Farfar finns inte längre
Elin hade just kommit hem från ännu en tjänsteresa och hann knappt ta av sig skorna eller packa upp väskan innan telefonen ringde.
Det var mamma, Ingrid Lennartsson, och rösten darrade sådär oroligt som när något är fel. Fast Elin förstod inte det först.
Kanske för att tröttheten satt som en matta över hjärnan.
Elin, lilla gumman, har du kommit hem nu?
Hej mamma. Ja, äntligen. Klev just genom dörren. Varför ringer du? Har det hänt något?
Det är bra. Bra att du är hemma.
Elin hörde hur mamma egentligen ville säga något, men tvekade. Som om hon inte kunde bestämma sig för var hon skulle börja, eller rentav helst inte ville börja alls.
“Kanske har hon samlat ihop grannskvaller och vill ventilera allt med mig nu igen…” hann Elin tänka, men orkade innerst inne inte lyssna. Allt hon drömde om just nu var att sjunka ner på sängen och somna så hårt att världen försvann utanför täcket, för natten på tåget hade varit sömnlös.
I kupén bredvid satt ett gäng ungdomar som festade från kväll till gryning.
Och när klockan närmade sig tolv började de plinka på gitarr och sjunga. Sjöng till och med en låt om henne, kändes det.
“Äppelträden blommar i byn vår,
Dimman dansar ner mot sjön.
En sommarkväll gick lilla Elin,
Upp på berget, där vinden vänslas skönt.”
Hade Elin varit på bättre humör kanske hon hade skrattat. Men där och då önskade hon bara att gitarrsträngarna skulle gå av. Men de höll.
Mamma, jag måste vila lite efter resan, duscha av mig och samla mig. Jag ringer dig sen, så kan vi prata i lugn och ro, okej?
Jag är rädd att det inte går, suckade mamma.
Vad menar du? Vad går inte?
Nu hörde Elin på riktigt att det var något fel på rösten.
Du kommer inte hinna vila.
Och varför inte? Jag har varit på resa, jag har rätt till en paus. Jag ska inte ha gäster och ska inte iväg något heller. Eller är det något du inte sagt? Snälla säg att du inte tänker dyka upp här oväntat?
Elin, lilla vän… farfar finns inte längre.
Elin blev alldeles kall, sjönk ner på soffan med mobilen mot örat.
Det hade hon inte räknat med att höra.
Det var hans granne, Maja Broström, som ringde i morse. Hon hade gått över med mjölk och hittade honom liggande i hallen, med handen över hjärtat. Han hade nog legat där hela natten. Nu måste vi åka ut till byn och ordna begravningen. Grannarna hjälper oss om det behövs. Elin, hör du mig?
Elin var så omtumlad att orden fastnade. Men hon lyckades pressa fram ett tyst “mm”.
Maja har ringt hans syskon, de vill inte komma. De sa att om de haft ett arv att hämta hade de övervägt, men “varför slösa tid och pengar?” Huset där din farfar bodde är gammalt, ingen vill ha det, du förstår. Ingrid tog ett djupt andetag och fortsatte:
Helt ärligt vill jag inte heller åka ut dit. Ivan sa uttryckligen att jag aldrig mer fick sätta min fot i hans hus, inte ens på begravningen. Och jag lovade honom faktiskt det. Så det är du kvar, lilla vän. Kan du åka, Elin? Följ honom den sista vägen?
Tystnad. Elin satt tyst, blicken fast i brevet från farfar som låg på nattduksbordet.
Det sista brevet, poststämpeln visade att det skickats för över en månad sen.
Hon hade inte hunnit hämta det; hon hade rest och rest hela våren.
Det här var tredje tjänsteresan på halvåret och kanske inte den sista. Företaget hade öppnat filial i Göteborg och Elin var visst den enda som kunde skickas iväg; andra hade astma, småbarn, sjukskrivningar. Hon var den bekymmerslösa…
Elin, hördes mammas röst igen. Jag vill inte att grannarna tror vi helt glömt farfar. Klart han kunde vara motvalls, men han var ändå en människa. Och ni hade ju en fin relation. Vad ska jag säga till Maja? Åker du ut till landet?
Ja, mamma. Jag åker. Men
Elin gick fram till nattduksbordet, tog brevet från farfar i handen och lade tillbaka det.
Men mamma, hur kan det bara ha hänt? Han mådde ju bra när jag var där vid jul, var pigg och glad. Inget verkade fel.
Gumman, hur ska jag veta… Han var ju gammal, över åttio. Inte många män nu för tiden blir så gamla. Må han vila i frid.
Elin satt chockad. Hon hade älskat sin farfar kanske var hon den enda som haft kontakt med honom på senare år. Farfars släkt eller mamma hade alla dragit sig undan.
