Morfar finns inte längre
Jag kom hem sent igår kväll, efter ännu en jobbig tjänsteresa till Göteborg. Jag hann knappt hänga av mig jackan innan mobilen ringde. Det var mamma.
Hennes röst lät orolig, nästan skakig. Men jag var alldeles för trött för att lägga någon betydelse i det. Jag ville bara sjunka ned på sängen och samla ihop lite ork innan jag ens orkade packa upp resväskan.
Linnéa, är du hemma nu? frågade mamma.
Hej mamma. Ja, jag har just kommit innanför dörren. Hur är det? Har det hänt något?
Det är bra. Skönt att du är hemma.
Jag kände direkt att mamma egentligen ville säga något viktigt, men hon drog ut på det. Då tänkte jag för mig själv att det säkert bara var något nytt skvaller hon snappat upp bland grannarna hemma i Linköping, och att hon ivrigt ville berätta allt för mig. Men jag hade verkligen ingen energi att lyssna just nu.
Allt jag önskade var att krypa ner i sängen och få sova lite, för på tåget hade det då inte blivit mycket sömn. I kupén bredvid mig satt ett gäng ungdomar som suttit och skrålat till gitarrmusik ungefär hela natten. Till slut satt de och sjöng någon gammal svensk visa, och sjöng mitt namn i refrängen. Hade jag varit på bättre humör, hade jag kanske till och med lett, men där och då ville jag bara att gitarrsträngarna skulle gå av. Det gjorde de förstås inte.
Mamma, jag måste vila lite nu, duscha och komma på fötter igen, så ringer jag dig lite senare och så pratar vi, okej?
Jag är rädd att det inte går, svarade hon tungt.
Vad menar du, vad är det som inte går? sa jag och blev plötsligt misstänksam över hennes tonfall.
Vila kommer du inte att kunna, Linnéa.
Och varför inte? Jag har faktiskt varit borta i tre dagar och har rätt att vara trött. Ska du komma och hälsa på utan att säga till eller vad menar du?
Linnéa, morfar finns inte mer
Jag tappade nästan mobilen, satte mig långsamt på soffan, vit i ansiktet och fick kämpa för att ta in vad hon just sagt.
Det var grannen, Britta, som ringde mig i morse. Hon brukar gå in till honom med mjölk ibland, och då hittade hon honom liggande i hallen, med handen över hjärtat. Han hade nog legat där hela natten. Vi måste åka till stugan i Östergötland och ta hand om allt, ordna med begravningen. Grannarna kan hjälpa till om det behövs. Linnéa, hör du mig?
Jag visste inte vad jag skulle säga, tårarna brände bakom ögonlocken. Men jag svarade till slut ett svagt mm.
Britta ringde andra släktingar också, men de vägrar komma till begravningen. De menar, om han hade lämnat något arv, kanske, men så här tycker de inte det är värt besväret. Och stugan där morfar bodde, ja, den vill väl ingen ha heller, suckade mamma och fortsatte:
Jag har själv ärligt talat ingen lust att sätta min fot där, särskilt efter att Olof din morfar sade rakt ut att han inte ville se mig där igen, inte ens på begravningen. Och jag lovade honom faktiskt det. Men du, Linnéa, du kan väl åka dit och ta farväl? Kan du göra det, älskling?
Mamma blev tyst. Även jag teg länge. Jag satt och stirrade på byrån där det låg ett brev från morfar. Det sista, som posten stämplat för en månad sedan, och som jag inte hunnit hämta för jag ständigt var på resande fot. Det här var min tredje tjänsteresa på ett halvår och arbetsgivaren lät ingen annan åka, alltid var det barn, hälsoproblem eller något annat i vägen för andra.
Linnéa, hör du mig? Mamma dök upp igen i telefonen. Vi kan inte låta grannarna tro att vi glömt bort honom helt. Visst, han var besvärlig ibland, men han var ju ändå en människa, och mellan dig och honom var det ju ändå rätt bra. Ska jag säga till Britta att du kommer?
Ja mamma. Jag åker. Men
Jag reste mig, tog brevet från morfar, fingrade på det, men la tillbaka det på byrån.
Mamma, hur kan det här ha hänt? När jag var hos honom i julas var han pigg och glad, klagade aldrig på något.
Ja gumman, jag vet inte Han var ju gammal fyllda sjuttiosex. Många klarar knappt pensionen. Han hade ändå ett långt liv, vila i frid.
Jag förminskades av sorgen, för jag hade verkligen älskat min morfar. Ingen annan, varken hans släkt eller ens mamma, höll någon kontakt med honom längre. Det var fullt av gammalt groll mellan mamma och honom. Olof förlät aldrig mamma för pappas död sin enda son och skyllde på henne, att hon pressat honom för hårt, så hårt att han dog i förtid. Han var ändå bara en sådan där svensk man, om man ska tro statistiken, som inte riktigt hann bli pensionär innan hjärtat gav upp.
