Komplicerat lycka
Vad menar du, skiljas? Daniel, skojar du med mig?
Linnea stirrade oförstående på sin make. Skiljas? De har varit ihop i nästan tjugofem år! Om två veckor skulle de fira det eller kanske inte längre? Allt snurrade i huvudet. Banketten, gästerna inbjudningarna var ju redan skickade. Alla skulle komma. Hela släkten. Vänner ringer och frågar vad de ska ge i present. Några har redan skickat sina gåvor som bästa väninnan, Sigrid, även om hon inte kan närvara. Det är för långt, särskilt nu när hon är gravid i sjätte månaden. Hon får vara kvar hemma, så får de ses igen senare och fira en gång till. Det var trots allt Sigrid som presenterade Daniel för Linnea när de gick på universitetet tillsammans. På bröllopet skrek Sigrid högst av alla: “Kyss!” och gömde sig bakom brudbuketten som Linnea aldrig ens kastade, utan gav till sin väninna.
Jag kan inte förstå vad din Calle väntar på. Ska han missa en sådan tjej!
Han kommer ingenstans, Linnea, svarade Sigrid medan hon fixade Linneas frisyr. Allt har sin tid. Han är inte riktigt mogen än. Och varför skulle jag vilja ha en omogen make? Så blir det bara skilsmässa ett par år senare, barn och egendom som ska delas, och då älskar hans släkt mig förmodligen också. Nej! Då väntar jag hellre in bättre tider.
Men Sigrid, ska du planera två år framåt? Linnea skrattade så tårarna rann när hon såg hur väninnan målade ögonfransarna med bestämda drag.
Jag gör hellre allt ordentligt. Inte halvhjärtat!
Och barn då, Sigrid? Ska du ha barn direkt?
Ja! Tvillingar! Få det klart på en gång. Det finns ju goda möjligheter både i min och Calles släkt har det funnits det.
Men du ska ju uppfostra dem också.
Det är ju lättare att uppfostra två samtidigt än en.
Hur menar du? Linnea lyssnade nyfiket på Sigrids logik. Sigrid hade alltid varit klok och praktisk. När de var små och hittade på bus, var det alltid någon annan som fick skulden. Sigrid hade alltid en plan.
Det är enkelt, Linnea! Sund konkurrens, alltid sällskap till lekar och jag blir årets mamma för att jag klarar två på samma gång. Räcker det?
Sluta! Linnea log, övertygad om att Sigrid alltid fick som hon ville.
Så blev det fast överraskningen var att Sigrid fick trillingar istället för tvillingar. Någon där uppe har antagligen mer humor än hon trott.
Hon klarade det ändå, med bravur. Calles släkt hade verkligen lärt sig uppskatta henne. Sigrid såg aldrig sig själv som någon räddare, men hon fanns alltid där när det behövdes och såg till att Calle hjälpte till: “Om vi behöver hjälp sedan? Ska vi då få kalla handen? Nej du, vill du ha potatisgratäng ikväll får du åka till din mamma och hjälpa henne med bokhyllan. Två timmar, så är det löst.”
Så när Sigrid verkligen behövde hjälp med barnen fanns både mormor, farmor och morfar (Sigrids pappa var tyvärr borta) där och ställde upp natt som dag. När barnen började må bättre, började Sigrid studera på universitetet igen.
Har du blivit tokig, Sigrid? När ska du hinna med allt?
Vem kan sätta underkänt på en trebarnsmorsa? Och min hjärna behöver stimulans, så jag inte blir helt bortkommen under föräldraledigheten. Sen har jag ett försprång med min nya examen.
Hon tog sin examen och fick genast jobb med argumentet att lönen i alla fall täcker barnvakt.
Sigrid, är det inte knappt om pengar?
Barnvakt behövs sällan, men arbetsgivaren behöver inte veta det, Linnea! Jag behöver erfarenheten. All utbildning spelar ingen roll om man inte kan konkrera. Några år på låg lön, men sen kan jag välja villkor fritt.
Linnea såg på sin väninna med förundran. Hur orkade hon allt? Själv hade Linnea alltid haft svårt att fatta beslut. Till och med att välja strumpbyxor i förskolan var ett problem.
Men när du väl bestämt dig, Linnea, då är det rätt, brukade Sigrid lugna. Du är en trygghetens människa. Det är det viktigaste.
Trygg Jo visst. Det verkar Daniel uppskatta eller? Varför det här? Nog hade de haft problem, särskilt med det där med barn, men det hade de för länge sedan accepterat. Linnea hade jobbat som volontär på barnhem och insett att hon nog inte skulle kunna ta hem ett främmande barn. Hon tvivlade på att hon skulle bli en riktig mamma. Något större än bara vilja behövs.
