Komplext lycka
Alltså, vad menar du med att vi ska skiljas? Daniel, är det här ett skämt?
Matilda stod i köket, blickande på sin man, och förstod ingenting. Skiljas? De hade ju snart varit gifta i tjugofem år! Två veckor kvar till bröllopsdagen som de tänkt fira stort eller blir det inget firande nu? Tankarna virvlade. Och den där middagen, gästerna? Inbjudningarna hade redan skickats ut Alla skulle komma, hela släkten samlad. Vännerna hade ringt nästan dagligen för att fråga vad de skulle ha med sig som present. Några, som hennes närmaste väninna Linnéa, hade redan skickat sin gåva med posten istället. Synd att hon inte kunde komma höggravid i sjätte månaden, det vore galenskap att flyga då. Bättre att stanna hemma i Göteborg. Tiden skulle ändå komma när de sågs och firade igen för ingen spelade så stor roll i uppkomsten av Matilda och Daniels äktenskap som Linnéa. Det var hon som presenterade dem för varandra, sin kurskamrat Daniel och vännen Matilda. På bröllopsdagen hade hon högljutt ropat: “Kyss! Kyss! Kyss!”, gömd bakom brudbuketten Matilda varken kastade eller behöll hon räckte bara över den direkt till Linnéa.
Jag förstår inte riktigt vad din Karl väntar på? Sån tjej låter man inte gå!
Han kommer ingenstans, Matilda svarade Linnéa, samtidigt som hon ordnade Matildas hår. Allt har sin tid. Jag vill inte ha någon som inte är redo. Vill inte slita ut oss och skiljas om två år. Och sen ska allting delas barn, hus, familj, för när den tiden kommer kommer de älska mig ändå. Nej, jag väntar hellre på det rätta! Men Linnéa, ska du planera två år i förväg? Matilda brast ut i skratt över sin väninnas bestämda penseldrag på makeupen.
Jag gör inget halvdant! Hundra procent, annars kan det va!
Och barn då, Linnéa? Allt på en gång? Inte ett barn?
Nej! Jag vill ha tvillingar på en gång. Bli klar med allt, direkt! Vi har det i familjen, både jag och Karl. Men då ska man ju uppfostra två också!
Det är väl enklare än en!
Varför det? Matilda följde nyfiket Linnéas resonemang. Linnéa var alltid den kloka. Redan som barn när de busade gick allting på någon annan aldrig på Linnéa, hennes plan var alltid vattentät. Hon såg dessutom till att alla inblandade klarade sig när det gick. Men om någon tyckte sig veta bättre då backade hon bara och lät dem få skäll av föräldrarna.
Självklart, Matilda! Två barn samtidigt lär sig tillsammans. Lite sund konkurrens och alltid någon att leka med. Och jag kan dessutom titulera mig årets mamma för att jag klarar båda samtidigt. Ska jag fortsätta?
Nej, det räcker! Matilda skrattade, men tvivlade inte på att Linnéa skulle få precis som hon ville.
Och så blev det också fast högre makter hade mer humor, för istället för tvillingar fick hon trillingar. Universum ville nog testa vad hon gick för.
Och Linnéa klarade det galant. Daniels släkt hade vid det laget redan kapitulerat av beundran. Hon var aldrig inställsam men alltid vänlig, redo att hjälpa till, och hjälpen handlade ofta om att organisera så att Karl som annars aldrig varit hjälte helt enkelt fick göra det som behövdes. Prognosen från Linnéa var alltid stenhård:
Det kommer en tid när vi behöver hjälp, och då? Vill du stå där ensam? Så nej! Vill du ha smörstekta kantareller till middag så får du åka till din mamma och fixa skåpet hon köpt. Det tar två timmar och hon blir glad. Säg att jag kommer nästa helg och putsar fönster.