Och visst hade mamma tvingat iväg pappa på jobb långt hemifrån, även om han från början var lärare. Pengarna behövdes till renovering, sommarstuga och annat. När han var borta kom han alltid hem med presenter och lönekuvert, men en dag kom han inte alls. Hjärtat orkade inte med.
Jag minns hur morfar grät under begravningen. Inte bara grät ylade av sorg, så hela kapellet stod still, men alla förstod honom: föräldrar ska inte behöva begrava sina barn.
Därmed avslutades varje relation mellan honom och mamma, han sa att hennes fot aldrig mer skulle kliva in i hans stuga. Och mamma svarade bara att hon minsann inte tänkte be om ursäkt. Hon hade sett det som självklart att mannen skulle tjäna pengar. Att pappa aldrig beklagade sig för henne, kunde väl inte hon veta?
Morfar hade med nöd och näppe låtit bli att kasta någonting efter henne den där dagen.
Men med mig fortsatte han att ha kontakt. När jag var yngre spenderade jag många somrar i hans stuga. Som vuxen bytte vi brev för några mobiler eller datorer eller internet ville morfar aldrig ha att göra med.
Det var kanske därför ingen annan ville ha kontakt. Vem skriver ens brev nu för tiden när man lika gärna kan sms:a? De flesta trodde han förlorat greppet med åren, även några pensionärer i byn pratade om honom som gammal och förvirrad. Ett tag började även Britta undra, hon som annars alltid försvarat honom.
För under hans sista månader hade han börjat prata med någon… med en katt. Alltid denna katt. Men ingen i byn hade någonsin sett någon svart katt där. Det tyckte folk var märkligt, även Britta.
När samtalet med mamma var över slängde jag mobilen på sängen, satt tyst länge och grät. Jag hade verkligen tänkt besöka honom i sommar, men tiden hade liksom bara rusat ifrån mig. Snart var tjänsteresa avlöst av nästa.
Min chef var väl lite galen, och varje gång jag påpekade min överbelastning sade han bara:
Du vet hur det är, Linnéa. Om du inte vill ha jobbet finns det andra. Men, ärligt talat, var hittar du lika bra lön?
Sanningen var att lönen på firman var väldigt bra, så jag bet ihop.
Och ändå kändes det fel, för mig borde personal behandlas lite mer mänskligt, och inte som utbytbara kuggar.
*****
Begravningen gick sin stilla gång. Efter stilla tystnad och när de spikat igen kistan, sänkte några män ned morfar i jorden. Sedan återstod bara att kasta varsin handfull jord. Färska blommor och en ny grav. Det gick inte att greppa för mig att han nu var borta, som om han aldrig funnits.
Det fanns mat efteråt och prat om morfar, någon hällde upp snaps och höll tal om honom sådant svenskar gör för att hålla minnet vid liv. Kanske blir det också så han fortsätter leva, genom historier och snälla ord. Inte mera i kött och blod, men i våra minnen.
När maten och drycken tog slut och folk droppade hem, blev jag slutligen ensam kvar. Jag kände mig övergiven och vilsen.
Jag hann aldrig ta farväl, inte på riktigt suckade jag för mig själv.
För att skingra tankarna städade jag upp inne i morfars gamla röda stuga: vädrade ur, skurade trägolvet, torkade allt damm, rensade ur kylskåpet och sopade undan spindelväv. Plötsligt andades huset friskt igen.
Morfar hade alltid hållit det prydligt, även om han levde enkelt. Ute på tomten doftade det äppleblom och solvarm gräs, även om han inte hann plantera potatisen det här året. Det var som om han på något sätt förstod att han skulle gå bort.
Vem ska nu ta hand om trädgården? frågade jag mig själv när jag slog mig ned på bänken under äppelträdet. Jag ringde mamma och berättade att allt var över.
Du är duktig, Linnéa. Hur jobbig han än var, var han ändå en människa.
Han var väl inte så konstig, mamma Egentligen. Livet blåste bara för hårt på honom ibland. Och dig borde du väl inte vara arg på honom längre? Han älskade ju pappa mer än livet självt.
Gud, barn, jag är inte arg längre, suckade hon. Men du, när kommer du hem? Imorgon?
Nej, jag har tagit några dagar ledigt och stannar här på landet. Ska försöka vila, och dessutom är det ju nio dagar till nästa minnesstund. Kan du inte komma?
Nej, jag hinner inte så långt ut nu när sommaren börjat. Du vet, det är trädgård och allt.
Jaja, du gör som du vill. Men pappas grav ligger ju här också, och du har aldrig varit dit sedan begravningen.
Jag sa ju att Olof borde låtit oss begrava honom i stan… Men nu börjar mitt favoritprogram på TV, så nu måste jag skynda. Ring om det är något!
Jag log snett, mamma slår aldrig rot vid sådana samtal; alltid är det något akut att ta tag i just då.
