Efter fyra månaders skrivande gick jag med på att träffa en 52-årig herre han började samtalet med fem invändningar
Det sägs att förväntan inför något ofta är sötare än själva händelsen. För Matilda blev väntan nästan fyra månader lång och kändes som en slags digital dramaserie med dagliga avsnitt.
Under den här tiden lärde hon sig Leifs preferenser in i minsta detalj, memorerade namnen på hans barndomsvänner och slutade förvånas över hans vana att alltid skriva tre punkter efter varje god morgon.
Matilda var fyrtiofem den där åldern då man går på dejt utan nervösa ben men istället med ett distanserat, smått ironiskt intresse. Undrar vilken typ jag får uppleva den här gången, tänkte hon medan hon gjorde sig i ordning.
Hon var en sådan kvinna som kunde bära en enkel merinoullströja med samma självklarhet som en högtidsdräkt, och hennes självdistans kunde avväpna den mest pinsamma situation.
Leif, som nyligen fyllt femtiotvå, framstod i meddelandena som seriös, eftertänksam, lite lustig och vilket Matilda uppskattade speciellt pålitlig.
Vid vår ålder, Matilda, skrev han sent på kvällarna, letar man inte längre efter fyrverkerier, utan efter värme. Jag vill ha en kvinna som förstår utan långa förklaringar.
Utan ord, så utan ord, skrattade Matilda tyst och tog på mascara. Det viktiga är bara att de ord som faktiskt sägs inte får en att vilja fly direkt.
De bestämde träff på ett litet, mysigt café i Gamla stan med mjukt ljus och doft av kardemumma. Matilda dök upp i tid samlad och förberedd på en trevlig kväll. Hon såg oklanderlig ut.
Leif kom in fem minuter sent. I verkligheten var han lite kortare än på bilderna, och han såg ut som om han precis hittat ett allvarligt fel i en revisionsrapport.
Han satte sig mitt emot henne, log hastigt och hälsade.
Inget komplimang, inget roligt att träffas.
Leif granskade Matilda noga som om han vore inspektör. Han föreslog kaffe och en kanelbulle de var överens om det.
Matilda, började han med en ton som påminde om en mellanstadielärare på konferens, jag har analyserat vårt samtal länge. Nästan fyra månader. Och nu när jag ser dig vill jag direkt ta upp några viktiga saker. Jag har fem invändningar.
Inombords kände hon något krascha som ett gott humör som splittras i tusen bitar. Matilda vilade hakan i handen och nickade.
Fem invändningar? Det låter spännande. Jag lyssnar.
Leif misstolkade ironin och pekade på sitt första finger.
Första invändningen: bilderna
På en av bilderna, den i blå klänning, ser din figur annorlunda ut. Nu märker jag att du är mer konturerad. Det kan vilseleda en man. I vår ålder är ärlighet viktigt.
Matilda smålog för sig själv. Konturerad det kunde varit värre. Tack för att du inte sa ‘statyartad.
Andra invändningen: svarstempo
Ibland svarar du för långsamt. För tre veckor sedan skickade jag ett sms 14:15 och du svarade inte förrän 16:40. Män gillar inte att vänta. Det känns respektlöst.
Jag var nog på möte då började hon, men Leif var redan på väg till nästa invändning.
Tredje invändningen: mötesplats
Varför träffas vi här? Det är för pretentiöst. Jag föreslog ett enklare fik. Ditt val säger en del om att du gillar att visa upp dig.
Matilda tittade på sin cappuccino och undrade stilla om hon skulle hälla den över hans huvud. Nyfikenheten vann dock igen.
Fjärde invändningen: yttre
Varför den där klänningen? Vi skulle bara ta en fika. Den är för utmanande för en eftermiddag. Smycken är också onödigt. En kvinna ska dra blickarna till sig med sitt innehåll, inte sin yta. I min ålder söker jag djup, inte skyltfönster.
Femte invändningen: självständighet
Du valde restaurangen själv, pratar ofta om vad du gjort själv. Du låter inte mannen känna sig som en man. Jag behöver en kvinna som ber om råd, inte visar hur självständig hon är. Om vi ska fortsätta måste du se över det där.
Han blev klar och korsade armarna, och verkade vänta på antingen ursäkt eller tacksamhet för sin ärlighet.
Matilda såg på honom och förstod plötsligt helt klart: fyra månaders samtal hade varit en bekväm förklädnad för en petig manipulatör. Han sökte inte värme han letade efter någon att pumpa upp sitt ego på.
Vet du, Leif, sa hon lugnt, nästan ömt, jag har också funderat. Och fem minuter räckte för min slutsats.
Vilken då? sneglade han.
Du är fascinerande. Du har åkt genom hela Stockholm bara för att läsa lusen av en kvinna du aldrig träffat förut, för hennes smak, utseende och rätt att vara sig själv. Det krävs en viss självsäkerhet.
Leif rynkade ögonbrynen:
Jag är bara ärlig.
Nej, skakade Matilda på huvudet. Du är inte ärlig. Du är olycklig och försöker mäta världen med ett snett måttband. Gillar du inte mina bilder? Besök Nationalmuseum där ändras aldrig figurerna. Får du vänta på svar? Skaffa en Tamagotchi. Ogillar du klänningen? Den tog jag på mig för min egen skull.
Hon reste sig, rättade till väskan och såg lugnt på honom:
Och sist men inte minst, om ditt ego krossas av ordet själv, då behöver du inte en relation, utan terapi. Vid fyrtiofem värderar jag min tid för mycket för att slösa den på någon som börjar en dejt med att inspektera mina brister.
Ska du? Och kaffet? mumlade Leif.
Du får dricka upp själv. Det sparar på resurserna. Ett tips: om du vill ha någon som lyssnar på dig hela tiden boka tid hos tandläkaren.
Hemma blockade Matilda genast Leif överallt. Vid hennes ålder är trygghet inte bara en filt och tystnad, utan även en mobil utan människor som försöker pressa en in i deras egna mallar.
Vad tror du själv: var det ett misslyckat ragg eller ett noga repeterat skådespel? Och ska man ens fortsätta prata när någon redan från första stund kräver att du ska be om ursäkt för den du är?
Ibland är den största styrkan att våga gå vidare och att förstå att respekt alltid är värt mer än att vara bekväm för någon annan.
