På morgonen lutade min fru, Viveka, sig över frukostbordet med sin milda, drömmande röst och berättade att vårt fjärde barn var på väg. Hennes blå blick gled ut genom köksfönstret mot snöfallet, medan hon tillade:
Det finns inte pengar till att köpa lägenhet. Då får vi väl försöka få statlig. Du är ju så dålig på att kämpa för sådant, så jag tänker föda ett barn per år: om vi inte kan ta kvalitetsvägen som far får vi satsa på antalet barn!
Förvirrad snubblade jag, som om i sömn, iväg till min arbetsplats på Institutet för Kulturell Framdrift i Uppsala. Med tvekan öppnade jag dörren med skylten Direktion. Innanför rådde märklig trängsel; direktör Bålfjäll och hans biträdande chef Kork vindlande förbi varandra, djupt insjunkna i diskussion.
Det handlar om vårt anseende… Vi ska gå om alla andra institut i sportliga meriter… Åh! Där dyker vårt hopp upp! utropade Bålfjäll och pekade på mig, som om han såg en älg i rummet.
Jag rodnade och mumlade:
Nej, jag är inget hopp… Jag undrar bara över lägenheten…
Kork förklarade högtidligt:
Huset är färdigställt om en vecka. Du står först i kön. Det är bara lite hopp kvar så är inflyttningen din.
Jag log omedvetet:
Vad ska vi hoppa?
Med fallskärm. Imorgon. Det är tävling.
Jag slutade genast le.
Hoppa var?
Ner mot marken, såklart.
Och… varför då?
Direktören såg ut som en stor uggla i natten och sa:
Följer du inte med på tv? Alla gör sånt nu: författare åker skridskor, operasångare svingar sig i trapets på cirkus… Nu börjar en ny trend: akademiker sätter rekord. Professor Hjort brottades på boxningsringen igår, han nickade mot en späd man med sargat ansikte på soffan och Lektor Svan deltog i klassisk brottning i lördags. Hon vårdas på intensiven. Nu är det din tur. Sporterna är lottade; du får fallskärm.
Ordet lottad fick mina ben att förvandlas till kokta makaroner.
När ska jag… hoppa?
I morgon. På Fåglarnas Dag, förkunnade Kork.
Desperat sökte jag stöd hos direktörens allvarliga stirr.
Vad har fåglarna för nytta av att jag slås ihjäl?
Direktören lade drömmande handen på min axel.
Du får lägenhet som flerbarnsförälder ändå, men… det finns de med balkong och de där du ser Arlanda eller Cementas fabrik. Vid utdelningen kommer vi väga in din insats för institutet…
Tystnaden dallrade som vattnet i en silverbägare. Framför mina drömda ögon smälte jag ned ett halvt paket halvsmält valium och frågade:
Och om jag inte hinner ner till marken… eller hamnar fel? Får min familj ändå parkutsikt?
Kork log med nyvässad ömhet:
Du känner ju till vår princip: änkor och föräldralösa först i kön! Du behöver inte oroa dig! Han dunkade mig vänligt över ryggen och du hoppar inte ensam, du har en erfaret sällskap! Han pekade ut mot ett blekt, glasögonprytt hörn: en doktorand.
Doktoranden ska ändå sparkas på grund av sparpaket, förklarade Kork.
Jag har alltid i mina drömmar tyckt illa om höjder. Blotta ordet flygplan gav mig sjösjuka. Så på kvällen tränade jag genom att hoppa från soffan mot parkettgolvet.
Nästa morgon transporterades jag och doktoranden, som om vi redan var spöken, i en lång, svart minibuss som liknade en likbil. Bålfjäll låg och ruvade i bilen efter oss, medan trettio akademiker, på väg till sin egen domedag, följde efter i spårvagn.
Ute på flygfältet mötte oss Kork tillsammans med en beställd blåsorkester, som inledde med Sorgemarschen. Eftersom de vanligen spelade på begravningar, blev marschen så tungsint att till och med piloten droppade en tår. Tre blåsare pressades in i planet för att spela något muntrare när vi föll ut.
