Äpplet
– Du är precis som din mamma!
– Som vad då, mormor? Karin ställde sig instinktivt i försvarsposition, men ångrade sig genast. Vem försöker hon skydda sig mot egentligen?
– Listig! Hon lyssnade aldrig på någon, och nu gör du likadant!
– Vad är det jag ska lyssna på då?
– MIG! Du ska lyssna på mig och respektera mig! Jag är äldre och har levt längre, förstår du det?
Jag stirrade på min upprörda och rödblommiga mormor, som viftade med fingret framför min näsa. Så märkligt! Varför kräver hon att alla ska lyssna? Hon bara dyker upp och plötsligt ska hennes ord väga tyngst?
Jag rörde långsamt fingrarna, nästan som om jag kände efter kolkritan mellan dem. Om jag ändå kunde sudda ut den här dagen. Ljusa upp skuggorna där, dra in mer ljus här Jag avskyr det här höga röster, bråk… Mamma och jag talade aldrig så med varandra. Hon brukade alltid säga att vettiga människor både lyssnar och hör.
– Spetsa öronen, lilla Karin, och lyssna noga! Som småharar! Vet du varför harar är så bra på att lyssna? Jo, för att räven smyger tyst. Om haren börjar drömma sig bort och hör dåligt ja, då säger det slurp och räven tar honom!
– Fy! den lilla Karin stannade upp och såg på mamma med stora ögon.
– Just det, inte bra alls! Därför lyssnar haren med hela kroppen och springer snabbt som vinden! Ingen räv hinner i kapp honom!
Det är länge sen nu. Men jag minns mammas sagor och råd, ord för ord. Jag tyckte alltid då att mamma överdrev. Men nu vet jag bättre. Hon hade så rätt.
Tänk bara på den här mormor. Jag visste knappt vem hon var innan förra året. Bodde med mamma i en liten stad vid havet, gick på dagis, slogs och blev sams med Madicken och Lovisa, köpte glass för en tia på bryggan. Sedan skolan, Emil, första kyssen på stranden i solnedgången.
Och mamma fanns där…
Av gammal vana kramade jag den stora pärlan i falsk turkos på armbandet mamma hade gjort åt mig.
– Falskt, javisst. Men titta så fint! Förstår du, lilla gumman, ibland är det så att det äkta är för svårt och ger ingen glädje. Det kan vara bättre med en ersättning.
– Hur då?
– Till exempel! För några veckor sedan bråkade du och Madicken om vad?
– Hon sa att vi var fattiga, och att därför hade du köpt skor som inte var riktiga märkes, bara kopior. Hon sa att hon minsann visste hur märket såg ut på riktigt.
– Hon hade rätt, skorna gjorde farbror Rudi själv. Men ingen har ju sagt att de är märkes, eller hur?
– Nej
– De är fina, av bra läder och gjorda med kärlek. Du gillar dem, eller hur?
– Ja!
– Så vad spelar det då för roll om de är märkesskor eller inte? Det där har människor bara hittat på för att känna sig förmer. Förstår du, märket på tröjan spelar ingen roll. Huvudsaken är att du är sann. Inte falsk inombords.
Jag tänkte mycket på det där. Städade både mitt och mammas rum medan jag grubblade. Sen gick jag till köket där mamma kokade min favorit, aprikosmarmelad.
– Mamma, betyder det att Madicken inte är min bästa vän, om hon säger snälla saker men sen plötsligt är taskig? Jag vet ju att hon gillar mina skor, men hon vågar inte säga det.
– Hur vet du det?
– Lovisa sa det. Hon bråkade med sin mamma för att få likadana skor fast helst ännu finare!
– Karin! mamma la ifrån sig sleven och kramade mig. Tänk dig för innan du dömer. Madicken är liten än, precis som du…
– Jag är inte liten!
Jag snurrade i mammas famn och såg argt på henne. Men mamma visste jag var mest arg på mig själv, för att jag dömt min vän så hårt.
