Linnea, är du klar snart? Jag kommer för sent till skolan! Elsa skakade ut den sista skjortan som tillhörde Gustav och hängde upp den på snöret som var spänt mellan väggarna på balkongen. Den var inglasad, men vittrade ändå av tidens tand. Ändå var det hennes favoritplats hemma.
Elsa gick fram till räcket och blev stående. Utsikten från sjunde våningen tog andan ur en Mälaren låg blank och glittrande där nere, med Uppsala i bakgrunden. Morgonsolen färgade allt i guld, det luktade frisk vår. Hon kisade mot ljuset och greppade det kalla järnräcket. Det här var livet! Ljust, hoppfullt, fullt av möjligheter! Så kändes det i alla fall just nu. Bara hon hann bli klar med sina sysslor, skulle allt bli precis så bra som hon önskade.
En molntuss seglade förbi och täckte solen. Elsa rös till och vaknade ur sina drömmar. Plötsligt var allt vardag igen. Så där brukade det ju vara först drömde man, sen slog verkligheten till. Men som Elin brukade säga, verkligheten var något vi själva skapar. Hur det blev berodde i slutändan bara på oss. Hon hade kanske rätt. Klok kvinna, den där Elin, en riktig akademiker. Hon trodde på Elsa och sa att hon hade alla chanser att plugga vidare på universitetet om hon nu verkligen ville. Men det ville ju till så mycket mer än att bara vilja. Fadern deras kunde inte klara allt. Småsyskonen var fortfarande så små, och pengar fanns det knappt av. Så Elsa förstod att hon bara kunde välja mellan att jobba och att studera vidare. Just nu fanns inget annat alternativ än att hjälpa pappa.
Hon sneglade på det lilla armbandsuret hon fick i tvåan, en present från pappa, och utbrast tyst: nu blir vi försenade! Hon rafsade åt sig den tomma tvättbaljan och gick in.
Linnea sov fortfarande, med handen under kinden, hennes ljusa lockar utspridda över kudden. Elsa blev stående och tittade på lillasystern så vacker, med sina långa ögonfransar vilande som skuggor mot kinden. Elsa hade ofta slitit med Linneas lockar, men ville aldrig klippa dem mamma hade haft sådana lockar också. Elsa mindes sin mamma, fast det gjorde för ont att tänka på. Det kanske fanns mycket att förlåta, men svek kunde man nog aldrig glömma. Hon hade helt enkelt lämnat dem. Linnea själv hade varit så liten att hon inget minne hade, kallade ibland Elsa för mamma på lekplatsen, vilket gav en del snea blickar från andra vuxna. Elsa log lite när hon tänkte på den första gången damerna runt sandlådan pratade över huvudet på henne.
De flyttade in i mormors gamla fyrarummare på Kungsängsgatan efter att mormor gått bort. Lägenheten var betydligt större än den lilla tvåan där de bodde innan. Mormor, professor vid Uppsala universitet, var en strikt och avig sorts kvinna som aldrig kom så väl överens med sina grannar. Elsa förstod egentligen aldrig varför, när hon var liten, men när hon blev äldre försökte hon att undvika mormor så gott hon kunde. Det var aldrig roligt att höra hur hon pratade till folk allra minst till Elsa själv.
Du är som din mor. Det kommer inte bli något av dig heller, om inte våra gener lyckas smitta av sig. Men troligtvis har naturen redan gått sin väg med din far. Det enda som kan rädda dig är kunskap. Plugga eller sluta som din mor!
Elsa teg. Vad skulle hon kunna säga emot? Mormor tålde aldrig mothugg. Pappa skällde aldrig på Elsa när mormor klagade men hans tystnad var tillräckligt talande. Då visste Elsa att det var det värsta straffet. Därför valde hon att bita ihop och hjälpa till tills hon kunde smita ut från mormors lägenhet igen. Endast en gång hade hon brustit, exploderat av ilska.
Dina syskon är förmodligen inte ens din pappas barn. Jag vill aldrig höra talas om de där ungarna, förstår du?
Då sätter jag aldrig min fot här mer! Elsa knöt näven mot mormor.
Vad sa du? mormors förvånade röst fick Elsa att nästan tappa fattningen, men hon var fortfarande arg nog att vilja kasta hela porslinssamlingen hon nyss torkat damm ifrån, över golvet. Just den samlingen var hennes förbannelse timmar av dammtorkning för mormors iskalla blick, att barnen var förbjudna hemma hos mormor, för att det var dyr porslin, inga barnbarn till mig.
