Jag kommer alltid finnas vid din sida
Inte nu igen! Vi har redan pratat om det här hundra gånger. Varför måste vi ta upp det igen? Elin suckar trött och vänder sig tillbaka mot spisen.
Dagen har varit så grå och tung. Den började redan vid femtiden imorse när hennes son, Viktor, tassade in i sovrummet och petade henne på axeln.
Mamma! Jag har ont i halsen!
Elin, fortfarande halvt sovande, lutade sina läppar mot Viktors panna och tvivlet försvann på ett ögonblick.
Du har feber, älskling. Kom, vi går! Elin lyfte honom i famnen och gick ut ur rummet, noggrant stängde dörren efter sig. Hon ville helst slippa höra från Henrik om att han inte fick sova.
Efter att ha mätt febern och gett Viktor Alvedon, bäddade hon ner honom och insåg, när hon kollade på klockan, att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen. Bättre att vänta tills vårdcentralen öppnade och beställa en tid. När hon sett till att Viktor somnat gick hon ut i köket och satte på kaffe innan hon gick fram till fönstret.
Vintern har varit ovanligt snörik i år. Just nu är gården täckt av ett tjockt, fluffigt lager snö som fallit hela natten. Nästan ingen har rört den ännu, förutom några spår av grannar på väg till jobbet. I ögonvrån ser hon plötsligt en rörelse och skrattar till tant Annas katt, Sigge, hoppar ystert runt på gården, försvinner djupt i en snödriva och dyker upp igen. Hur kan han vilja ut i det här vädret? Men Sigge verkar trivas utmärkt. Han är så självständig och vägrar använda kattlåda. Tant Anna måste alltid släppa ut honom på en gång när han jamar och det gör han så det hörs i hela trapphuset om han inte får som han vill. Men, rättvist ska det vara; han har aldrig missat att gå ut när det behövs.
Bara igår mötte Elin Sigge i trapphuset när hon skulle hämta Viktor på förskolan. Sigge var på väg ut, högljutt klagande.
Gå på du, alltid lika sur när han får vänta! Tjenare, Elin! Titta på busen! Ibland känns det som om han är min husse, och inte tvärtom. Så bestämd han är! Idag blev det sent hem, och nu får jag höra på hans gnäll.
Hej, tant Anna! Han är verkligen en stencool herre.
Ja det kan du skriva upp. Det är tydligen min karma, att uppfostra bestämda karlar…
Elin log, nickade och gick vidare. Hon hade inget att tillägga. Tant Annas son, Mattias, är verkligen bestämd. Och smart, med en härlig humor. Tyvärr är det få som ser det. För de flesta är han bara en försiktig glasögonprydd kille som tjejerna mest ignorerar. Elin har varit vän med honom så länge hon kan minnas. Han fanns alltid där. Redan som barn stöttade han henne så gott han kunde, särskilt när hennes mamma gick bort.
Elins mamma, Irene, blev påkörd på ett övergångsställe. Hon följde alla regler, men det hjälpte inte. Det var det värsta Elin varit med om. Hon hade alltid fått höra att så länge man gör rätt för sig så är man trygg.
Då var både hon och Mattias tio år gamla, och Elin, helt ovan vid sorg, blev stum av chock. Hon slutade prata, bara grät. Hon vände bort huvudet eller drog sig undan och låste in sig i badrummet om någon försökte trösta. Så fort ingen såg slocknade hon i ett hörn eller uppe på golvet. Psykologen hennes pappa tog henne till blev orolig och rekommenderade snabba åtgärder.