Och när Linnéa behövde hjälp med barnen fanns både två mormödrar och en morfar Linnéas pappa hade varit borta länge och de ställde alltid upp med barnpassning. Därför kunde hon både föda barnen (som låg på riskzonen för låg födelsevikt) och börja plugga igen.
Linnéa, har du blivit tokig? Hur ska du hinna allt? Matilda kunde inte förstå.
Men snälla nån, vem skulle sätta IG på en trebarnsmamma? Dessutom, hjärnan måste röra på sig även under föräldraledigheten. Och sen är jag både civilekonom och jurist! Vem kan neka mig ett jobb?
Examen blev det, och nytt jobb och lönen räckte till barnvakt.
Men Linnéa, blir det inte tajt?
Jag behöver ingen barnvakt än, mormödrarna hjälper till, men arbetsgivaren behöver inte veta det. Det viktiga nu är erfarenhet för vad spelar det för roll vilket papper man har, om man inte kan något? Nu bygger jag grunden, sen kan jag välja villkoren själv.
Matilda såg på hur hennes vän levde och förundrades hur kunde en kvinna hinna med allting? Själv hade Matilda sedan barnsben haft svårt att ta beslut vilka strumpor till förskolan, röda eller blå, blev en livsfråga.
Ja men Matilda, när du väl väljer, blir det alltid rätt. Inte som hos mig, jag rusar kring! tröstade Linnéa. Du är en konservativ själ, Matilda, och sådana är de pålitligaste i världen.
Pålitlig Jo, visst. Det hade Daniel verkligen uppskattat. Men nu varför? Varför detta? De hade ju haft det bra, även om de aldrig fick några barn. På den punkten hade de förlikat sig. Matilda hade jobbat som volontär på barnhem och insett att hon inte kunde ta emot ett helt främmande barn. Inte för att hon saknade resurser eller kraft, men för att hon tvivlade på att kunna bli mamma på riktigt för ett sådant barn. Hur man älskade rätt, visste hon inte men hon förstod att det krävdes något större än viljan.
Du har bara inte mött DITT barn än, sa Annika, föreståndaren för det barnhem där Matilda och hennes företag hjälpte till. Hon tittade ut över dansande barn kring granen med allvar i blicken, där Matilda stod, med en sorg som till och med Annika kände av. När du möter ditt barn, Matilda, då finns inget som kan stoppa dig. Inga hinder.
Men om jag inte gör det? Och om jag inte är ämnad att bli mamma? Matilda vände sig bort från granen och började packa upp godsaker till barnen.
Då är du inte det, svarade Annika lugnt bättre så än att ta ansvaret och sedan inte klara det. Då blir både du och barnet olyckliga. Sådana historier har jag sett. Ser du Oskar där? Han har blivit återlämnad två gånger.
Herregud! Hur kan det vara så? Hur gammal är han ens, fyra?
Han fyller sex snart. Den första familjen hade honom två år, sen fick de ett biologiskt barn.
Och den andra gången?
Familjen var fin, men överskattade sig. Två egna, tre fosterbarn, Oskar blev den fjärde. Och kärleken räckte inte till honom. Efter ett år satte han sig i ett hörn och slutade äta.
Va?!
Han slutade till och med dricka och bad att få komma tillbaka till barnhemmet. Psykologen försökte länge, men Ja, Oskar kom tillbaka. Och vet du vad Matilda?
Vad?
Det hade varit bättre om han aldrig blev omhändertagen. Han är så liten och redan gammal. Han litar inte på någon, hoppas inte på något. Det skulle krävas en ofattbar mängd kärlek jag vet inte om den finns.
Det här samtalet försatte Matilda i ett avgrundsdjupt mörker. Hon tvekade, ville skriva papper för att adoptera Oskar, men Linnéa avstyrde henne:
Är du säker på att du har den kärleken? Om du bara känner medlidande släpp det. Annars blir du en av de som sviker. Är det vad du vill för honom? Och dig? Jag kan låna ut ett av mina om du vill prova på mammarollen.