Instruktören, en småväxt och sorgsen man, såg på oss med samma blick som när man beundrar snödroppar som överlevt vintern. Han noterade min växande mage, bad om extra fallskärm och lastade på mig ännu en ryggsäck. Om doktoranden var enbärskamrad, bar jag två pucklar.
I luften rabblade instruktören tyst alla tillfällen då fallskärmen kunde misslyckas och kyssade oss tre gånger var. Därefter öppnade han luckan, såg på mig med trötta ögon och viskade: dags.
Jag gav tyst över ett kuvert.
Ge till min fru. Om det blir en son, låt honom få mitt namn.
Instruktören mumlade:
Bara första rädslan är värst. Sen… känns inget längre.
Framåt, kamikaze! ropade piloten.
Blåsarna tutade upp Vår stolta Vasa ger aldrig upp! Jag slöt ögonen och hoppade. När jag öppnade dem igen insåg jag att halva kroppen var kvar i planet från midjan hängde jag utanför, fastkilad i luckan. Instruktören och doktoranden tryckte mitt huvud mot jorden, men inget hjälpte.
Vi får såpa honom! föreslog doktoranden.
Instruktören blev nervös:
Släpp luckan! Ni stoppar hela VM!
Hur då? skrek jag tillbaka.
Andas ut!
Jag gav ifrån mig ett utdraget Uuuu…, lät lungorna tömmas och föll ut i tomma intet. Jag hade redan dragit i ringen fallskärmen fastnade i stället i landningsstället och jag blev hängande under planet.
Piloten vände som en vinthund i blåsväder för att försöka skaka av sig mig, men jag höll fast som en igelkott i stormen.
Släpp planet, sluta busa! vrålade instruktören.
Jag vägrade.
Instruktören stack ut halva sin kropp genom luckan för att lirka bort mig, medan doktoranden svettigt höll honom om fötterna. Plötsligt ryckte det till och instruktören slungades ut med doktoranden långsamt rasslande efter sig. På något vis hann instruktören grabba tag i min kavaj i förbifarten. Längre ner klamrade sig doktoranden kring hans ben.
Nu var vi som en kedja av cirkusakrobater i vinden. Blåsarna slog upp Flyg, tranor, flyg!
Instruktören skrek att doktoranden klämde av blodet till benen och snart skulle tårna ramla av! Jag erbjöd doktoranden mina egna ben som byte, men han föredrog de tunnare som instruktören erbjöd.
Flygplanet, sviktande under vår galna last, kunde ej landa. Piloten började cirkla över fältet och dök ner för att vår trio skulle kunna hoppa av i gräset. Men doktoranden ville inte släppa taget. Hans fötter släpade redan i marken men ändå höll han krampaktigt fast och vi nådde aldrig land.
Instruktören svor åt sina ben, önskade dem bort med doktoranden på köpet.
Blåsarna spelade Himlen är vårt hem.
Bränslet började sina. Någon stack ut en pinne med snara, fångade doktoranden, halade in honom, sedan instruktören och till sist mig men jag fastnade: huvudet i planet, benen i luften, som om jag var två personer i ett. Men maskinen landade och jag sprang, eller snarare drogs, halva landningsbanan tillsammans med flygplanet.
Ingen dog, alla var glada.
Orkestern spelade sin gladaste begravningsmarsch någonsin.
Instruktören kunde dock inte röra sig ur fläcken: doktoranden vägrade släppa benen man fick ta till tång för att avlägsna hans stenhårda grepp.
När instruktören slutligen reste sig såg alla att byxorna blivit till knälånga shorts. Men det var inte plagget hans ben hade blivit längre av all tyngd: nu såg han ut som en stor struts.
Imorgon är det omhoppning, deklarerade Kork.
Instruktören blev kritvit och skuttade iväg mot närmaste telefon på sina strutsben. Ingen vet vart.
Jag fick min seger, den dagen, året och årtiondet. Dessutom godkändes mitt sprinterrekord jag hade ju sprungit i flygplanets hastighet, åtminstone med underkroppen, medan överkroppen svävade ovanför. Resultatet delades på två.
Men ändå blev rekordet oslagbart.
