Jag är med dig
Peter, jag vet inte vad jag ska göra! Hon vägrar lyssna på någon! Hon har bestämt sig för att behålla barnet! Ett barn, Peter? Allvarligt? Hon är bara nitton! Hela livet framför sig! Ska hon hoppa av universitetet nu och sen då? Bli städare? Vi måste göra något åt det här. Och du måste hjälpa mig!
Med vad då, mamma?
Peters röst var så kall att Irene nästan tappade mobilen. Hon hade aldrig hört sin son tala så till henne förut! Han var alltid hennes snälle, vänlige pojke… Och nu? Vad har hon gjort för fel, egentligen? Det är ju inte hennes fel att det har blivit som det blivit, det är Lottas! För att hon såklart har blivit kär, den där dumma ungen! Om hon åtminstone hade lyssnat på sin mor! Men nu är det väl för sent för klagomål. Hon skämde ju bort henne, lät henne göra som hon ville, försökte vara en vän… Så får jag skylla mig själv, Irene Persson! Allt mitt uppfostrande har gett frukt! Men varför?! Varför blev det såhär? Peter, han är ju en fantastisk son! Smart, skötsam, hjälpsam! Alltid där när han behövs, alltid ett stöd! Även om han bor själv nu. Som det ska vara förstås, han är ju vuxen. Självständig, nästan gift om jag ändå kunde tjata lite mer och få honom att starta familj. Jag vill ju så gärna ha barnbarn! Hur länge ska jag vänta?
När Lotta var liten fanns det alltid något att göra skjutsningar till gymnastiken, tävlingar, och extranummer. Det fanns aldrig tid till grubbel då. Men nu? Dottern klarar sig själv sedan länge. Och även om hon lagt av med idrotten, är hon knappt hemma. Alltid iväg träningar, vänner, volontärgruppen, och nu… den där killen! Herregud, var hittade hon honom ens? Helt obegripligt. En amöba! Det såg jag direkt. Men Lotta blev förälskad! Hon har aldrig kunnat se igenom folk… Och nu, vart leder allt det här? Hur ska jag hantera allt? Snart är det jul, och jag har bara huvudvärk. Och nu även Peter! Vad är det för ton? Hur kan han tala så till mig?!
Peter, varför pratar du så där med mig?
Var är hon, mamma? Peters händer darrade på ratten, och han svängde in på en liten gata och parkerade. Hans vanliga lugn försvann direkt när barn kom på tal. Allt han ville var att göra något, vad som helst, så att det här barnet Lottas barn ändå skulle få leva. Åh, mamma… Vad gör du egentligen? Du har ju alltid älskat Lotta mest av oss. Flickebarnet, ditt lilla mirakel! Hur skulle du inte kunna smälta för henne, den där lilla blonda flickan med de blåaste ögon man sett? Lotta var alltid så vacker, redan från start. Peter hade sett många barn komma och gå i sin familj och släkt starka, robusta barn med Matssons drag. Men Lotta… Någonting annorlunda. De blå ögonen fanns, men allt det andra var nytt svanhals, eleganta lemmar, som om en konstnär format henne. Mamma gömde till och med sina ögon från början, som om hon skämdes för sitt övervackra barn Senare blev Lotta släktens stolthet, flaxande runt på släktkalasen bland de andra tjejerna, alltid den som drog blickarna till sig.
En sån skönhet, suckade mostrarna avundsjukt, medan de rättade till rosetter på sina egna döttrar.
Och när Lotta för första gången gick ut på mattan, i ny gymnastikdräkt och med tårna spända, förstod alla att hon var ämnad för något större än bara pynta vardagen.
Mamma satsade allt på Lottas gymnastikkarriär, och Peter kunde till slut andas ut och satsa på sitt eget liv utan ständig tillsyn. Nog älskade mamma honom, men hennes stolthet var lätt att märka. Om någon mot förmodan skulle glömma vilken briljant son hon hade, såg hon till att alla fick veta:
Peter vann matteolympiaden, minsann! Och fysiken, och nu väntar vi bara in resultaten i kemi… Japp, det är ingen konst, man måste bara vara engagerad med sina barn.
Mamma märkte aldrig de hopdragna ögonbrynen, de trånga leendena. Hon levde i sitt lilla universum, där barnen glänste, maken älskade henne och allt var enkelt. Som engelskalärare var hon uppskattad, och hennes extra lektioner kostade mer än de andras. Men med resultatet, menade hon, fick det vara värt det.
Peter kunde bara förundras över hennes förmåga att hinna med allt Lottas gympa, hushållet och jobbet. Hon var mästare på att schemalägga, och det hade han ärvt. Det hjälpte honom nu.