Matilda tackade nej. Hon åkte aldrig mera till barnhemmet, hjälpte på avstånd, men tänkte ofta på Oskar. Han blev hennes signal att se till att aldrig såra någon.
Hon slöt sig om armarna. Kallt Varför så kallt? Det var ju bara höst och elementen var på! Vad skulle hon göra nu? Hjälpa Daniel packa? Vilka kläder? Varmt? Det skulle snart bli kallt De svenska somrarna är så korta, och hösten varar knappt Inte som hemma hos mamma i Kalmar. Där hade hon aldrig frusit, gått i tunn jacka hela vintern. Länge hade Matilda önskat sig att åka tillbaka, klättra upp på smålandshöjder med mamma, bara de två, ensamma Men nu fanns inte mamma längre. Och nu försvann Daniel också.
Friheten? Nej, hon ville bara ha sin man tillbaka. Att ha vardag, kaffe till frukost och mitt i natten, om andan föll på. Samtal tills det ljusnade. Spontana teaterbesök eller utflykter, för de hade aldrig kunnat planera. Deras bästa dagar var de spontana när Daniel ringde under arbetsdagen:
Vad gör du, Matilda?
Upptagen, har två intervjuer och sen banken.
Äsch, ska vi skippa allt? Ska vi ta en promenad?
Och Matilda struntade i allt, och en timme senare gick de tysta i skogen, och allt kändes bra.
Nu var det förbi. Hennes bra. Daniel såg nog inte så på det han hade en framtid, redan: det väntades barn med hans nya. Barnet! Var det därför, eller var hela deras äktenskap en grundlös lögn? Det första kunde Matilda möjligen förstå, men inte det andra. För då var hon ju inget om hon på tjugofem år inte lyckats göra en enda människa lycklig nog att aldrig vilja lämna henne.
Matilda stod vid köksfönstret, knäna tryckta mot elementet, förlamad. Hon hörde Daniel gå runt i lägenheten, öppna lådor, smälla med dörrar. Hennes händer darrade så kraftigt att krukan med Linnéas kalenderpresent, hennes enda blomma, gled mot fönsterkarmen. Till sist smällde ytterdörren igen, Matilda lossade sina krampaktiga händer och tryckte fingrarna mot fönsterbrädan, så hårt att de vitnade. Sedan såg hon krukan åka i golvet och fylldes av ett skrik.
Nej, det blev inte bättre. Den mörka jorden, blandad med krukskärvor på hela köksgolvet, gjorde henne tvärtom klarare än på länge. Allt var rätt, och svart inget fanns kvar av ljuset. Ljuset hade just lämnat henne, stängt dörren, och hon stod ensam kvar. Nu måste hon treva sig fram utan riktning, utan kompass.
Utom kanske en
Matilda lossade från elementet, klev rakt över skärvorna, utan att bry sig om svedan, gick in i sovrummet och tog sin mobil från laddaren.
Linnéa
Det var inte ens ett gråt, mer ett djuriskt tjut av smärta något uråldrigt bröt fram. Linnéa behövde inga förklaringar.
Har Daniel gått?
Ja…
Bra. Jag kommer imorgon.
Är du galen?! Matilda återfick sansen av den vanliga ordern. Nej, gör inte det! Jag vill inte! Linnéa, snälla! Jag skulle aldrig förlåta mig om något hände dig eller barnet Vänta visste du något?
Inte visste. Anade. På senaste besöket kunde Daniel inte se mig i ögonen. Nu vet jag varför. Matilda, allt blir bättre så här!
Hur då bättre? Jag vill inte leva! Jag har ingenting kvar. Allt är borta hela livet till spillo Vad ska jag göra?
Köp dig en klänning!
Vad?!
Du hörde. Köp den du inte unnade dig, NU. Sen skickar du bild till mig. Sitt inte hemma. Gör något. Och när du gjort det, ta tåget eller flyget hit. Jag mår utmärkt. Vi kan gå ut i skogen.