Till kvällen kokade jag örtte på torkad svarta vinbärsblad, mynta och lite citronmeliss som jag hittade bland morfars förråd. Ett lugn spred sig. Innan jag somnade läste jag åter hans sista brev.
Det var märkligt han berättade nästan bara om en katt, Svarte, som han börjat ge mjölk. Aldrig sett någon katt där någonsin. Han beskrev hur katten var skygg och bara vågade nappa åt sig mat när ingen såg, men att han hoppades jag skulle hjälpa honom fånga katten när jag kom ut.
Men ingen katt syntes till, ingenstans.
Tanken jagade mig. Hade han bara fantiserat på slutet? Nästa dag gick jag över till Britta för att fråga:
Har ni sett någon svart katt här i närheten?
Nej, aldrig, sa hon förbryllat, fast jag hörde ibland din morfar stå och locka på någon han trodde fanns där. Men nej, Linnéa, ingen annan har sett någon katt heller. Måste ha varit ensamheten som gjorde honom sällskapssjuk, stackarn.
Tankarna gnagde ändå: det lät inte som typiskt morfar att förlora förståndet. Kanske var det ändå som han skrev: att katten helt enkelt dolde sig bättre än någon anat.
Jag städade vidare, men hela tiden kretsade tankarna kring katten bara jag sett i breven.
Det märkliga var, att ibland tyckte jag själv att någon betraktade mig genom fönstret. Någon gång snodde jag hastigt runt och kikade, men ingen var där…
Några dagar senare, när nio-dagarsminnet hölls, var det mycket folk igen i trädgården. Katten höll sig osynlig, men sen, när alla gått och jag slappnade av, råkade jag få syn på något mörkt som smet förbi under buskarna.
Jaså, där är du, Svarte! log jag och ropade tyst. Vill du inte komma och hälsa?
Direkt försvann han igen. Nästa dag måste jag ju resa hem. Jag ville bara hinna klappa honom, och bad honom att inte vara rädd.
Britta råkade höra mig prata för mig själv ute i trädgården om katten och kikade upp.
Pratar du också med katten nu, Linnéa? skakade hon på huvudet och mumlade något om att gammaldags tungsinne nog kan smitta.
Mot eftermiddagen drog svarta moln in. Himlen mörknade, och det började blåsa oroväckande. Knappt hade jag tänkt att jag borde dra igen fönstren förrän regnet började slå mot rutorna.
Jag ropade på katten, bjöd in honom men han kom inte.
Någonstans därute i mörkret låg Svarte katten tryckt mot marken, rädd för dånet. De flesta skulle tro att han höll sig borta på grund av människor, men under blixtens sken var det ovädret han fruktade mest.
*****
Regnet dundrade mot taket, blixtarna lyste upp rummet och jag vred mig oroligt i sängen. Så hörde jag plötsligt ett skallrande vid fönstret. Jag gick upp, och då såg jag de två glödande ögonen utanför på fönsterbrädan. Jag hoppade till.
I nästa sekund hände allt snabbt ett svart, droppande knyte hoppade in genom fönstret och gömde sig under min säng. Jag kikade ner, och där satt han: Svarte, morfars skyggmörka katt.
Det tog en stund att locka fram honom, men till slut satt han hopkurad i mitt knä, insvept i en handduk, medan vinden tjöt ute. Något framför oss släppte, som om vi båda insett att vi behövde varandra.
*****
Jag väcktes tidigt nästa morgon av att katten försökte ta sig ut. Han krafsade på fönstret och gav upp ett trevande jamande.
Jaha, nu har du fått nog av oss människor, skojade jag, men han stannade kvar och såg med varma ögon på mig. Som bad han om ursäkt för gårdagsnattens rädsla.
Men frukost först, Svarte, sa jag och ställde fram lite mat. Sen får du själv välja: stanna här och bli min stads-katt, eller gå din egen väg. Men jag tror, och hoppas, att du vill följa med mig hem. Morfar hade nog velat det. Och jag med.
När bussen gick fram på grusvägen utanför, stod Svarte på trappen och väntade. Han strök sig mot mina ben, och valde till sist: Vi skulle fortsätta tillsammans.
Jag gick förbi Britta för att lämna över nyckeln så hon kunde se efter stugan. Hon blev alldeles paff när hon såg katten i min famn.
Är det den katten?
Den katten, sa jag och log. Morfar var inte tokig, bara noga med att skydda en rädd men vänlig själ.
Jaha… jag ska hålla koll på huset tills ni kommer nästa gång då?
Ja, det blir inte sista gången vi är här, jag lovar.
Britta stoppade ner några bullar till mig i en påse och log vänligt.
När jag, med Svarte i mitt knä, satt på bussen och såg ut, tyckte jag för ett ögonblick att morfars ansikte såg på oss genom molnen, låg och blinkade till oss.
Kanske var det bara inbillning. Men det spelade ingen roll.
Jag visste nu att även om någon är borta, lever de kvar i våra hjärtan och minnen och ibland i sällskap av en skygg svart katt som fått hitta hem igen.