Jag kommer aldrig tillbaka! Elsa brydde sig inte om mormor och rusade ut, slängde på sig jackan i tamburen och sprang den korta vägen hem. Där mötte henne synen av Linnea i lekhagen, och hon tog genast lillasystern i famnen.
Du är min, och Gustav är vår! Vi är alla syskon, oavsett vad någon säger!
Pappa tittade chockat ut från badrummet, där han tvättade småkläder, när han såg Elsa stå och gråta. Linnea pekade förvånat på storsysterns blöta kinder när hon insåg att Elsa grät, började hon gråta ännu högre. Gustav, som satt i köket och pluggade, rusade också in.
Vad händer här?
Vet inte!
Kvinnor, alltså! Gustav skrattade, kramade om systrarna. Ska vi käka? Pappa och jag har fixat pasta.
Mormor ringde en timme senare. Elsa ställde ifrån sig en halvsköljd tallrik och stängde av kranen. Pappas röst lät först förvånad, sen arg, till slut riktigt irriterad. Elsa satte sig på närmsta stol och kurade ihop sig.
Men det kom inget gräl. Ingen storm. Pappa klev in i köket, la en arm om henne och pussade henne tyst på huvudet.
Du behöver aldrig gå till mormor igen.
Varför?
Ingen har rätt att trycka ner dig eller tala illa om dina nära släkting eller ej.
Elsa, som lutade sig mot pappa, suckade av lättnad. Hon behövde aldrig mer stå ut med skam och anklagelser i mormors hem. Bara ta hand om sitt eget och syskonen.
Mormor gick bort ett och ett halvt år senare. De sista månaderna började Elsa ändå besöka henne, efter att hon följt med pappa till sjukhuset. Den magra, tysta kvinnan i sängen var inte längre den domderande professor Elsa mindes. Men sättet hon behandlade människor på hade inte förändrats. Elsa såg hur sköterskorna led, och valde att stanna kvar.
Jag stannar, pappa.
Är du säker, älskling?
Det måste jag…
Sköterskorna pustade ut när Elsa började hjälpa till. Eftersom Elsa läste i eftermiddagspassen hann hon ofta dit till morgonronden. Med Elsa i stolen bredvid blev mormor plötsligt tystare, och sköterskorna kunde arbeta i ro.
Du är en fantastisk tjej, Elsa, sa den äldsta sköterskan och lade armen om henne. Bär inga agg mot gamla tanter. Den som har ett snålt hjärta har knappast känt någon glädje. De går bort utan att ha förstått något om sig själva eller livet.
Sista gången Elsa hälsade på var mormor märkligt tyst. Hon låg och tittade på det mörka himlen utanför fönstret. Elsa packade ner sitt skrivhäfte och reste sig.
Jag måste gå nu.
Vänta lite… rösten var bara en viskning. Förlåt mig… För allt… Ta hand om din pappa.
Elsa nickade, packade ihop sig och gick mot dörren. I sista minuten vände hon, gick tillbaka och pussade mormor på kinden.
Vila nu. Jag kommer tillbaka i kväll.
Hon såg hur mormor vände sig mot väggen, gömde ansiktet. Sedan sprang hon mot bussen det var en timme till skolan.
Samma dag gick mormor bort. Elsa bara satte sig tyst med lillebror och lillasyster på rummet när pappa berättade. Hon visste att för henne hade mormor aldrig varit mer än en plåga, men för pappa var det hans mamma. Elsa visste att han skulle sitta kvar länge i köket, torka tårar när ingen såg, och sedan laga mat till morgondagen.
Flytten blev körig. Linnea var sjuk, Gustav strulade, vägrade plugga och lyssna. Pappa slet med jobb och hem. Elsa packade i lådor och tänkte att någon där ute måste höra hennes böner om ett bättre liv vem, det visste hon knappt själv.
Men så fort de kom i ordning i mormors lägenhet fick alla sitt eget rum för första gången. Linneas säng hamnade tillslut i Elsas rum ändå, för lillasystern hittade aldrig riktigt sömnen annars. Gustav höll sig mest i köket, där Elsa ofta var för att hjälpa till. De delade köksbordet skolböcker, mattetal, och hushållstjänster blandades.
Salta potatisen! Elsa kämpade med fysikläxan, tunga ämnen har aldrig varit hennes grej.
Elsa, soppan kokar nu vad ska jag göra?
Vänta ett tag, jag hjälper dig, Elsa la ifrån sig pennan och greppade grönsakerna.
Jag får inte ihop det här! De här negativa talen… Elsa?
Kom med, så tittar vi!
Linnea satt bredvid och ritade i sitt block skulle syrrorna plugga, skulle hon också.