Men Linnéa, du ska ju föda när som helst!
Och? Ser jag ut som om jag är handikappad? Inga tält, vi bor på hotell, går lagom långt. Gör det för din skull också, Matilda. Jag klättrar på väggarna. Karl är på handbollsläger, barnen iväg, nu passar det. Halvtimma från nu vill jag ha ditt resebokningsnummer. Stressa inte en gravid kvinna!
Linnéa la på. Matilda stirrade förvirrat på mobilen.
Svaret kom av sig självt. Hon reste sig och gick till spegeln. Där stod hon åren syntes, men nej, hon var ingen gumma. Ungdomen förbi, men ännu levande. Skulle Daniel tro att hon skulle ge upp och dö av sorg? Det skulle han då rakt inte få se. Linnéa hade rätt. Nog!
Matilda drog fingrarna genom håret, torkade envist bort de sista tårarna, och rätade på ryggen. Hon behövde röra sig stå still var som att gå bort.
Mobilen låg stadigt i handen. Ett par sms, avbokningar restaurang, evenemang. Färdigt!
Matilda tog fram sopborsten, glömde de två dammsugarna hon aldrig använt, och började städa upp i köket. En ny kruka fick vänta.
Klänningen satt som ett smäck. Knallröd, så olik de dova färger hon burit senaste åren. Linnéa brukade bära starka färger, och bära upp dem Matilda själv hade hållit sig i bakgrunden, aldrig dragit blickar till sig.
Men nu ändrades något. Varför inte synas igen, varför låta världen gå henne förbi?
Nej, spegeln visade en ny Matilda trött, sorgsen, men inte bruten. Det fanns ändå något kvar, och ingen kunde ta det ifrån henne. Varför kunde hon inte bli riktigt arg? Kanske för att hon ändå förstod varför Daniel gick. Vanan mellan dem var så stark. De hade blivit mer än makar vänner. Att svika en vän är alltid det svåraste
Flygresan var lång, men Matilda klagade inte. Det gav tid att ta in allt och samla sig inför mötet med Linnéa.
Det blev en minisemester. De vandrade längs lederna kring hotellet, pratade osammanhängande eller höll tyst och andades. Bit för bit släppte det värsta. Linnéa vände och vred på allting tills det viktiga blev oviktigt, och det lilla viktigt så man började tänka på framtiden.
Kom tillbaka. Vad har du kvar där ensam? Karriär? Starta barncenter här istället. Befolkningen växer, behovet är jättestort. Pappa behöver dig också, han är sjuk. Ni behöver inte flytta långt ifrån varandra. Fundera.
Matilda funderade. Och när hon kom hem, efter en vecka, visste hon: Så får det bli.
Skilsmässa. Försäljning av lägenhet och bil. Papper på företaget som tagit åratal att bygga, nu borta. Hon samlade mot sig, mötte Daniel ett par gånger rester av lågmäld värdighet och raderade hans nummer ur mobilen.
Kalmar mötte henne med en vår som vibrerade av äppelblom och sol. Hon kände livet återvända och kastade sig in i att bygga nytt. Bodde inte hos pappa men köpte en lägenhet nära. Det var bäst den vänliga kvinnan, Birgitta, hon mötte i dörren en dag när hon oplanerat tittade in hos pappa, hälsade så varmt att det var uppenbart; bättre med bara en vuxen i hushållet. Birgitta blev accepterad det fanns inget att konkurrera om, och Matilda gladdes för pappa. Kärleken mellan föräldrar är inte det enda värdet i livet. Titta på pappa, pigg i trädgården, när Matilda och Birgitta fixade kaffe. Det livade upp.
Din pappa är allt en riktig charmör, Matilda! log Birgitta, och Matilda såg en ömhet där som gav henne hopp. Om kärleken kan komma till pappa så sent, kanske kunde hennes egen också finnas där ute?