Det var Mattias som hjälpte henne tillbaka. Han hade själv förlorat sin pappa två år tidigare. Han förstod henne på ett sätt vuxna inte gjorde. Han flyttade nästan in hos Elin under en tid. Tant Anna hade inget emot det, hon tyckte så synd om lilla Elin. Hon och andra grannar hjälpte när de kunde tog med mat eller var barnvakt när Elins pappa behövde ordna något. Aldrig klagade tant Anna över att Mattias kom hem sent, efter att ha varit med Elin hela dagen, fått henne att göra läxorna, läst högt för henne eller försökt få henne att leka följt henne till dans eller gymnastik som hennes mamma velat att Elin skulle gå på. Mattias omtanke gjorde så småningom sitt. Elin tinade upp. Och den dag de tillsammans hittade en liten kattunge och bar hem till tant Anna bad Elin för första gången sedan olyckan om lite mjölk. Anna gav henne flaskan, lutade sig och viskade:
Tack gode Gud, nu är du tillbaka…
Kattungen fick stanna hemma hos Mattias, eftersom Elins pappa, Henrik, var allergisk.
Sedan fortsatte Mattias vara där i bakgrunden, alltid närvarande. Elin vande sig så vid det att hon inte ens reflekterade över det det var lika naturligt som att andas. De var båda enda barn, och blev varandras syskon och bästa vän. De behövde ofta inte ens säga vad de tänkte högt för att förstå varandra. Elin kunde börja en mening och Mattias avslutade den. De vuxna tyckte att deras relation var märklig, men lät dem vara; den hjälpte båda överleva sin sorg.
Det blev först problem mot slutet av gymnasiet. Elin blev en både vacker och smart tjej, alltid omgiven av killar. Mattias höll sig tyst i bakgrunden tills Henrik dök upp. De träffades när Elin halkade på trappan utanför idrottshallen.
Hur gick det? Får jag hjälpa dig? en lång, stilren kille räckte henne handen. Inte lätt underlaget, är du okej? Inget brutet?
Elin såg på sin “räddare” och tappade andan. Hon hade alltid sagt att hon inte trodde på kärlek vid första ögonkastet, men nu fick hon faktiskt erkänna att den existerade.
Jag är helt såld, Mattias! Han är…
Vadå? Mattias rynkade pannan. Men Elin var i sin egen värld.
Svårförklarad… Han är bäst! Elin snurrade runt. Du borde faktiskt vara glad för mig!
Klart jag är, älskade vän. Mattias log ansträngt och drog sig undan för att han hade något att göra.
Elin märkte inget, upptagen av sina nya känslor. Hon och Henrik var ett par i tre år, och när de kände sig redo bestämde de sig för att gifta sig. De berättade för sina föräldrar och lämnade in papperen.
Det är synd att man ska ha en tärna. Varför kan jag inte ha min bästa vän? Elin snurrade runt i brudklänningen medan Mattias, som kört henne till syateljén, väntade tålmodigt.
Sömmerskan påpekade att det inte var kutym för brudgummen att se klänningen.
Han är inte min blivande man, han är min bästa vän, skrattade Elin.
Vän… jaja, murmlade hjälpsamt sömmerskan.
Alla kan väl vara vänner, sa Mattias. Vi måste fixa tårtan sen, så skynda på.
Hon kilade iväg, och Mattias sjönk tyst ner och såg på Elin i brudklänningen.
Efter att ha gått tillbaka på sitt liv tillsammans, på äktenskapet och de första åren, funderade Elin ofta på hur hon inte såg Henriks sidor från början, de sidor som senare irriterade och till och med sårade henne. Hon trodde alltid att hon var prinsessan i tornet med sin riddare där, men prinsar visar sig ibland vara något helt annat.
Den första varningsklockan kom när Elin blev riktigt sjuk ett halvår efter bröllopet. En vanlig halsfluss som hon försökte ignorera förvandlades till allvarliga hjärtproblem. När läkaren rekommenderade en mer omfattande undersökning delvis mot betalning reagerade Henrik:
Nej men, vi har ju lagt undan pengar till semestern! Du är ung och frisk, det där vill de bara lura oss på.
Elin såg på honom, chockad.
Menar du allvar?
Såklart!
Så semestern är viktigare än min hälsa?
Du är frisk, du är bara trött! Solen i Spanien fixar allt, älskling.
Undersökningen betalades av Elins pappa. Han sa inget till Henrik, men lade noga märke till allt.
Det tog nästan ett år att återhämta sig, och Elin blev aldrig helt återställd. När hon upptäckte att hon väntade barn blev hon direkt klassad som riskgravid på MVC.
