Alla lurade brodern, men bedraget kände sig Elvira
Telefonen skrek mitt i den blågrå drömmen.
Älskling, huset brinner, vi brinner! Moderns gråt blandades med knastrande eld och vridna rop i en felvänd värld.
Sömnen smälte undan och natten blev plötsligt mjuk som nysnö.
Moderns hus låg fjorton och ett halvt mil i sned riktning från Malmö, stort och sedan länge nog gammalt för att ruttna inifrån. Malmö växte, byn Bjurvik bredde ut sig som ett fartyg mot stans gränser, allt höll på att smälta ihop. Elvira mindes hastigt hur gammalt huset egentligen var… var.
Det var hennes farfars far som bar stockarna ut ur snåren, farfars egen farbror smyglade senare dit ett extra sommarloft, nästa generation knöt till ännu ett uppvärmt öppningsrum. Ingen kände längre till ordningen.
På senare tid sköt huset ut sig i längden så som folkhem drömmer och en veranda hängde fast på sidan som en utdragen vinterdag. Huset såg ut att klara stormar, men inuti var allt snett. På vintern sviktade elen, på sommaren luktade grunden sump.
Det ruttnade, stillsamt och envist. Alla visste. Egentligen borde det rivas, men modern spjärnade alltid emot: renovera! Hon var ensam nu, mannen hade somnat in beslutet var hennes.
Vi har bara råd med renovering, inte nytt, mumlade hon alltid.
Mamma, varför ett stort hus? Du kan köpa ett mindre i närheten, och får mer plats till dina pelargoner, försökte Elvira med mild röst.
Elvira, du förstår inte, svarade brodern Fredrik omedelbart, Det är vårt arvegods, släktgården, ätten, vad det nu heter. Vi ska bevara allt. En riktig upprustning så är det som nytt!
Fredrik stod alltid vid moderns sida och modern alltid vid hans. Elviras råd låg i motvind trots att hennes lösningar var rimligt sagolika även här.
Hon hade fattat. När Fredriks projekt och moderns stöd rasade ned i avgrunden brukade Elvira bara lyfta axlarna det var deras val, deras saga.
Då renovera ni väl, sa hon drömmande.
Älskling, men vi behöver verkligen lite hjälp. Inte mycket, om det saknas lite. Pengar har jag, sålde lägenheten i Halmstad som din moster ärvde. Varför ha den så långt bort, förklarade modern mjukt.
Sålde du lägenheten i Halmstad för renoveringen? Det du fick kan väl räcka till flera hus, undrade Elvira.
Jag hade bara halva, resten gick till mosters son.
Du fick honom att sälja också? Sparkade du ut din systerson?
Inte sparkade ut, han köpte loss min del. Jag sålde billigt, men det gick inte få mer.
Mamma! Du behövde ju inte, och vi heller inte, du kunde väl
Ge bort? Jag har ju mitt.
Kanske har du rätt. Gör som ni vill, muttrade Elvira. Vill ni inte ha mer hjälp lämnar jag.
En månad snurrade förbi och mitt i drömmen ringde telefonen igen. Huset stod i lågor. Elvira och maken Niklas åkte ut, men möttes av sot, rökkaskader och kolsvart tomhet. Inget att rädda.
Elvira, jag tycker vi låter din mamma bo i vår etta på Södra Förstadsgatan. Våra hyresgäster har precis flyttat ut, föreslog Niklas.
Jag har tänkt på det, men den är ju din.
Elvira, allt är vårt, din mamma behöver hjälp. Visst, vi tappar hyrespengar, men vi har två lägenheter kvar att hyra ut och en tredje där vi bor själva.
Men det är ju just den!
Det är ingen fara, vi delar på allt. Låt henne bo där. Möbler och allt som behövs finns. Annat kan vi alltid köpa.
Modern flyttade in, nödvändiga ting handlades in. En dag dök Elvira oväntat upp med påsar mat. Hon ville bara se till mamma. I rummet stod plötsligt en TV, deras gamla julklapp, och kaffedoften smög sig runt i drömmen likt skuggor.
Mamma, du sa allt brann upp. Det där är ju TV:n vi gav dig på din sextioårsdag och kaffet Lever kaffemaskinen?
Vad tror du? Att jag stulit? Vi hämtade ut allt före renoveringen. Väggarna var bara tomma. Försäkringen fanns ju, jag sade så bara. Fedor fick möblerna.
Han har ju ny lägenhet, ingen tid att köpa skåp eller soffa ännu. Här finns, de lånar. Och mina lakan behövdes ju inte till dem, de tog jag hem.
Fredrik köpte lägenhet? Men hur
Hur ska jag veta? Han köpte, punkt, undrade inget.