Året gick i ett andetag. Matilda öppnade två barncenter i nya kvarter, sysselsatte sig så mycket att bara kvällarna blev tysta. Hon hade förändrat allt utseende, garderob, till och med skaffat den där hunden hon längtat efter, men ibland saknade hon ändå Daniel. Kökslampan lyste dunkelt, och Matilda körde runt muggen i cirklar på köksbordet och tänkte att hon skulle ge allt för att han skulle knacka på, slå på ljuset och fråga:
Matilda, vad är det? Är du ledsen? Jag gör te, berätta allt.
Hon visste att det var fel tänkt man bör gå vidare, lämna det gamla. Men någonstans i själen släppte hon inte Daniel helt.
När en skattefråga dök upp ett och ett halvt år efter försäljningen av företaget blev hon nästan glad det var något praktiskt, något att hantera. Sagt och gjort ärendet löstes på dagen, och plötsligt hade hon åter en dag till i stan innan hemresa.
Hon promenerade runt, åkte förbi gamla kvarter. Varför? Ville bara se lyckliga, eller olyckliga, platser. Barncentret var stängt, men det andra levde, och Matilda blev varm när hon såg barnen sitta böjda över teckningar, och läraren leka björn. Huvudsaken var fantasin, att det var roligt.
Ett sista ögonkast på fasaden sen gick hon mot hållplatsen. Där, gamla bostadshuset, där hon och Daniel bott, och lekparken där hon drömt om att gå med barn. Och parken där de brukade promenera.
Vad fick Matilda att gå in där, hon visste inte. Men hennes steg landade på välbekanta stigar. På bänken vid fontänen satt en man med en barnvagn. Bekant. Hon gick närmare det var Daniel.
Först såg hon inte vad som var annorlunda. Jo, håret, nästan helvitt. Han hade börjat gråna redan innan det låg i släkten. Men hela hans hållning han såg mindre ut, krympte, satt snett, vagnens handtag knådade han planlöst. Huvudsaken var: Daniel led. Han försökte bli osynlig. Matilda kunde inte gå förbi.
Daniel…
Rösten fick honom att rycka till. Han sänkte huvudet djupare, vågade knappt möta hennes blick.
Hej, Matilda.
Hon satte sig bredvid.
Hur är det?
Det var fel fråga, genant men hon stannade. Daniel stannade med vagnen, mötte henne.
Inte bra, Matilda. Riktigt illa
Varför då?
Ytterligare fel fråga, men nu ville hon veta allt för att kunna släppa honom fri.
För att jag är ensam. Jag har förlorat allt som var gott i mitt liv. På grund av en slump, och min dumhet.
Det tror jag inte på. sa Matilda. Du har mer än mig
Hon nickade mot vagnen.
En pojke eller flicka?
Flicka. Elin.
Ung fru och barn vad saknas?
Ingen fru. Sofia är borta. Förlossningen var svår.
Matilda tappade andan. Allt agg dog i en sekund det gjorde bara ont för Sofias skull. Hon som jagat på firmafest, lyckats men inget hade blivit som hon ville. Daniel var ingen stordrickare, men ändå han hade hamnat i knät på Sofia just den där kvällen, och nu sov barnet, Elin, tryggt i vagnen.
Länge satt de tysta. När de väl började prata, avbröt de varandra så mycket ville ut. Elin vaknade, såg ljuset tändas över parken och de första stjärnorna.
Matilda reste sig och tog sig för att kika på flickan och stelnade. Flickans ansikte. Då hörde hon Annika igen, som på julafton: “När du ser din unge, förstår du allt”.
Sex månader senare tog Annika emot Matilda och en mörkhårig pojke på sitt kontor. Hon lämnade dem ensamma.
Oskar, vet du varför jag är här?
För mig.
Vill du bo med mig?