Dagen var redan fylld när mammas nyheter slog till som en blixt. Han kunde inte samla sina tankar. Hur länge hade det gått sedan allt det där hände?
Jag är gravid. Jag kan inte ha barnet. Jag är för ung, och det är ditt ansvar! Jag har hittat klinik, resten fixar du.
De bråkade som aldrig förr, han och Sofie. Han skrek så fönstren skallrade. Han hade friat, erbjudit sitt hem, bilen, sin lilla men stabila firma vad mer kunde han göra? Han var ingen miljonär, men Sofie var knappast någon prinsessa heller. De träffades första gången efter att hon krockat in i honom i universitetets korridor, stressad, arg och med en trasig sko. Hon muttrade ilsket över hans väggklottrande (matteproblem, direkt på putsen!) och haltade vidare till sin tenta. Efteråt viftade hon glatt med sitt toppbetyg och drog med honom ut för att fira.
De blev ett par och flyttade ihop efter ett år. Men snart gick allt isär. När hans morfar dog, flyttade han föräldrarna tyckte lägenheten var för liten. Men för morfar, som alltid funnits där, var det nu tyst. Peter saknade honom. Morfars Nu är frukosten klar, student! på morgonen… Morfar var stadig som en bogserbåt på Mälaren, men bleknade snabbt efter mormors död.
Snart drar jag också, vad har jag kvar utan henne? Men för din och Lottas skull lever jag lite till. Vill se vad ni blir. Sen ska jag till min lilla älskling.
Peter började förstå vad kärlek kunde vara något evigt, oförgängligt. Sådan kärlek hade han drömt om med Sofie. Men när hon kallt krävde hans bankkort för aborten tog det slut. Efter bråket packade hon, tog hans plånbok utan ett ord och försvann. Först när han fick sms från banken, fattade han vad som hänt. Han spärrade kortet, körde hem till föräldrarna.
Mamma suckade och grät, men pappa lade handen på hans axel:
Behöver du oss så finns vi.
Peter berättade aldrig sanningen, bara att det tagit slut. Så slapp mamma skälla på och svartmåla Sofie. Lättare så.
Han låg länge på sin gamla soffa och stirrade tomt, tankarna sega som sirap. Var fanns hoppet nu?
Lotta öppnade dörren, stod tyst och såg på honom en stund, satte sig sen på mattan och svepte undan hans tårar:
Det är jobbigt, Peter. Jag vill så gärna hjälpa dig, men jag vet inte hur…
Stanna bara här. Så jag inte gör något dumt.
Hon satt kvar hela natten, tyst. Mot morgonen började de prata, och sen slutade de aldrig. Lillasystern, som alltid känts barnslig, visade djup och värme, klokhet till och med. Lotta drog ur honom allt han kände och tänkte, och på något märkligt sätt blev det lättare att andas. Livet var inte över.
Du borde plugga till psykolog, Lotta!
När han såg hur hon rodnade förstod han att det var hennes dröm. Men mamma ville se sin dotter som idrottsstjärna inget snack om saken.
Så bröt Lotta benet. På väg hem från träningen, fotgängare, kall vinterkväll och plötsligt två killar, en stor hund. Lotta var rädd för hundar och försökte inte ens springa. Men på grund av isen gled hon, föll illa i trappan till porten. Nästa gång hon öppnade ögonen låg hon på sjukhus.
Mamman satt bredvid, skärrad, ögonen rödsprängda.
Hur kunde det bli så här, Lotta?
Lotta fattade aldrig riktigt om mamma mest sörjde skadan, de missade sportdrömmarna eller den tid som nu förlorades. Själv ville Lotta bara bli hållen, men det kunde mamma inte ge. Det gjorde Peter.
Håll ut, lilla! Vill du ha tårta? Eller vill du att jag ska bära dig ut i snön? Jag köper nya snygga kryckor åt dig och så pluggar vi.
Han höll om henne, hon kurade ihop sig i hans famn och då släppte smärtan lite.
Rehabiliteringen blev långdragen, men till slut kunde Lotta gå igen. Kryckorna målade Peter pärlemorrosa på verkstan, men Lotta gav dem vidare till Lena i sökgruppen, som behövde dem bättre. Lotta hittade nya perspektiv: bland de frivilliga försvann självömkan. Där mötte hon Max.
Mamma var skeptisk. Max tyst, anspråkslös, alltid i bakgrunden. Men Lotta värdesatte honom högt, delade hans sorg efter att Max styvpappa gått bort. Han hade kämpat för att hitta honom med frivilliga, polisen ville inte ens ta emot en anmälan på direkten.