– För mig är du liten, rättade hon mjukt. För föräldrar är barnen alltid små. Det är inte fel. Jag har ingen mamma kvar, och jag skulle ge vad som helst för att få vara liten igen. Bli kramad, sedd… Men det går inte.
Hon log sorgset och pussade mig på huvudet.
– Vad säger du, vi pratade ju om dig och Madicken. Ge henne tid. Tänk hur hon släpade dig hem från gungan när du ramlade? Hon blev räddare än du! Fast hon slog sig också. Och minns du när hon gav dig de nya tuschpennorna hennes pappa köpt fast du var sjuk och jag inte släppte in henne till dig? Hon ville att du skulle måla en fin teckning att hänga upp på väggen tills du blev frisk.
– Jag minns
– Just det! Är detta värda att bråka om skor då? När ni blir större förstår ni hur lite sånt betyder. Men glöm inte att ta hand om det ni har.
– Hon kom redan förut, erkände jag tyst.
– För att be om ursäkt?
– Ja. Men jag sa att jag aldrig ville se henne mer och att vi inte är fattiga!
– Var du arg?
– Jättearg!
– Och nu?
– Ännu lite arg, men inte lika mycket…
– Vänta ut ilskan ordentligt innan ni försonas. Annars förlåter du inte på riktigt och blir arg igen. Och då bråkar ni bara mer.
Åh, vad jag saknade mamma nu… Hon visste alltid vad hon skulle säga. Särskilt nu när mormor är här…
Mormor dök upp som från ingenstans.
Jag visste inget om att mamma mådde dåligt. Och än mindre att hon bett ex-svärmor komma hit.
– Hej på dig, Irene! Tänk att vi ses igen! den rödblommiga, kraftiga damen svettades och lutade sig mot grinden. Oerhört varmt! Hur står ni ut?
– Hej Birgitta!
Jag sneglade på mamma, och hörde en ovanlig ton i hennes röst. Märkligt. Varför är mamma så konstig?
– Är det Karin där? suckade Birgitta, granskade mig uppifrån och ner. Hon liknar då inte sonen min! Är du säker på att hon är Pers dotter?
– Du har då inte förändrats.
Nu hörde jag att mamma log. Jag blev lite lugnare. Vi får se, som mamma säger.
Mormor var högljudd, snäsig och trasslig. Hon drev runt i vårt hus och ställde till oreda, tyckte allting skulle göras om.
– Det är som ett bombnedslag! Hur svårt kan det vara att hålla ordning, Irene?! Du har ju en dotter en flicka till och med! Ska hon lära sig bli kvinna av att se det här? Hennes man jagar väl ut henne från första dagen! Och rätt har han!
Jag fattade aldrig varför mamma bara log, men aldrig sa emot. Hon såg mest på när mormor styrde runt och rörde till allting ytterligare, utan att blanda sig.
Katterna blev så vilsna av Birgittas jagande att de gömde sig i alla hörn. Grålle, min hund som farbror Rudi gett mig, gick helt tyst ut i trädgården och la sig under syrenbusken och suckade varje gång mormors röst ekade allt för högt.
– Se där! Det är i alla fall någon förnuftig varelse i huset hunden! Fattar att han inte har här inne att göra! Djur hör inte hemma inomhus!
Katterna stack direkt till trädgården när Birgitta greppade sin kvast. Bara för säkerhets skull.
Och just då visade jag för första gången att jag också har skinn på näsan. Jag fångade min favorit Smulan, och marscherade demonstrativt iväg med honom under armen till mitt rum.
– Vad är nu det för fasoner?! Karin! Birgittas röst fick Grålle att morra dovt ute i trädgården.
– De har rätt att vara här, sa jag och såg på henne. Katten och Grålle var här långt innan dig! Ordning vill du ha? Då får du följa våra regler! Det HÄR är vårt hem! Du är gäst!
– Karin! mamma spärrade upp ögonen. Hon hade aldrig hört mig prata så mot en vuxen.