Elvira kände dimman tätnat mamma dolde nåt. Sanningen skulle väl komma ändå. Hon visste att mamma alltid ville bra för Fredrik.
Sonen var född på fel sida av vinden: aldrig tur, alltid lurad. Ändå Elvira, det var alltid hon som kände sig blåst, som om verkligheten fnittrade åt henne bakom gardiner.
Vad händer med ruinerna? Tomten är fin, pengar har du, och försäkring, viskade Elvira.
Vad ska man göra med aska? Jag säljer marken. Jag har tak över huvudet. Bra att du är rik dotter. Men stackars sonen alltid skulder och svårigheter
Vill du inte köpa lägenhet då?
Och denna, vad är den? Ska du slänga ut din egen mor?
Den här tillhör Niklas.
Ni svälter inte på kuppen!
Skulle vi bygga nytt, kunde det bli vackrare än grannarnas kataloghus.
Nej, jag har bestämt mig säljer tomten. Husen gick alltid i manslinjen, Fredrik vill ändå inte. Han är för storstad för landsbygden.
Vill inte tjata.
Niklas, mamma ska sälja tomten.
Det är hennes, men hade hellre byggt nytt, om möjlighet fanns. Jag har alltid gillat stället, din far gillade att vila under gamla linden.
Jag blev ledsen när trädet dog, det kändes som ett tecken. Ska vi själva börja bygga där?
Jag hade älskat att bo där, vi har ju drömt om ett hus. Barnen hade älskat det, och så småningom barnbarnen!
Du drömmer dig bort.
Låt din mor bo där, om hon vill.
Om vi bygger bör vi köpa loss marken, annars ångrar vi oss. Allt måste vara korrekt, du vet, min olycksfågel till bror
Jag tar hand om det. Snart är tomten till salu. Eller kanske fråga henne direkt?
Nej, hon kommer bara slingra sig.
Då köper vi bara
Och varför frågar ni inte mig? drömde modern plötsligt fram i tankarna.
Mamma, du behöver ju pengar. Nu kan du köpa en fin lägenhet.
Modern sade ingenting, men någon lägenhet blev det aldrig.
Elvira och Niklas byggde huset, satsade alla sparpengar och tog bolån. Det gick fint löner, hyresintäkter. Efter flytten blev det lättare, tredje lägenheten hyrdes ut. Modern köpte ingen lägenhet gav pengarna till Fredrik, men han klarade inte sitt lån.
Försäkringen fick de aldrig branden var märklig, sakerna flyttades ut innan, någon hade tänt på. Inget blev som väntat.
Modern hälsade på:
Ni har det rymligt, men hos Fredrik och barnen är det trångt, två små rum räcker inte. Jag sade det till dem. Det nya huset jag borde gått med på att bygga.
Mamma, jag bad dig bygga innan branden. Det kunde vara mindre, men fortfarande varmt och bekvämt. Vi hade hjälpt dig.
Hon gjorde det. Men nu föreslår jag att vi byter ni får tillbaka er lägenhet i stan, jag flyttar hit. Kanske kommer Fredrik också. Huset ska gå till mannen, det är som det alltid varit.
Du menar allvar? Vi bygger, men det ska ärvas av Fredrik? Om huset inte brunnit hade han sålt det.
Det är mannens rätt. Så har vi alltid gjort.
Alltid? Fjorton år gammalt hus, vilka tider? avslutade Elvira drömskt.
Låt bli att diskutera. När kan vi byta?
Byta vårt hus mot lägenheten i Malmö? Mamma du är ju bara skriven där. Kunde låtit bli.
Och du köper aldrig en egen nu, allt gick till Fredrik. Huset blir kvar i vår gren, inte hans. Du kan alltid hälsa på.
En dag kom Samuel Elviras kusin från Stockholm på besök.
Jag ville bara se hur fattiga släktingarna har det. Moster sa att ni knappt får det att gå ihop, men här vilken villa!
Sa mamma så? Joja
Jag tvingades ta lån, är nyss klar. Jag hittade några gamla örhängen mamma bad mig ge dig. Hon sa hon skulle ha allting, direkt efter begravningen letade hon efter skatten. Jag hann gömma skrinet.
Bra att du gjorde det, annars hade allt gått till Fredrik. Vi sliter medan mamma ger honom allt!
Behåll dem, sälj om du vill. Hon lade till allt mitt ska du få, det var bara lögner.
Är det sant? Berätta mer.
Klart jag gör
Modern kom alltmer sällan på besök, benen tog emot. Fredrik lurades fortfarande. Elvira och Niklas levde lugnt. Samuel återkom ofta och livet malde vidare i den svenska natten. Alla smidde sitt eget dröm-järn så gott de kunde i drömmen, under norrskenets sneda sken.
