Jag reste till Italien med en grupp pensionärer: Inte anade jag att jag i Colosseums skugga skulle möta en man som fick mig att känna mig ung igen
Det har gått många år nu, men ibland återvänder tankarna till den där resan då allt vände. Jag hade följt med på en rundtur till Italien tillsammans med ett sällskap gråhåriga svenskar. Jag förväntade mig inget annat än några dagars sightseeing, några bilder till albumet och kanske några små presenter åt barnbarnen där hemma i Sverige. Mest av allt ville jag bara fly undan vardagen och den ensamhet som smugit sig in under åren efter min makes bortgång.
Jag intalade mig att Rom, Florens och Venedig bara skulle bli ytterligare några platser jag kunde bocka av på turistlistan. Men just där, i den mäktiga Colosseums svala skugga, mötte jag en man. Och plötsligt vaknade känslor till liv som jag trodde var bortglömda sedan länge.
Jag stod under de väldiga valven och beundrade storheten. Guiden talade om gladiatorerna, men mina tankar svävade bort. Då hörde jag någon säga med ett skratt: “Man undrar om gladiatorerna också klagade lika mycket på hettan som vi gör.”
Jag vände mig om och såg honom lång, med silver i håret och ett leende som både kändes bekant och spännande på samma gång. Han bar enkel skjorta och solhatt, men när han mötte min blick var det som om vi var de enda där.
Så började vi prata. Han hette Lars. Han var änkling sedan flera år och, som han uttryckte det, “orkade inte vänta längre på rätt tillfälle att se Rom”.
Det var enkelt att samtala med honom. Lättsamt och skrattfyllt, ungefär som om vi känt varandra hela livet. Under amfiteaterns pelare delade vi en kopp kaffe och intryck, och mitt i detta insåg jag att det var länge sedan någon blandat sådan värme och nyfikenhet i sitt sätt att lyssna på mig.
De följande dagarna förändrades allt. Vi satt bredvid varandra på bussen, lunchade tillsammans, försvann bland turister och fann varandras blickar mitt i folkvimlet. Det var något oskyldigt över det hela, men samtidigt så kittlande.
På kvällarna, när de andra spelade kort eller halvsov framför TV:n, brukade vi stå på hotellbalkongen och blicka ut över Roms upplysta torg. Vi talade om barnen, livet som gått, om hur det känns när hjärtat plötsligt börjar slå snabbare igen.
Jag kände mig som en ungdom på nytt. Plötsligt brydde jag mig om kläder, smink, skrattade mer och ofta. Mina väninnor sneglade på mig några med värme, andra med en gnutta avund. Och jag… jag hittade tillbaka till mig själv, till den del som legat undangömd i ensamhetens skugga.
Men ju närmare resans slut vi kom, desto mer började frågorna mala. Han bodde många mil från mig uppe i Dalarna, jag hade mitt liv i Skåne. Vi hade den här veckan tillsammans, bortkopplade från verkligheten. Kunde det vara nog för något mer än minnen?
Sista dagen gick vi en lång promenad bortom gruppens pratsamma sorl. Vi satt på Spanska trappan och åt glass medan solen dalade över Piazza di Spagna. Länge sa vi inget alls. Till sist sa Lars: “Du jag har inte mått så här bra på många år. Men jag är rädd för att när vi kommer hem, så tynar det bort. Du har ditt, jag mitt. Kanske är det här bara en sommarhägring?”
Jag visste inte vad jag skulle svara. Mitt hjärta slets mellan en längtan att tro att detta var början på något verkligt, och rädslan att det faktiskt bara var ett tillfälligt rus, något som skulle försvinna med det sista planet till Arlanda.
Vi sa adjö på flygplatsen. Kramen blev längre än brukligt. Bådas blickar sade både farväl och något mer, en antydan om ett löfte. Vi bytte telefonnummer, men ingen av oss sa högt: “Vi ses snart igen”.
Nu, när jag tänker tillbaka på den där veckan, vet jag knappt vad jag ska känna. Den var som en dröm stark, vacker, men bräcklig. Kanske hade Lars rätt, att allt bara var en illusion. Eller var det feghet att inte ta reda på om livet verkligen erbjöd mig en andra chans?
Och än i dag undrar jag är det värt att riskera ett stillsamt, inrutat liv för en känsla som slår till när man minst anar det? Var det bara ett litet äventyr under den italienska himlen, eller början på en berättelse jag fortfarande inte känner slutet på? För hjärtat slår än hårdare bara vid minnet av honom, medan förnuftet viskar att det är vansinne.
Det är nog därför jag berättar. För att fråga er andra har vi inte rätt, vi som lämnat ungdomsåren bakom oss, att våga öppna oss för något nytt? Eller borde man spara minnet som en vacker, trygg souvenir, istället för att våga se vart känslorna kan föra en?