Och mamma, ja, där fanns gammalt groll. Ivan hade aldrig förlåtit mamma för pappas död, skyllde på att hon “tjatat ihjäl sin man” så att Elins pappa blev en av de män som, enligt mamma, knappt överlevde arbetslivet.
Hon hade tvingat maken från lärarjobbet till pendlande bygge, allt för att samla ihop till renovering och landställe, för “livet ska ju vara snyggt”.
Så pappas hjärta gav upp, efter att ha slitit vecka ut och vecka in på bygge i Norrland. Han hade aldrig klagat. Och så en dag kom han inte hem.
På begravningen grät Ivan som en varg. En chock för oss alla. Man ska inte behöva begrava sitt barn.
Efteråt bröt Ivan kontakten med sin svärdotter, sa att hon aldrig mer fick stiga över tröskeln.
Gör inte det då! svarade mamma. Jag har inget att be om ursäkt för, mannen ska försörja sin familj. Hade han sagt att hjärtat var dåligt skulle jag tagit hänsyn. Hur skulle jag veta?
Ivan hade knappt kunnat hålla sig ifrån att kasta vedträn efter henne då.
Sedan dess var det bara Elin som hade regelbunden kontakt med farfar. Hon hade varit hos honom varje sommar som barn, och senare brevväxlade de.
För farfar erkände aldrig teknikens under. Han skrev med en bläckpenna på riktigt papper, för honom fanns inga mobiler, inga datorer, inte ens en enkel knapptelefon.
Kanske var det därför släkten drog sig undan. Vem skriver brev på 2020-talet? Varför skriva brev när man kan ringa, skicka sms eller mejl? Det gick snabbare, enklare.
Så de tyckte han var udda. Knäpp. Pensionärerna på bänken huttrade: “Inte undra på, först förlorade han hustrun, sen sonen. Klart han tappar förståndet.”
Sista månaden tyckte grannarna han blivit än märkligare. Till och med Maja, som alltid försvarat honom, började undra.
För Ivan pratade. Inte med folk, inte ens med sig själv. Med en katt.
Inget konstigt om det fanns någon katt. Men det gjorde det inte. Ingen hade sett någon katt.
Efter samtalet med mamma satt Elin länge stilla, innan hon grät.
Hon hade tänkt besöka farfar i sommar, men aldrig hunnit. Hade skjutit upp planerna gång på gång. Först en resa, sedan en till, sedan ytterligare en…
Chefen på kontoret var hopplös men bara flinade åt hennes protester:
Lagen, Elin Lennartsson, ger mig rätt. Du kan alltid säga upp dig om du är missnöjd, men du hittar nog inte ett jobb med den här lönen igen.
Och lönen ja, det var det som höll henne kvar. Jo, till slut skulle väl resandet sluta, och allt gå tillbaka till det vanliga. Men inuti var hon ledsen man ska behandla människor mänskligt, inte som slavar. Hon ville ju också ha ett riktigt liv och få vila ibland.
*****
På kyrkogården gick allting sin drömmande gång: Efter stilla tystnad och sedan sista spiken hamrats i kistan, sänkte männen den långsamt i graven med gamla, frasiga rep.
En näve jord, sedan mödosamt grävande av de samma. Kransarna doftade dovt, jorden var färsk. “Kan det vara allt? Nyss fanns farfar nu bara jord och blommor?”
Inte riktigt. Det fanns ju minnesstunden, där vodkan flödade och historier berättades, minnen som lät Ivan leva vidare, i allas tankar och munnar, och sedan i deras hjärtan.
När drycken och maten tog slut skingrades folket. Några hem, några till ICA.
Och till sist var Elin ensam kvar. Det kändes overkligt, ödsligt och så orättvist.
“Hann inte… jag hann aldrig se farfar innan han försvann …” suckade hon.
För att tränga bort tankarna sysselsatte hon sig: vädrade huset, torkade golv, dammade och rensade spindelväv, packade undan rester av mat.
Luften blev lättare att andas.
Farfar Ivan hade byggt ett stadig, rymligt och på sitt sätt spartanskt mysigt hus, där enkelheten var en slags poesi.
Utanför såg hon att det skymde. Hon gick ut på farstubron, drog ett djupt andetag av svensk landsommar med lukt av mylla och blom.
Hon kikade runt gården. Den var som vilken gård som helst en bit skånsk eller halländsk bytomt.
I grönsakslandet låg raderna raka och torra, inget sått; kanske hade Ivan förstått att det var slutet och inte brytt sig. Men äppelträden stod i full blom, vinbärs- och hallonbuskar likaså. Han hade alltid hållit marken i skick.