Styvpappan, Glenn, hade blivit den far Max aldrig haft. Mamman, Susanne, hade tagit Max till sig, men relationen blev inte som hon tänkt. Efter svek och separationer bodde Max med morföräldrarna, sedan med Glenn, som adopterade honom innan mamman dog. Glenn försvann hem från jobbet, Max lyckades inte hitta honom förrän det var för sent. Glenn frös ihjäl i parken, ingen hade reagerat på mannen som låg där.
Efter detta slöt Max sig till frivilliggruppen. Med Peter fann Lotta snabbt stöd för relationen; Peter såg att Max var godhjärtad och det var största vikt.
Sen hände det som inte fick hända. En olycka på vägen Max pratade med Lotta i telefon och missade övergångsstället i mörkret. Bilen, mörka vinterjackan, dålig belysning Alltihop var över på ett ögonblick. Max var borta. Lotta föll i stum sorg, berättade ingenting för föräldrarna om barnet.
När Peter ringde på hos Lena var dörren som alltid öppen. Lena nickade mot rummet:
Lotta väntar på dig.
Det var mörkt där inne men Peter aktade sig noga för att tända. Han satte sig på sängen där Lotta låg och slöt henne hårt i famnen:
Var inte rädd, lilla, jag är här. Vi klarar det! Jag vet att det känns hopplöst nu, men det är det inte! Det kommer ett barn ett fantastiskt barn, från dig och Max. Han lever vidare i det här lilla livet, du kommer se.
Lotta snyftade till och tårarna kom äntligen.
Peter tog med Lotta hem till sig. Till föräldrarna sa han: nu bor Lotta här, ni får acceptera hennes val.
Det blev en kämpig tid. Lottas graviditet, jobbiga samtal med föräldrarna, som till sist sansade sig och hjälpte till, framförallt fadern i hemlighet. Han fixade en bra läkare till Lotta.
Lilla Vera föddes en tidig vårmorgon i Uppsala, efter en lång natt av kämpande och med ett skrik så bubblande att barnmorskan skrattade till:
Oj, vilket röstresurs! Mamma är en nätt ballerina, men här är det basröst minsann! Efter vem då?
Pappan… Lotta såg på Veras rödgråtna ansikte och log. Titta, ett nytt liv… Max kommer leva vidare genom henne. Ögonen var inte alls Matssons.
Tre år har gått.
Vera! Kom nu, jag har en present!
Var det inte nog, Peter? Lotta kikar ut från köket, händerna täckta av mjöl. Det är ju inte födelsedag!
En morbror och gudfar får skämma bort sin favorit, det vet du. Julpresenten kommer från släkten, den här från gudfar!
Vera släpper kattens svans och springer till Peter. Kattens namn är Sigge, och han är lagom tolerant mot småbarnshänder.
Nyfikna bruna ögon ser på kartongen Peter bär, och när han öppnar och visar handblåsta julprydnader lyser Veras ansikte upp.
Får jag verkligen?
Ja, vi hänger dem tillsammans på granen.
Lotta kommer in, torkar av händerna på förklädet och tittar beundrande.
Oj! De är underbara, Peter, men de är i glas! Tänk om de går sönder?
Då köper jag nya. Glädjen är viktigare!
Vera sitter på golvet, arm om katten, och berättar för honom om sagan från föreställningen Peter tog dem till igår. Idag dansar hon, försöker efterlikna ballerinan på teatern.
Du ser, här är vi överflödiga, Lotta! Du trodde hon var för liten för teatern.
Jag trodde bara hon skulle lessna, men jag hade fel! Trodde inte min dotter skulle vara så lugn.
Peter skrattar.
Vi får se dotterns sanna energi när det är läggdags i kväll! Får jag middag nu? Måste till jobbet senare.
Stanna till ikväll, snart kommer mamma och pappa.
De får spendera kvalitetstid med barnbarnet. Jag byter av katten i kväll Vera sliter ut honom.
Vet du, mamma har anmält Vera till balettskola?
Nej men oj!
Just det. Vad ska vi göra nu?
Vi får försöka styra mamma i rätt riktning… och annars får du komma ihåg att du är förälder och jag stöttar dig.
Tror du?
Javisst! Får jag äntligen middag nu, stora syster?
Får du! Du borde skaffa dig fru så någon annan lagar din mat!
Lotta undviker Peters busiga dask och skrattar när hon försvinner ut i hallen.
Ska må ha det på det här viset, tycker du? Jag vill ha syskonbarn!
Åh, kvinnor alltså!
Sagoprylen på granen snurrar till. Vera sätter igång att dansa, och Sigge gör väg för henne kanske, kanske dansar hon en dag på Operans scen…