Du har inte mött ditt barn, Linnea, sa barnhemmets föreståndare, Anna-Lena, en gång och såg på barnen som dansade runt granen. Linnea stod bredvid och tittade längtansfullt på barnen. En dag möter du ditt och då är inget svårt längre.
Men om det aldrig händer? Om det inte är meningen?
Då är det inte meningen, sa Anna-Lena lugnt. Det är bättre än att ta på sig för mycket och sedan misslyckas. Då finns det två olyckliga, du och barnet. Sådana fall har jag sett många. Ser du Mattias? Han har blivit tillbaka-lämnad två gånger.
Men han är så liten! Hur kan det hända?
Första gången adopterade de, men så fick de ett eget barn. Det är vanligare än man tror.
Och andra gången?
Familjen tog sig vatten över huvudet. Egna barn och flera fosterbarn kärleken räckte inte. Så Mattias satte sig i ett hörn och ville inte äta. Han bad om att få komma tillbaka till barnhemmet.
Herregud!
Så är det. Jag är rädd för hans framtid. Han tror inte någon vill ha honom, har redan blivit gammal inuti fast han är liten.
Samtalet kastade Linnea in i en avgrund. Hon ville nästan springa och hämta papprena för adoption men Sigrid stoppade henne.
Är du säker på att du har den kärleken, Linnea? Eller är det bara medlidande? Tänk, och rusa inte! Om du bara är ledsen för hans skull, lämna det. Då blir du en till som sviker honom. Det vill du inte.
Linnea lät bli. Hon slutade besöka barnhemmen men glömde aldrig Mattias. Han blev ett slags fyr för henne om att alltid leva så att man inte gör någon illa.
Linnea höll om sig själv. Varför var det så kallt? Det var bara höst, men ändå värmen räckte inte. Vad skulle hon göra nu? Hjälpa Daniel med packningen? Skulle hon packa ner varma kläder? Hösten var alltid kort här. Och så mindes hon mamma nere i Falkenberg, där vintrarna var milda. Linnea ville bara gå dit och försvinna bland markerna någon vecka, bara hon och mamma. Men nu fanns ju inte mamma längre. Inte Daniel heller
Nej, hon ville inte ha frihet hon ville ha sin man tillbaka, ha det som förut kaffe på morgonen och ibland mitt i natten, samtal till gryningen. Spontana utflykter och promenader i skogen. Sällan planerade de något, de bästa dagarna blev alltid de som kom oväntat. Daniel kunde ringa och säga:
Vad gör du?
Stressar! Jobbintervjuer och sedan banken.
Strunta i det följ med ut istället!
Och en timme senare gick de i tystnad i skogen, eller pratade om allt och ingenting.
Nu var det förbi. Han skulle ha ett nytt liv, och dessutom väntade den där kvinnan hans barn. Var det det som var orsaken, eller hade allt varit falskt hela tiden? Linnea kunde acceptera det första men inte det andra. Då var hon ju ingenting. Hon hade inte kunnat göra Daniel så lycklig att han aldrig ens ville lämna henne.
Ute i köket, med knäna mot elementet, lyssnade hon på Daniels fotsteg, ljud från lådor och dörrar. Hon skakade så krukan med den enda blomman (som Sigrid gett henne) rörde sig ut mot kanten på fönsterbrädan. När ytterdörren smällde igen, släppte Linnea taget och sjönk ihop. Efter en stund rätade hon på sig, svepte krukan i golvet och skrek rakt ut.
Det hjälpte inte men jorden och porslinet som spreds över hela köket väckte henne till liv. Allt var riktigt, allt var svart nu. Inget ljus fanns kvar. Daniel hade stängt dörren bakom sig och lämnat henne ensam. Hur skulle hon gå vidare nu när inga riktmärken fanns utom ett.
Linnea släpade sig genom skärvorna, kärlen och smärtan under foten, bort till sovrummet och telefonen.
Sigriiiiid
Det var inget gråt, mer som ett vilt tjut av smärta. Hon sa inget mer, Sigrid förstod ändå.
Han har gått?
Ja
Då ses vi imorgon.
Är du galen? Du ska inte resa nu! Något händer dig eller barnen, det förlåter jag mig aldrig Vänta lite… visste du?
Inte visste, men jag anade. Daniel undvek blicken senast ni var här. Nu förstår jag allt. Och, Linnea, det blir bättre än du tror!