“Vem tar hand om allt nu?”, suckade Elin och satte sig på trädgårdsbänken under äppelträdet och ringde mamma och berättade att begravningen var över.
Du är duktig, Elin. Hur han än var han var en människa.
Han var bra, mamma, riktigt bra. Han drabbades av för mycket sorg. Försök förlåta honom. Han älskade pappa mer än något, därför blev det som det blev.
Ja vad ska jag säga, Elin… Jag är inte arg. Må han vila i ro. När kommer du hem? Imorgon? Eller idag kanske? Det är nog obehagligt att vara där ensam?
Nej, inte idag eller imorgon, mamma. Tog ut några semesterdagar och stannar här ett tag. Behöver vila från staden. Och så är det ju nio dagar till minnesstunden. Vill du komma?
Elin, det är långt. Och nu är det min tur på kolonin. Du glömmer väl att det är sommarsäsong?
Okej, men glöm inte att även pappas grav är här, och du har aldrig besökt den. Inte en enda gång.
Jo, men Ivan insisterade på att begrava honom därute. Jag sa ju att vi borde haft honom i stan. Men nu börjar min serie jag springer iväg nu. Ring om du behöver mig.
Elin log. Mamma kunde alltid hitta på något så fort orden tog slut.
Sedan kokade hon te på torkade svarta vinbärsblad, mynta och citronmeliss hon hittat i farfars skåp, drack och kröp till sängs.
Men innan hon somnade tog hon upp farfars brev. Hon hade redan läst det, samma dag som hon kommit hem, men det förbryllade henne.
Vanligtvis skrev farfar om vardagen, men det här handlade nästan bara om en katt.
Vem var den här katten? Farfar hade ju aldrig haft djur.
Ändå läste hon om det igen, långsamt, som i en dröm.
“Du förstår, lilla Elin, Svarten det är så han heter älskar mjölk. Säger de inte att vuxna katter inte ska ha mjölk? Men Svarten drack nästan en hel liter igår. Imorgon får Maja ge oss mer. Hon blir förvånad annars räcker mjölken en vecka, men nu får jag fråga igen. Fast hon tjänar ju på det, jag betalar alltid. Men Svarten är hungrig. Vet knappt vad jag ska mata honom med, kylen är nästan tom. Men märkligast: han gömmer sig fortfarande, visar sig nästan inte alls. Bara en svart skugga som rusar mot lidret. Letat på dagen och natten han syns inte. Men känner hela tiden den där blicken i ryggen. Hans blick. Katten. Jag väntar på dig, Elin. Kanske lyckas du fånga honom. Eller vi gör det tillsammans. Jag tror folk har gjort honom illa, därför gömmer han sig”
Det fortsatte så om denne “pälskling”. Men Elin såg ingen katt någonstans i huset eller utanför, trots flera dagars vistelse.
Men ibland tyckte hon ändå att hon kände någons blick i nacken, precis som farfar beskrev. Hon vände sig hastigt, men där var bara stilla skymning.
“Måste fråga Maja om denne Svarten imorgon”
*****
Elin vaknade med gryningen.
Genom gardinerna sippade ljus in, pilfinkarna kvittrade vilt, tupparna gol i kapp med varandra.
Hon öppnade fönstret på vid gavel och lutade sig ut, lät vinden rufsa sömnen ur sig. Barndomsminnen: att snickra holkar med farfar, att blåsa såpbubblor i trädgården.
Men hon mindes också att hon faktiskt tänkt fråga om katten.
Vilken katt? frågade Maja när Elin kom.
Jag vet inte, svarade Elin. Svarten. Farfar skrev bara om honom i det sista brevet.
Åh, just det. Ungefär en månad innan han dog hörde jag honom prata med någon, trodde nästan han fått besök men såg ingen. Han övertalade någon att visa sig, men ingen katt syntes. Och så blev det dag efter dag. Han berättade om livet, om sin fru, om sonen, till sin “osynliga vän”. Och visst, han kallade honom Svarten, ja. Inte bara jag, flera hört honom prata ensam. Men katten syntes aldrig varken i huset eller i trädgården när jag var där med mjölk eller bullar. Så jag tror farfar ja, blev lite förvirrad med åren. För ingen svart katt finns här i byn, ingen har försvunnit heller.
Ja, det är märkligt, sa Elin tankfullt. Men jag tror inte han förlorade förståndet. Något vi inte vet, kanske? Eller så gömde sig katten bättre än någon annan. Ingen svart katt i byn alltså?
Nej, aldrig sett någon, sa Maja.
Elin gick hem och började fixa mer i huset, men i tankarna snurrade katten som ingen sett.
“Om han fanns, var tog han då vägen?”
Men utanför, i djungeln av hallon, låg just den svarta katten och betraktade Elin med ögon lika djupa som en spegelblank tjärn.
