Natt, kvinna, katt och kylskåpet
Sluta titta på mig så där!
Matilda gav katten en bister blick, så skarp hon bara kunde. Hon höjde till och med ena ögonbrynet, trots att hennes mamma alltid tyckte att det såg för hotfullt ut när de tjocka, mörka brynen möttes i pannan. Brynen hade Matilda fått från sin pappa, men ibland önskade hon att de var som mammas tunna och nästan osynliga streck. Särskilt när hon själv var liten och ofta kände sig för stor och klumpig.
I och för sig hade hon för länge sen format sina bryn precis som hon ville ha dem, och nu var hon långt ifrån barn längre. Katten, som hette Sigge, brydde sig dock inte det minsta om hennes bistra uppsyn. Han satt tillbakalutad på köksfönstret, såg på henne med förvåning och en aning förakt, ögonen glimmade grönt i det svaga ljuset från hallens lampa, vars sken ibland letade sig in genom köksdörren. Dörren, som Matilda lämnat lite på glänt för att åtminstone kunna låtsas att det fanns en möjlighet att dra sig tillbaka, slog ibland lätt igen i korsdraget, men ville aldrig riktigt stängas. Det retade henne, för innerst inne ville hon att dörren skulle slå igen helt, så hon fick ett riktigt skäl att öppna kylskåpsdörren igen.
Matilda skruvade på sig på golvet vid väggen, där hon suttit i över en timme, och försökte med blicken hypnotisera kylskåpet. Hon visste ju redan utantill vad som fanns på de nyskrubbade hyllorna det var ju alltid hon som ansvarade för veckans storhandling, vilket ofta ledde till små gliringar hemma.
Men Matilda, varför har du köpt kapris? Vem äter det egentligen? skrattade hennes man Henrik, medan han vägde en liten burk i handen. Vad ska vi hitta på med dem?
Jamen, det är ju gott, svarade Matilda. Och sen fick hon själv hitta på något att laga, för att ingen skulle klaga över att det stod otäckta ingredienser och samlade damm i kylen.
Oftast slängde hon ihop något udda rätt hon bara kunde inte laga efter recept. Och till slut åt familjen alltid upp varenda smula av den nya kreationen och ville ha mer.
Alla utom Matilda själv.
För hon kunde verkligen inte förmå sig att äta det hon lagat. Aldrig! Själva matlagningen var underbar och inspirerande, men när maträtten väl stod klar, blev den främmande för henne. Det var som om någon gammal faster, som hon aldrig träffat och som egentligen inte hörde till familjen, smög sig in och fnissade, förde något oroväckande inom sig och lämnade Matilda utan aptit inför sin egen mat.
Hon åt istället sådant som inte krävde någon tillagning: älskad skivbar leverpastej, prästost, kanelbullar, godisbitar och kex, som hon ibland till och med knyckte från barnens gömmor. Det kändes mindre fel att ta av deras för hon intalade sig att barnkex är nyttigare och på något vis mer tillåtna.
Hon var inte överviktig, inte alls. Allt hon åt brann upp i vardagens ständiga snurr när hon tog hand om tre barn, man, katt och hushåll. Alla behövde henne hela tiden. Och så var det jobbet, som hon gärna ville känna sig stolt över, men som hon för det mesta mest tyckte om när det hjälpte henne att ta hand om familjen.
Att klaga på hälsan låg inte för Matilda. Redan som barn lärde hon sig av sin mamma att saker och ting går över av sig själv.
Åh Matilda, hitta inte på nu! Du har inte feber! Trots att du mätt? Jaha! Duktig tjej! Drick lite te med hallon, så går det över.
Med de orden i ryggen tog hon sig genom barndomen och trodde fullständigt på att nästan alla besvär försvann så länge man teg och teg tillräckligt länge.
Det var kanske därför hon inte ens ville märka av när kroppen protesterade efter första barnet. Det gick ju ändå över! Men med andra sonen blev det tuffare, hon orkade knappt vakna till hans skrik om nätterna. Men att visa det för Henrik, det kunde hon inte.
Henrik förstod ändå.
Men lilla hjärtat, jag tar honom! Vi grabbar klarar oss. Sov lite till, du behöver verkligen vila.