Bättre?! Jag känner mig död! Allt är borta, hela livet förspilt Vad ska jag göra nu?
Köp en klänning.
Va?!
Det du hörde. Köp den du aldrig unnade dig. Och visa mig sen. Sitt inte hemma och sörj det hjälper inte! Sen tar du tåg eller flyg hit så går vi ut i skogen ihop, jag mår bara bra! Vi behöver båda luft.
Men du är ju gravid, Sigrid!
Ja, och? Vi sover på hotell. Går korta sträckor. Kom nu, du gör mig nervös annars. Meddela ditt flygnummer om en halvtimme!
Sigrid la på. Linnea stirrade på telefonen. Och nu?
Svaret kom av sig självt. Linnea steg upp, såg sig själv i spegeln. Inte längre ung men absolut inte uträknad. Ska Daniel tro att hon går under? Inte en chans! Sigrid hade rätt.
Hon samlade ihop sig, avbokade alla fester och beställningar. In med dammsugaren städade köket. Klänningen hon köpte satt perfekt. Klarröd, den stack ut mot allt annat hon haft på sistone. Hon hade alltid låtit Sigrid bära färgstarkt, men nu lockade det där.
Varför inte? Kanske var hon mer än hon trodde.
Resan blev krokig med byte men det gjorde inget. Väl framme vandrade de timmar genom skogen. Ibland tysta, ibland pratandes i munnen på varandra. Sakta började Linnea känna sig levande igen, Sigrid var expert på att ändra perspektiv.
Flytta hem. Vad är det du förlorar? Det finns företag här, barnträdgårdar som behöver drivna kvinnor, och pappa mår dåligt, du tänkte ju ta hit honom ändå.
Linnea tänkte. Och bestämde sig ja. Det fick bli så.
Skilsmässan gick fort, lägenheten såldes, firman likaså, pappersarbetet blev gjort. Hon bet ihop när hon träffade Daniel och raderade sedan hans nummer. Slut.
Falkenberg mötte henne med blommande träd och doft av havet. Hennes nya liv tog fart. Hon flyttade nära pappa istället för att bo med honom och när hon en dag träffade hans nya vän, Inger, log hon vänligt. De behövde ju inget dela på och Linnea gladdes över att pappa fått gnistan tillbaka.
Linnea, du ser att din pappa är något ännu, eller hur? sa Inger kärleksfullt, medan Linnea betraktade honom rensa ogräs vid stugan.
Kärlek fanns, alltså. Kan det finnas för pappa på äldre dagar, tänkte Linnea, kanske finns det ännu för mig
Ett år gick snabbt. Två daghem, öppnade i nya bostadsområden, gav fullt upp. Hon bytte stil, köpte den hund hon alltid önskat sig och ändå kom sorgen ibland, när kvällarna blev för tysta. Då saknade hon Daniels hand på axeln, hans frågande röst: “Hur är det? Vill du ha lite te?”
Hon visste att man borde lämna allt. Men en bit av själen ville inte släppa honom.
Ett skatteproblem dök upp, nästan som en lättnad. Något att göra, ut och resa till gamla hemstaden. Allt löstes snabbt en extra dag innan flyget går hem. Linnea tog spårvagnen till sitt gamla område. Kanske ville hon se platser där hon varit lycklig, eller olycklig, eller båda.
Den ena av hennes daghem hade stängt men den andra gick för fullt. Hon såg genom fönstret hur barnen satt och ritade, nya föreståndaren lekte björn så småttingarna tjöt av förtjusning. Bra kille, barnen hade roligt. Det var det viktigaste.
På väg ut såg hon gamla bostadshuset, parken där hon och Daniel promenerat på söndagarna. Av någon anledning vek hon in på stigarna. Hon såg på den nyrenoverade fontänen, och där, på en bänk, satt någon med barnvagn. Något kändes bekant och pulsen steg Daniel!
Han såg äldre ut, huvudet nästan vitt det gick snabbt i hans släkt. Han satt lätt hopsjunken, stirrade ut i intet, och gungade vagnen sakta. Linnea vågade sig närmare. Hon såg hur han såg ut vilsen, nästan försvunnen som människa. Och hon kunde inte låta bli att sätta sig bredvid.
Daniel
Han ryckte till, sänkte huvudet djupare.
Hej, Linnea.
Hur är det?
En dum fråga men Linnea valde att stanna ändå. Daniel stannade vagnen, såg på henne.
Det är dåligt. Jag är ensam. Jag sabbade allt på grund av slumpen, tappade allt gott.
Det stämmer inte, Daniel. Du har mycket mer än du lämnade mig med.
Hon nickade mot barnvagnen.