Märkligt nog blev Birgitta inte ens arg, bara smålog, nästan nöjt.
– Jojo, det släktas på er, det märks! Äpplet faller inte långt från trädet Irene, du kunde ha fostrat henne till att bli lite vekare!
Katterna fick nu vara ifred, även om Birgitta helst hoppade över dem med ett ben om de kom i vägen.
Men vi hann ändå inte tänka på djuren. Allt gick så snabbt. Jag sneglade ofta på den gamla klockan på skänken i vardagsrummet, och ÖNSKADE att tiden kunde stå still. Varför skyndar det så? Mamma är ju fortfarande ung! Och jag behöver henne mer än någonsin! Så orättvist!
Men tiden tog ingen hänsyn till mina önskningar. Minut efter minut, utan paus eller omsorg.
Läkarna, medicinerna, sjukhuset…
Mamma gick bort en tidig vårmorgon.
Dagen innan hade jag för första gången vågat öppna fönster mot havet, släppa in den friska luften efter vintern. Jag viskade:
– Mamma, snart blommar ditt favoritkörsbärsträd! Snart nu!
– Jag ska försöka hålla ut tills dess, Karin Jag vill så gärna se det.
När jag fick beskedet kände jag bara vrede. Jag bröt den kvist som hängde in genom hennes fönster. För varför skulle den vara där när ingen längre såg efter den?
Birgitta tog inga hänsyn. Hon grep tag i mig, plockade upp ett rent tygstycke större än en kökshandduk ur förklädet, och sa:
– Gråt ut nu! Skrik om du måste! Få ut allt! Du kunde inte göra något… Vi har alla vår tid.
Hur kunde hon säga så rätt? Det var ju precis det jag kände. Jag anklagade mest mig själv. Mamma jobbade för mycket, vilade för lite allt för min skull. Hon ville att jag skulle börja på universitetet, lära mig något, bli någon…
Och jag? Sprang omkring med Emil och tjejerna, istället för att plugga och måla. Fick sämre betyg, trots att det inte var långt kvar till studenten. Ja, jag tog mig i kragen, men hann aldrig berätta för mamma om det ville inte oroa henne.
Det brev mamma skrev till mig gav Birgitta mig först på fyrtioårsminnet.
– Här. Nu är det dags. Läs noga. Det här är din mammas ord till dig.
– Varför är kuvertet öppnat? jag höll upp det enkla vita kuvertet utan frimärke eller adress.
Till Karin det stod skrivet med mammas stora snirkliga stil.
– Vad tror du om mig? Jag är väl ingen besserwisser som läser andras post! Birgitta skakade på huvudet. Gå och stäng in dig nu, jag har fullt upp med allt annat. Om du vill, kan du hjälpa mig sen.
Jag förstod genast att hon blivit sårad, fast hon inte bråkade som vanligt. Hon suckade bara, gömde blicken och gick ut. Jag lutade pannan mot karmens gamla blyertsstreck där mamma markerat min längd när jag växte.
– Oj vad stor du blivit, lilla Karin! Du växer så det knakar!
Hörde mammas röst så tydligt att jag ryckte till. Stor, jo, om jag ändå vore lite klokare och inte sårade folk i onödan. Mamma hade aldrig gillat sånt här beteende.
Jag satte mig på golvet i mitt rum, lade kuvertet i knät, och tvekade innan jag öppnade. Så mycket jag vill säga till mamma. Så mycket jag aldrig hann höra…
Bunken av papper i kuvertet var tjock, full av tättskrivna sidor, rivna ur ett vanligt rutigt block. Jag drog Smulan närmare mig och tog fram brevet.
Karin! Nu får du sluta gråta du är min starka flicka! Livet är så fint, det finns så mycket gott i det. Slösa inte bort det på att sörja det som inte blev. Du tänker kanske att vi fick för lite tid. Men jag tycker vi fick massor! Det är nog svårt för dig att förstå nu Jag berättar från början. Det är ju din historia.