Så sov Matilda, i timmar, men utan att ändå känna sig utvilad när hon vaknade. Då grävde sig istället skuldkänslan in. Vad var hon för slags kvinna om hon inte ens orkade ta hand om sitt barn?
Hon hade aldrig fått vara nöjd, aldrig tillräcklig, för det hade både hennes mamma Annika och mormor Maj alltid varit snabba att påpeka.
Sitt ordentligt nu, Matilda! Du sitter som en hoprullad note på notpapper! Sträck på ryggen, flicka lilla! Och Annika! Ska du inte säga till? Hon kommer få problem med hälsan så där! utropade mormor Maj enträget från soffan.
Men mamma, jag har försökt! Hon lyssnar ändå inte! Alla andras barn är som barn ska vara, men Matilda ska alltid vara annorlunda! Och dessutom måste jag gömma maten, hon äter ju jämt! Hur ska det gå om det fortsätter så? Ingenting hjälper, inte ens när jag försöker säga ifrån!
Femåriga Matilda, smal som en kattunge, försökte räta på ryggen, lät tårarna trilla i ärtsoppan, och höll sig sedan undan.
Det fanns alltid en fixering kring smalhet och styrsel hemma, men Matilda förstod först senare varför. Det var när hon som tonåring hittade gamla fotoalbum och såg sin mamma som ung rund och glad, inte alls som hon brukade låta påskina. Och hennes egen midja var till och med smalare.
Frågade hon mamma varför hon skulle klandras för något mamma själv gått igenom? Svaret kom kallt och vasst:
Tittar du aldrig i spegeln? Vem tror du vill gifta sig med dig om du fortsätter så här? Nej, när jag var ung fick mamma hjälpa mig, och då bestämde vi oss för dieten! Hela familjen fick tåla sig!
Matilda funderade ofta på vad det betydde att folk inte förstår varandra och varför människor skiljs åt, men svaret var alltid att hon skulle sluta med sina dumma frågor.
När tankarna blev för många, brukade hon ge sig ut på promenad till skolans löparbana. Hon joggade aldrig när pojkarna spelade fotboll, men senare på kvällarna sprang hon några varv mer för att stilla sin oro än något annat.
Och i takt med att tiden gick tog hon beslutet fanns det ändå ingen kille som ville ha henne, fick hon se till att bli någon som betydde något. Om hon bara var tillräckligt oumbärlig skulle ingen lägga märke till om hon inte såg ut som alla andra.
Mamma, jag ska bli läkare!
Jaså, och hur kommer det sig? Med dina betyg…
Vad då för några betyg? Jag är faktiskt duktig i skolan.
Jaja, gör som du vill. Det är ju bara en av alla möjliga hederliga yrken.
Och läkare blev hon, och en riktigt bra en också. Det blev så utan någon vidare inblandning från familjen. Under tiden blev mormor Maj sjuk, och behövde tillsyn, så de lät Matilda vara ifred.
Men mormor nöjde sig aldrig helt. Plötsligt dök det upp en dam en riktig matchmaker. Ingen visste riktigt varifrån hon kommit, men snart ordnade hon att Matilda skulle träffa en kille.
Titta vilket praktexemplar! Klok, vacker! Med den flickan blir det inga problem!
Matilda blev generad, för vacker kände hon sig inte hon hade lärt sig trolla med mascara och concealer, men alltid vetat att hon borde hålla sig i bakgrunden.
Ganska fort hittade matchmakern en friare och Matilda höll god min, av respekt för släkten. Första träffen var någon slags cafédejt, men hon blev försenad från sjukhuset och när hon väl kom dit var killen redan borta. Han hade lämnat en lapp: “Sök inte efter mig!”
Hon fnös för sig själv. Vem bryr sig det där var väl ändå ingen riktig förlust? Nu kunde hon i alla fall säga till mamma att hon hade blivit dumpad, svart på vitt!
Oväntat var det caféts barista, Erik, som kom fram:
Hej, du är väl Matilda?
Ja, varför undrar du?
Du såg ledsen ut, så jag tänkte… Vill du hitta på något ikväll?
Vad heter du?
Erik.
Och på något vis blev det så att de sågs senare samma kväll, utanför Karolinska institutet.
