda grejer, förstörd kväll också en busighet?
Du curlar honom sönder och samman, svarade jag bittert, med sansad röst. Jag ville fortfarande inte kasta ur mig något hemskt, men det kokade i mig.
I samma stund förstod jag: i det här huset räknades jag inte. Jag hade inga rättigheter, ingen lyssnade Varför skulle jag stå ut med ett barns trakasserier, när det alltid ursäktades?
Jag slet fram min väska, slängde ner mina saker utan att tänka på ordning.
Jaha, nu är det mitt fel också! muttrade jag utan att se på Linnea. När ungen häller klorin i ditt kaffe, säg inte att jag inte varnade dig.
Hon fick panik av att jag packade.
Mats, ska du gå nu? frågade hon tyst. Och vi då?
Hennes röst var osäker, hon försökte räcka ut en hand men jag drog mig undan.
Vi? Vad finns kvar mellan oss, Linnea? Du ser ju vad din son gör. Och du försvarar honom. Jag försökte, men ni vill inte ha mig. Du blundar ju för allt.
Isak stod och stirrade på mig bakom mamman, utan minsta ånger, bara ilska.
Linnea ville säga något men orden fastnade. Hon anade att det gått för långt, men modersinstinkt och envishet styrde.
Mats vi kan väl prata sa hon och försökte ta min hand, men jag ryckte undan.
Jag stod där med packad väska. Linnea blockerade dörren, tårögd men fortfarande upprorisk.
Glöm det! sa jag och mötte hennes blick. Jag har fått nog av ditt ursäktande. Din son sabbar saker du säger att det är småpotatis. Han styr oss allihop. Ingen får säga ifrån!
Jag mindes alla tillfällen han medvetet jävlades och hon bara log och ursäktade.
Linnea blev blek men stod kvar.
Han är mitt barn, jag kommer alltid att ta hans parti. Han menar inget illa han är rädd bara att förlora sin mamma.
Han behöver en omgång med bältet! fräste jag, för arg för att stoppa orden.
De orden gjorde Linnea förstummad tårarna kom.
Utan att vänta puttade jag mig förbi henne, inte hårt, bara nog för att komma ut. Det gällde att gå nu innan allt brast.
Vid hallen stod Birgitta. Hon hade armarna i kors och såg mer trött än arg ut.
Förlåt mig, skyndade jag förbi. Men jag och din dotter är över.
Birgitta stoppade mig inte, hon suckade tungt.
Jag förstår dig, sa hon stillsamt. Jag är också trött på pojkens nycker. Flyttar hem till mig några dagar. Linnea får ta tag i det här själv
Det fanns ingen bitterhet där, bara utmattning. Hon hade sett det komma.
Jag ville säga något men bara nickade och gick ut. Trapphuset var stilla, bara dova röster från andra lägenheter hördes. Jag gick nerför trappan, ut på gatan och drog in den kalla kvällen.
Linnea blev sittande på en stol i hallen, höll huvudet i händerna. Grät tyst, hörde fortfarande ekot av mina ord och såg mitt tomma ansikte framför sig. Inifrån hördes Isaks snyftande, han förstod kanske inte allt men hörde bråket.
Birgitta gick tyst in till sig själv och stängde dörren. Lägenheten var tyst, bara Isaks och Linneas dämpade gråt hördes. Allt blev plötsligt så trassligt ingen visste hur det skulle lösas.
Jag gick långsamt längs Vasaparken, händerna i fickorna. Kylan bet och blåsten slet i håret, men jag märkte det knappt. Känslorna sköljde; det var ändå rätt beslut att lämna. Men det hjälpte föga.
Jag förstod Isaks smärta förlusten av en pappa, en ny man i hemmet, det var tungt för en sjuåring. Men var gick gränsen, när barnsliga upptåg blev till rena elakheter? Han ville verkligen jaga bort mig och lyckades.
Han satte sig emot mig, och vann tänkte jag bittert. Det var sanningen. Jag försökte gång på gång men det var stopp från båda håll; hårdnackad pojke på ena sidan, en mamma som aldrig tillrättavisade på andra.
Vid övergångsstället såg jag grönt lysa, mindes hur allting hade börjat första mötet där på Willys, första middagen, varma kvällarna själva. Då tänkte jag att vi kanske kunde bygga något. Att familj betydde något verkligt.
Men nu var det förstört. Inte av någon stor katastrof, utan av små konflikter och av att Linnea hellre valde bort oss än ställde krav på sin son. Om hon bara hade sagt ifrån någon gång
Då var det väl inte meningen, tänkte jag, och gick över gatan.
De orden ekade. Jag försökte intala mig att det var bäst så. Nån gång kanske jag möter någon som verkligen vill ha mig. Men hjärtat ville inte ge med sig. Det längtade fortfarande efter Linnea hennes leende, rösten, de där stunderna när vi bara fick vara två.
Jag vek av in i parken för att rensa tankarna innan hemfärden. Träden susade, gatlyktorna lyste. Allt var lugnt, men inom mig stormade känslorna.
Det behövs tid. Tid för att komma över det här, hitta tillbaka till livet utan Linnea. Tid för att inse att de vackraste drömmarna ändå ibland krossas mot verkligheten. Och det gör ont. Men det är livet.
Jag tog ett djupt andetag, fiskade fram mobilen. Behövde ringa någon, prata av mig. Kanske träffa Staffan imorgon, ta en öl. Livet går vidare även om det känns svårt just nu.