Du får avgöra själv och tänka igenom det ordentligt, sa barnmorskan, graviditeten är en stor påfrestning.
Det finns inget att fundera över. Jag ska föda.
Och de kämpade. Sista tre månaderna låg Elin på sjukhus. Viktor föddes i tid och mådde bra men ingen visste hur mycket Elin hade fått utstå, förutom hennes pappa… och Mattias. Då insåg hon på allvar att Henrik var en person som levde sitt liv parallellt och att hennes plats var minimal. När hon fött och Henrik firade det så intensivt att han försvann i tre dagar insåg hon att det inte var hennes saga.
Hon höll ihop äktenskapet bara för att Henrik blev så engagerad pappa. Han pysslade med nätter och blöjbyten, gick ut med Viktor och försökte vara närvarande. Men ibland kunde han tappa tålamodet och be Elin ta Viktor ifrån honom, bara för att en stund senare vilja vara världens bästa pappa. Det gjorde det svårt att veta var hon hade honom. Än så länge vägde det positiva över.
Relationen mellan Henrik och Elin blev undan för undan två parallella liv.
Med ett litet, ofta sjukt barn hade Elin fullt upp, gick till läkare och försökte låta bli att be om Henriks hjälp man visste aldrig hur han skulle reagera. Ibland följde han snällt med, ibland var det ett stort problem. Till sist tog Elins pappa körkortet så Elin skulle slippa vara beroende. Han köpte en begagnad Volvo till henne, pålitlig och snabb.
Elins pappa visste allt om Henrik, men lade sig inte i han väntade ut dottern. Bara en gång, när Viktor var två år och Elin var utmattad efter flera sömnlösa nätter med febrig son, bar hon in Viktor till sin pappa, slumrade ihop på golvet, halvvaken. När hon vaknade sa hennes pappa:
Elin, jag kommer aldrig lägga mig i dina beslut. Men du vet att du inte är ensam, va?
Tack, pappa. Jag vet… men jag är inte redo än. Henrik är min man.
Han nickade bara och omfamnade sin dotter.
Genom hela småbarnsåren kom Mattias ofta förbi. Att köpa medicin när Elin inte kunde, följa med till läkaren om bilen strejkade, fixa Volvon inget var för litet. Hon misstänkte ibland att hon utnyttjade hans vänskap, men kunde ändå inte sluta. Mattias var den enda hon kände total tillit till.
Nu står hon i köket, tittar ut över gården och tänker att Mattias är tillbaka från jobbresa idag, och om det krisar kanske han kan hjälpa till om hon måste ta Viktor till doktorn för nu när bilen gått sönder igen känns det hopplöst. Ekonomin är tuff. Henrik hävdar att han investerar allt i firman. Hennes lön räcker bara till det nödvändigaste eftersom det blir för många vabbdagar varje månad. Tur att de bor gratis i pappans lägenhet han har flyttat ut till sitt vinterbonade torp för att njuta av tystnaden.
Elin slänger ett öga på klockan och ringer vårdcentralen. Hon har turdistriktsköterskan är tillbaka från ledighet och kan ta emot deras samtal direkt.
Hon lägger telefonen ifrån sig och börjar steka plättar till frukost, precis när en surrig Henrik kommer in, halvt sömnig.
Vad nu då? Varför var det sånt liv i natt?
Viktor är sjuk, säger hon kort.
Så därför ska man måsta gå omkring mitt i natten? Äsch, jag fick ingen sömn ändå. Jag duschar fixa en snabb frukost så drar jag, mycket att göra!
Elin vänder ryggen till och steker vidare. Plättar är ändå Viktors favorit när han är krasslig, och brukar funka även på Henrik.
Har du pratat med din pappa?
Nej.
Och varför skjuter du upp det?
Jag har redan sagt att jag inte tänker be honom skriva över lägenheten på oss.
Ditt tjurande går mig på nerverna. Hur länge ska du hålla på? Jag betalar ändå, men har liksom inga rättigheter. Du eller Viktor behöver alltid pengar. Jag jobbar sent, har inte haft semester på evigheter, och ändå räcker det aldrig!