Han hade sett henne direkt, och av alla människor på gården var det bara mot henne han kände sig dragen. Hon var lik Ivan i blicken och rörelsen…
Men ännu vågade han inte fram. Farfar hade lärt honom mjukhet, men också att sky livet. Farfar var den ende som gett honom mat, kolbitar, köttbullar och mjölk.
Folk var elaka och farliga, sparkade alltid, kastade pinnar och stenar. Så han höll sig undan, höll ögonen på avstånd.
När farfar dog kände Svarten dödens lukt på tröskeln. Han jamade, men ingen hörde; han satt ute hela natten i regnet. Nu väntade han, gömd i buskar och bland skuggor.
Men Elin var annorlunda, han kände det. Ändå gamla sår gjorde honom försiktig.
Men så, på nionde minnesdagen, blev han nyfiken. Glömde sig. Han smög för nära och Elin hann se honom.
Där är du ju, Svarten! skrek hon glatt. Farfar skrev sanningen! Kom hit, kom…
Men när Elin närmade sig försvann han genast.
Ack, varför är du så rädd, Svarten? Jag ska ju tillbaka till stan snart. Jag bits inte, jag vill bara hälsa på dig.
Samtalet hördes av Maja, som kom gående med kålbullar till Elin att ta med på bussen, eftersom matbordet var rensat av släkt och vänner.
Hon hörde Elin prata och kikade över staketet men såg ingenting. Bara Elin, inget annat.
“Märkligt… Nu snackar hon också med osynliga katter…” mumlade Maja, glömde bullarna och gick in.
Efter lunch mulnade allt. Svarta moln rullade in, fåglar tystnade och luften darrade av väntan.
Det blir oväder, sa Elin. Alldeles strax brakar åskan lös.
Och så började regnet, först som tunga droppar, sedan som en mur. Elin ropade flera gånger efter katten, ville få in honom i trygghet, men Svarten kom aldrig…
Han skakade i sitt gömsle, mer rädd för kaskaderna och ljuset än för människor.
*****
Regnet trummade på plåttaket, ibland lugnt, ibland vilt. Natten var mörk, Elin vred sig i sängen, sömnen ville inte komma.
Plötsligt en explosion av ljus och ett dån så högt att hela huset skakade.
Elin satte sig rakt upp. Ett ögonblick senare såg hon två glödande ögon i glipan i fönstret.
Herregud! viskade hon, och tryckte sig mot sänggaveln.
Något svart och genomblött flög in genom fönstret, rusade tvärs över golvet, vände, och gömde sig under sängen.
“Svarten!” insåg Elin.
Efter mycket lock och prat lyckades Elin dra fram katten. Hon torkade honom torr med handduk, lyfte honom mot sig och lät honom kura ihop sig vid hennes sida i sängen.
Utanför dånade stormen, men inne var de två. Katten och Elin värmde varandra, och ovädret blev mindre skrämmande i dubbelt sällskap.
*****
Elin vaknade av att Svarten kämpade med att få upp fönstersmygen. Morgonljuset flödade in.
Vart ska du, vännen? log hon.
Svarten stannade till, kastade en blick på henne som om han bad om ursäkt för gårdagens rädsla.
Mjaaaa, jamade han och krafsade på fönstret. Ville ut.
Inte utan frukost, sa Elin. Sen får du välja själv. Stanna här, eller följa med mig. Jag tror farfar hade velat det. Och jag vill också. Men valet är ditt, Svarten.
Hon gav honom mat, släppte ut honom, och började själv packa.
Men när hon gick ut med sin väska stod Svarten på farstubron och väntade, gnuggade huvudet mot hennes ben.
Det var klart. Han ville följa med.
Elin log.
De gick till Maja för att lämna nyckeln någon måste ju se till huset.
Är det… den katten? stammade Maja.
Den katten, log Elin. Farfar hade rätt hela tiden. Bara mycket blyg. Nu är det slut på flyktandet för honom.
Jag ska vakta huset, Elin. Kommer ni tillbaka?
Ja, vi kommer. Jag och Svarten kommer alltid tillbaka.
Bra. Här, ta med bullar på vägen, sa Maja och räckte över en påse.
Tack för allt, Maja.
När Elin satt på bussen hem tyckte hon att ett moln mot himlen formade farfars ansikte.
Svarten på hennes knä följde molnet med blicken.
Ansiktet log, kanske blinkade det till.
Bussen rullade vidare och molnet gled bort, men det spelade ingen roll.
För Elin och Svarten visste båda att farfar levde vidare i deras huvuden och hjärtan, som allt i den märkliga, svenska sommarnatten där verklighet och dröm flyter ihop.