Först var det tufft att vara ansvarig för syskonen. Gustav gick att styra över, men Linnea var svårare. Dagis hjälpte ibland, men lillasyster var ofta sjuk och Elsa tvingades missa skolan. Så var det tills Elin dök upp.
Grannskapet var typiskt svenskt alla hälsade, men samlades också på gården till våra gamla hus på somrarna, kollade sina ungar och sladdrade. Första veckan ute med Linnea på gårdslekplatsen började Linnea skrika:
Mamma! Hennes stämma ekade mellan husväggarna och kvinnorna vid bänkarna spetsade öronen.
Den där flickan? Så ung och redan barn? Usch!
Snart hördes viskleken över sandlådan.
Linnea vrålade efter gungan, Elsa kände sig hopplös och ville bara gå därifrån.
Vad händer här? sa en främmande röst, och Elsa vände sig om. Det var Elin, nystylad advokat, småbarnsmamma och förbaskat självständig.
Hej, Elin! Vad tur att du kom, sa någon.
Elin, med sonen på armen, såg på Elsa.
Vad är det som är så skandalöst? Sånt kan väl hända vem som helst det är hennes syster, eller hur? Sluta nu, gå hem med era fördomar.
Frågan dog ut. Sedan dess blev Elin och Elsa oskiljaktiga, fast ålderskillnaden var stor.
Elsa lärde sig snart att grannarna gick till Elin med sina hemligheter när något verkligen brann. Hon var en skicklig jurist, diskret och respektabel.
Tror du jag vet hur mycket, Elsa? skrattade Elin när de hjälpte varandra att byta gardiner. Tyg eller trassel, alla har något att dölja.
Varför är de rädda för dig? undrade Elsa.
Alla vill vara omtyckta. Men tänk om grannarna fick veta att någon slarvar med underhållet eller slänger sin gamla mor på hemmet för att få ärva vad skulle hända med anseendet? Få vågar vara ärliga om sig själva.
Klart Elsa förstod. Det var ju därför pappa flyttat så långt från de gamla kvarteren…
Endast till Elin hade Elsa berättat om mamma. Hon bar allting inom sig, visste inte att det kunde vara farligt att gå för länge med sådant.
En dag bad Elin Elsa mata katten.
Jag vet inte när jag kommer hem, har möten hela dagen. Orkar du? Han blir skitarg annars.
Han är ju bara en katt!
Låt dig inte luras, Elsa han bestämmer! Låser du in honom slår han ner dörren.
Och mycket riktigt: Baronen, en stor grå katt, satt och surade tills Elsa kom hem och serverade mat.
Elin kom till slut in sent, slängde sig trött i en stol och brast oväntat i gråt. Elsa blev chockad Elin hade alltid varit så stark.
Förlåt, jag klarar inte alltid allting. Min mamma är borta och nu är det ingen kvar.
Men jag då? Är inte jag någon…?
Elin skrattade till mellan tårarna och strök Elsa över håret.
Dina lockar… Ville alltid ha sådana. Och ett barn.
Så blev det tyst.
Lockar kan ordnas, men… barn? Elsa anade att ämnet egentligen var tabu.
Elin torkade tårarna och tog fram en plastmapp.
Nej, det funkar inte. Jag kan inte få barn. Och det är mitt fel. Vissa misstag kostar för mycket.
Allt hände så fort, berättade hon. Hon och Mats hade känt varandra sedan småbarnsben, gifte sig, drömde om barn, och skjöt upp planerna. När det ändå hände, blev de mest stressade över att behöva skjuta på resan som redan var bokad. Väl i Thailand blev hon påkörd av en moped och förlorade barnet. Efter olyckan drogs de isär, Elin isolerade sig, Mats orkade inte, till slut orkade ingen och de skildes.
Ett år senare sågs de på tingsrätten, delade en flaska vin och kunde prata igen. Men det gamla var borta. När han friade igen efter några månader tog hon tid på sig men nu kändes det som hon lurat honom.
Han vill alltid ha barn…
Men är du säker, Elin? Du kan väl få fel besked… Finns det inget hopp?
Kanske ett litet, men knappt.
Då får du försöka först och gråta efteråt om det går illa! Du är ju vuxen nu!
Elin skrattade till, kramade Elsa.
Det är något visst med dig, Elsa. Så ung, och ändå så klok.
Jag har haft bra lärare, sade Elsa tyst och satte på tevatten.
Berätta. Var är din mamma? En öppenhet för en annan…
Det var mitt liv, mitt Uppsala och mina kära. Jag har lärt mig att styrka inte sitter i ord det sitter i handlingar. Och man är aldrig ensam, så länge man vågar släppa någon inpå livet.