Flicka eller pojke?
Dotter. Evelina.
En ny familj. Vad mer önskar du?
Hon är inte här mer. Evelinas mamma, Paula Hon dog vid förlossningen.
Linnea tappade andan. Det gjorde ont för den unga flickan, trots allt. Daniel vaggade nynade dottern mekaniskt, rädd att hon skulle vakna.
De satt tysta länge. När Evelina till slut vaknade och storögd såg på parkens lampor och himlen, bröt de tystnaden.
Linnea reste sig, tittade på flickan och stod sedan kvar, i tankarna hörde hon Anna-Lenas röst: “När du möter ditt barn, Linnea!”
Ett halvår senare, satt Anna-Lena på barnhemmet ner en mörkhårig, allvarsam pojke hos Linnea.
Mattias, vet du varför jag kommit?
För mig.
Vill du bo hos mig?
Jag tror inte att du tar mig.
Ingen glimt fanns i pojkens blick. Trots det lyste en liten gnista upp när Linnea visade bilder.
Är det din man?
Det är det.
Är det här din dotter?
Nej, Mattias. Det är inte min.
Gnistan blixtrade till. Linnea lät den inte dö.
Det är inte mitt barn på bilden, men jag ska bli hennes mamma. Och din, om du vill.
Du skickar tillbaka mig.
Varför?
Alla gör det.
Jag är inte som alla. Vet du varför?
Nej
Jag vet hur det känns att förlora allt, bli utan kärlek. Det gör fruktansvärt ont.
Det vet jag också
Vet du vad en mamma är, Mattias?
Nej.
Det är en som aldrig låter sitt barn få så ont.
Tycker du synd om mig?
Linnea såg honom i ögonen och skakade på huvudet.
Nej. Jag vill inte ha medlidande. Jag vill älska dig. Och jag vill att Evelina ska få en storebror som är stark och modig. Som aldrig låter någon göra henne illa. Klarar vi det?
Mattias satt tyst, såg henne i ansiktet. Hon log, men han såg att hon ibland var mycket ledsen. Hennes röda klänning var så lysande, Mattias ville röra vid den, för att försäkra sig om att allt var verklighet. Han smekte tygens ärm försiktigt.
Tycker du om den?
Ja.
Jag köpte den när jag var jätteledsen. Det hjälpte mig. Nu älskar jag rött.
Jag också. Jag vill försöka.
Inte försöka vi ska göra. Vi gör det tillsammans. Jag lämnar dig aldrig. Men du måste hjälpa mig, okej? Jag vet inte hur man är mamma än, men jag vill vara din och Evelinas.
Mattias nickade långsamt. Linnea drog äntligen efter andan.
Några år senare gick familjen på led i fjällen. Mattias, mager mörkhårig pojke, höll koll på ivriga Evelina, som ständigt ville springa iväg.
Evelina, det finns vargar där inne i skogen!
Nähä!
Jo, och björnar stora, och hungriga!
Fick de ingen gröt av mamma?
Nej, deras mamma kan inte koka gröt.
Men vår kan!
Ja.
Då får hon koka till björnarna. Då blir de mätta.
Mamma! Evelina vill att du lagar gröt till björnarna.
Mannagryn? Linnea flämtade leende och kom ikapp barnen.
Mamma! utropade Evelina upprört. Du kan inte ens koka mannagrynsgröt utan klumpar!
Din lilla busa! Linnea lyfte Evelina och pussade hennes näsa. Men björnarna skulle bli lyckliga ändå även med klumpar!
Ta min portion då! Och ge dem honungen du köpte!
Nejdu! Den vill jag ha själv. Ska du åka vidare på mig eller gå?
På axlarna!
Då får du sitta hos pappa!
Evelina fick flytta till Daniel och Linnea klappade Mattias på huvudet.
Nå, Mattias vill du också mata björnar?
Jag vill inte hem än. Om Evelina börjar mata alla här, kommer vi aldrig ut ur hotellet igen. Bäst att djuren får vara hungriga.
Linnea skrattade och såg på dottern.
Evelina, vi matar björnarna senare. Jag lär mig göra rätt gröt, ok?
Okej! sa Evelina lätt, och Linnea och Mattias utbytte blick.
Oj, mamma! viskade Mattias och pekade på systern.
Oj, min son! svarade Linnea. Vi får akta så vi inte får hem både björnar, vargar och okända varelser. Hon kommer ju vilja adoptera dem alla!
Skratten steg över fjällängen, ekade bort mellan bergen och smälte in i ljuset. Dagen lovade att bli ljus och klar.