Det första riktiga mötet mellan Matilda och Erik var precis så enkelt och självklart som om de redan varit tillsammans i evigheter. Båda delade kärleken till jazz, vägrade äta keso och tyckte att katter var bättre än hundar. Drömmen var ett eget hus, gärna på landet, och att göra nytta i världen snarare än att samla på sig pengar.
Matilda och Erik blev snabbt tillsammans, och tiden rann iväg. Men Annika, Matildas mamma, hängde inte med.
Du, hans mor är sjuk och han har en lillasyster på bara fem år! Vad ska du med sånt ansvar till?
Tyder det inte på att han är bra människa, mamma? Han ställer ju alltid upp. För sin mor, för sin syster tänk om han gör det för mig också?
När Eriks mamma blev sämre, hjälpte Matilda till så mycket hon alls kunde. Men när det blev uppenbart att tiden var knapp, gick de bara till kommunhuset med Idis, Eriks lillasyster, och gifte sig utan krusiduller.
Är vi familj nu? frågade Idis allvarligt där i rummet.
Ja, du ingår också.
Skönt!
När Eriks mamma gått bort, tog Matilda hand om både honom och Idis. Matildas mamma fick höra om bröllopet först efteråt. Hon blev djupt sårad.
Tänkte du inte bjuda mig på bröllop, ens?
Det fanns verkligen inte tid för festligheter, mamma…
Trots försöken att förklara blev mamman ständigt butter och kall. Matilda kämpade med sin känsla av otillräcklighet.
Mamma, vill du verkligen vara ensam? Jag har alltid önskat din kärlek, men sällan känt den…
För första gången brast Annika ut i gråt.
Jag har alltid älskat dig, Matilda. Jag har bara aldrig lärt mig visa det. Min egen mamma sa hela tiden att man inte fick dalta med barn. Att man måste förbereda för livet. Så blev det lätt att vi aldrig riktigt talade om känslor.
Matilda blev skakad av mammans känsloutbrott, och någonting släppte. Men ångesten för att själv göra samma misstag höll i sig. Hon ville ge barnen hela världen, men visste aldrig om det räckte. Erik märkte att något gnagde henne, men Matilda försökte lösa det själv.
Och så gick kvällarna och nätterna Matilda satt på golvet i köket, med katten Sigge och ett tyst kylskåp bredvid sig, medans hon funderade på livet och det förflutna.
Dörren till köket öppnades. Erik kom in, tittade knappt på Matilda eller katten, hämtade ost, tomat och färsk basilika och satte sig bredvid henne på golvet. Han stoppade ihop en macka och räckte den till henne.
Nu tar du en tugga.
Jag kommer aldrig få på mig mina kjolar om jag äter så här om nätterna!
Nonsens! Titta på dig. Du är fantastisk oavsett vad vågen visar.
Sigge hoppade ner från fönstret och kröp upp i Matildas knä. Och Erik log, smekte hennes hår:
Jag älskar dig ändå, oavsett storlek. Kan jag fråga en sak? Hur mår du egentligen?
Matilda svalde sista tuggan, lutade sig mot Eriks axel och smekte katten.
Allt är bra… Bara sluta prata om min vikt, jag är rätt nöjd nu.
Du är fantastiskt vacker, Matilda. Kan du inte lova att säga det till dig själv ibland också?
Bara om du fortsätter säga det till mig. Och kanske håller mig sällskap på natten, istället för att vandra ensam till kylskåpet.
Okej, men då går vi och sover nu!
Tillsammans reste de sig, hand i hand. Och Matilda visste, innerst inne, att hon en dag skulle våga berätta för Erik vad som gnagde henne. Han förstod egentligen redan.
Förresten, Matilda…
Ja?
Väntar vi en till liten nu?
Hur kunde du veta det?!
Jag känner dig, kvinna, bättre än någon annan. Dessutom, alla nattliga snacks är ett tydligt tecken.
Tre veckor in! Men prata inte för högt, du väcker barnen.
Sigge följde dem till dörren mot sovrummet, innan han smög tillbaka till köket och lade sig på fönsterbrädet i väntan på tystnaden.
Det skulle inte dröja länge innan nätterna i köket blev sällsynta. Nya bekymmer och nya glädjeämnen tog plats. Men katten trivdes bättre i barnrummet, där det luktade mjölk och ett nytt liv, än på den kalla fönsterkarmen i köket.