Ska jag börja med när jag mötte din pappa? Han var underbar. Jag föll pladask. Mina kompisar fattade ingenting: ‘Men han är ju rödhårig!’ Men jag såg hur vacker och varm han var. Som solen! Du liknar honom, fast bara med fräknarna, ögonen och näsan. Resten är mitt. När du föddes gick han runt och ville att du skulle få lika lockiga hår som hans mamma Birgitta.
Och Karin! Hon är en snäll människa. Bli inte rädd för att hon är så burdus och högröstad. Hon är alltid sån. Rakt på sak, lite vild men godhjärtad.
Undrar du varför du inte träffat henne förr? Det var mitt fel. Jag var ung och dum. Såg inte henne riktigt.
Förlåt mig!
Vi bråkade svårt när du var liten. Med din pappa hade jag det bra tills han hittade en ny kärlek Sånt händer, Karin
Det var inte för att han inte älskade mig, eller dig. Han bara mötte henne sin nya värld…
Du frågar: men vi då? Ja, så var det. Han bodde kvar för din skull när kärleken slocknat. Men han ljög aldrig och det älskar jag honom för. Men då, då gjorde det så ont.
Och så kom Birgitta. Ville ‘sätta sonen på rätt spår’, rädda familjen. Men hon inledde diskussionen med sitt eviga ‘Var är ordningen?’. Och då rann bägaren över. Vi vräkte ur oss saker jag skäms ännu. Jag skrek något om att du inte ens var hennes barnbarn…
Åh Karin, så dum jag var! Hur lätt det är att såra, och så svårt att ta tillbaka…
Jag borde minnas hur Birgitta bodde hos oss när jag låg på sjukhuset och det knappt blev nåt barn. Hon flyttade in, lagade mat, tog hand om oss, fixade ordning så jag sen knappt hittade mina egna saker. Hon reste hem först när hon visste att vi mådde bra.
Jag visste inte att hon sökte upp den nya kvinnan. Och vet du, hon tog emot även de barn hon fick och älskade dem. Du har halvsyskon, Karin. Om du vill träffa dem ordnar Birgitta det. Vi har pratat om det. Man ska inte vara ensam. Ju fler nära, desto bättre. Tänk på det.
Och nu Framtiden. Plugga, Karin! Jag vill att du får ett bra liv. Men välj din väg själv! Låt ingen bestämma över dig! Vi har pratat om vart och vad, om att ta vara på din gåva du är så duktig på att teckna! Slarva inte bort det. Jag har lite sparat pengar det räcker åtminstone ett år. Sen klarar du dig själv, du har ju sålt både handväskor och tavlor till turister! Du kommer att sälja betydligt fler i Stockholm eller Göteborg.
Ge inte upp din dröm! En dag hoppas jag du ställer ut i en fin galleriet i city. Då, även om jag inte är där, så kommer jag på nåt sätt ändå veta.
Jag älskar dig! Jag är rädd för dig men jag tror på dig! Starka, kloka du!
Torka tårarna nu!
Mamma.
Jag la brevet i mitt knä och ville inte sluta gråta fast mamma sagt åt mig.
Smulan sov redan på mattan och ryckte till ibland i drömmen, men jag satt kvar, oförmögen att bestämma hur jag skulle gå vidare.
Då dök Birgitta upp i dörren, knäppte på lampan och sa bestämt:
– Upp med dig! Sluta deppa i mörkret. Kom ut här nu pratar vi över en kopp te! Det är handling som gäller, inte tårar.
Birgitta gillade verkligen inte min konstnärsdröm. Hon skällde och sa att det är bättre och tryggare att bli något riktigt som redovisningsekonom! Men jag vägrade lyssna. Till slut utbrast hon:
– Förbaskat envis är du, precis som din mor! Stod på dig på sitt sätt, men vågade inte säga rakt ut hur ett ord kunde förstöra relationer för en livstid.