Vet inte. Tror inte du vill ha mig.
Oskar såg på henne utan minsta intresse. Den lilla gnistan som visat sig nyss slocknade när Matilda visade foton.
Är det din man?
Ja.
Din dotter?
Nej, Oskar.
Gnistan tändes igen, och Matilda lät den vara.
Hon är inte mitt barn, men jag kommer bli hennes mamma. Och din, om du vill.
Du kommer lämna mig.
Varför?
Alla gör det.
Jag är inte som alla. Vet du varför?
Nej.
Jag vet hur det känns att förlora allt. När ingen älskar dig längre. Det gör väldigt ont.
Jag vet
Vet du vad en mamma är, Oskar?
Nej.
Det är någon som aldrig låter sitt barn ha så ont.
Tycker du synd om mig?
Matilda såg honom rakt i ögonen och skakade på huvudet.
Nej. Jag vill inte tycka synd om dig. Jag vill älska dig. Förstår du? Du ska få må bra. Och Elin behöver en storebror. Modig, stark. Som aldrig låter någon skada henne. Vad tror du, ska vi försöka?
Oskar sa inget, men såg länge in i Matildas ansikte. Hon var vacker, men blev ibland mycket ledsen, såg han. Hennes röda klänning var så stark att Oskar ville röra vid tyget för att känna att det var verkligt. Försiktigt strök han över ärmen.
Du gillar den?
Jätte.
Jag köpte den när jag mådde som sämst. Nu älskar jag den färgen.
Jag med, sa han och såg på Matilda. Jag vill försöka.
Nej, Oskar. Vi ska inte försöka. Vi SKA. För det är rätt. Jag släpper dig aldrig mer. Men du får gärna hjälpa mig. Jag vet inte hur det är att vara mamma. Men jag vill lära mig. För dig och för Elin. Hjälper du mig?
Oskar nickade långsamt och Matilda slappnade äntligen av.
Några år senare traskade hela familjen på led längs en fjällstig. Den mörkhårige, smala pojken höll uppsikt över den ivriga lilla systern som drog iväg.
Elin, det finns vargar i skogen!
Nej!
Jo! Och björnar. Stora, hungriga.
Deras mamma ger dem inte gröt?
Nej, hon kan inte.
Men vår kan!
Ja.
Vi får be mamma koka gröt till dem.
Mamma! Elin säger att björnarna ska ha gröt!
Mannagryn? Matilda, andfådd, hann ifatt.
Men mamma! Elin glömde nästan vad hon just sett Du kan ju inte göra gröt utan klumpar!
Din lilla luring! Matilda lyfte upp Elin och pussade henne på näsan. Det gillar DU inte, men björnarna blir glada. Med och utan klumpar!
Ge min portion till dem imorgon! Elin la armarna om Matildas hals och kurade ihop sig.
Nej, den vill jag själv ha! Går du vidare själv eller vill du åka på axlarna?
Bära!
Då får du gå till pappa! Matilda räckte över Elin till Daniel och rufsade Oskar i håret. Jaha, Oskar, hur blir det med gröten till björnarna?
Äh, mamma, jag vill inte hem än. Vi har inte sett allt. Och börjar Elin mata skogens djur kommer vi aldrig därifrån. De får vara hungriga en stund till, tycker jag.
Matilda skrattade och såg sig bakåt.
Sen då, Elin, ska vi koka gröt. Jag ska lära mig utan klumpar.
Okej! Elin höll genast med, så snabbt att Matilda och Oskar bytte blick.
Oj, mamma! Oskar nickade syrligt mot systern.
Oj, son! höll Matilda med. Släpp henne ingenstans! Annars får vi åka hem med halva skogen björnar, vargar och kanske en älg. Elin lämnar ingen kvar, hon älskar alla!
Deras skratt studsade över fjällängen och tystnade först i morgondimman. Dagen som grydde lovade sol för alla.