Henrik fortsätter gnälla men Elin lyssnar inte längre. Hon känner hur något inom henne brister, som om ett band mellan henne och Henrik gått av. Alla deras minnen första kyssen, bröllopet, födelsen av Viktor… Hon lägger sakta ner stekspaden, vänder sig om och avbryter honom.
Jag säger det bara en gång, så lyssna. Ikväll packar du dina saker och flyttar ut. Vi skiljer oss, Henrik. Jag orkar inte leva såhär längre, och det borde du också förstå. Vi ska inte prata om pengar nu gäller det Viktor. Han har rätt till båda sina föräldrar, även om vi inte bor ihop.
Henrik stirrar förvånat, försöker säga något men tystnar. Han släpper gaffeln på bordet.
Är du klar? Tänk på vad du håller på med tills ikväll. Kanske hinner du bli klok.
Nej, jag har bestämt mig. Du har känt mig länge du vet vad det betyder.
Då är du inte klok. Vem vill ha dig ensam mamma? När du ångrar dig får vi väl prata. Jag drar till mina föräldrar.
Som du vill, säger Elin och vänder sig mot spisen, tårarna brännande bakom ögonlocken.
Henrik lämnar köket. Strax hör Elin hur ytterdörren smäller igen. Hon sjunker ner på stolen och låter tårarna rinna tills hon hör Viktors små steg mot köket. Snabbt torkar hon ansiktet och tar fram en tallrik.
Där är världens friskaste kille. Är du hungrig?
Inte så mycket, mamma. Jag har ont i huvudet nu också.
Plättar kanske hjälper?
Ja! Med sylt! Viktor ler snett.
Så klart.
Efter att distriktsköterskan varit där och ordinerat medicin skulle Elin just ringa sin pappa när det knackar på dörren. Det kan bara vara Mattias han använder aldrig ringklockan, det är deras grej.
Hej!
Hej! Hur är det med er? Mattias har en låda med en leksaksbil. Elin inser att hon inte ens minns när Henrik köpte något till Viktor sist. Mattias har aldrig kommit utan något lite extra till honom.
Viktor är sjuk igen… Kan du sitta med honom så springer jag till apoteket?
Inga problem! Ge mig lappen bara.
Elin räcker honom inköpslistan.
Mattias har knappt hunnit ut genom dörren när Elins telefon ringer.
Elin Henriksson?
Ja.
Vi ringer från Sahlgrenska sjukhuset. Er far har blivit inlagd.
Vad har hänt? Elin trycker luren hårt mot handen.
Hjärtinfarkt. Tillståndet är allvarligt just nu.
Jag kommer.
Hon rusar runt och försöker samla ihop vad hon ska ha med. Pappa har aldrig klagat över hjärtat nu kände hon plötsligt hur lätt man kan förlora det viktigaste man har.
Nästan på automatik ringer hon Henrik.
Henrik…
Vadå, har du kommit på bättre tankar nu?
Pappa är på sjukhus. Hjärtinfarkt.
Jaha? Och vad vill du jag ska göra? Du ville ju skilja dig.
Elin stirrar på telefonen och avslutar samtalet.
När Mattias kommer tillbaka från apoteket står Elin i hallen, klar att gå.
Ska du iväg?
Pappa är på sjukhus. Hjärtinfarkt.
Mer behövs inte sägas. Mattias hämtar snabbt sin mamma tant Anna blir kvar hos Viktor och Elin åker med Mattias till sjukhuset.
De sitter tysta i väntrummet hela kvällen, tills Elin till slut bryter tystnaden:
Tack… det var tur du fanns här nu.
Jag kommer alltid finnas vid din sida…
Jag vet, Mattias. Nu vet jag allt…
När läkaren slutligen kommer ut har Elin somnat mot Mattias axel. Han väcker henne varsamt.
Din pappa är på avdelning nu. Det blir en lång väg till återhämtning, men det värsta är över. Gå hem och vila. Ni kan besöka honom imorgon.
Elin kastar sig om halsen på Mattias och låter tårarna strömma, hela smärtan sköljer bort ur henne.