– Tyst i alla år, ingen brev, inget. Jag letade överallt! Hur skulle jag veta att din mamma bytt både ditt förnamn och efternamn? Inte ens sitt flicknamn tog hon, utan något helt nytt! Hur bar hon sig åt?
– Farbror Rudi hjälpte.
– Jag får ta ett snack med honom. Hjälpa till sådär! Tog chansen ifrån mig att leta upp mitt barnbarn.
– Inte säga så. Han har alltid stöttat oss! Till och med friat till mamma. Men hon sa nej, hon älskade pappa. Hade jag vetat något, hade jag försökt övertala henne själv!
– Stackars dig, sa Birgitta och satte fram en smörgås. Ät nu. Och tänk på vad jag sa. Artist det är ingen riktig yrkesroll, det. Redovisning, det är något att sätta Pengar på!
– Mormor! Det är folk här!
– Äsch, först lär du dig räkna andras; så småningom har du egna också!
– Nej! Jag vill inte! Förstår du väl?
– Hur skulle jag?
– Jag vill inte vara taskig! Förstår du inte? Jag vill göra det jag brinner för! Mamma lämnade pengar till mig, sa du. Om en månad fyller jag arton. Du ger dem till mig och jag flyttar. Då behöver du inte bekymra dig över mig mer.
Birgitta höll andan, pekade finger i luften, men lät såret vara. Hon betraktade mig, smålog och formade tyst ett tecken med tre fingrar som alla barn lär sig på dagis.
– Du hör, jag följer med dit. Jag lovade din mamma, lägga inte näsan i blöt! Muta!
Hon frustade, puttade mackan närmare mig, och kommenderade:
– Ät nu! Allt har kallnat!
Några år senare gick en märklig skara runt bland tavlorna i en liten galleri på Sveavägen.
En rödhårig, ganska rufsig, rund dam, en lång kille med moderiktiga glasögon och jag, med min lilla son på armen.
– Nå, vad tycker du? frågar jag ändå, fast jag hundra gånger lovat vänta in hennes dom.
Birgitta tittar på mig, frustar, tar barnet, torkar näsan på honom, lyfter honom på axeln. Först då nickar hon:
– Bra! Ramarna är fina också och ja… Du slösar fortfarande färg som en galning! Kan du inte måla mindre? Och RÖJ i din ateljé! Jag var där i morse. Inte ens katten hittar i den röran. Jens! vänder hon sig till killen Såg du det?
– Vadå, Birgitta?
– Hon har såna ringar under ögonen att man blir rädd! Hon får aldrig sova! Sådärja Semlan tar jag i natt. Ni sover, ni vilar! Efter helgen ses vi igen. Jaså, allt klart? Bra. Kom nu, lilla vän.
Och just när hon går förbi lekar hon handen över min kind och viskar:
– Din mamma är så stolt över dig, flicka. Och det är jag också. Det vet du, eller hur? Bra. Mitt lilla äppleJag stod kvar, omtumlad, där mitt i doften av oljefärg och kaffe, med Semlans lilla hand i min. Mina tavlor fyllde väggarna men plötsligt såg jag klart, som om ljuset förändrats: penseldragen, röran, färgklickarna på golvet allt det där var livet, mitt och deras. Det var spår av mamma, av Birgitta och Rudi, av vännerna och halvsyskonen som ibland kikade förbi och blev kvar länge när plötsligt någon började läsa högt ur gamla brev.
Jag log, lyfte Semlans hand högt över mitt huvud så vi snurrade ett varv till skratt och applåder från besökarna. Sommarregnet hamrade lugnt mot fönstret och Birgittas skratt hördes ända från dörren. Och där, i rörelsen, kände jag både mamma och alla med oss.
Något hett och direkt och outplånligt spred sig inuti, mitt under hjärtat, där mamma lagt sina varmaste ord. Vi var kanske alla grova äpplen från samma träd, ingen perfekt, men ändå, på något sätt, sötare tillsammans.
Jag såg på min son och viskade:
Hör du, Semlan? Lyssna noga så här låter livet när man hör det.
