Igen! stack det ur mig när jag såg meddelandet i förskolans gruppchatt och slängde mobilen uppgivet på soffan bredvid mig.
Vad är det nu, mamma? frågade Elin, som lyfte blicken från matteboken och tittade på mig.
Tävling igen! Jag är så trött på det här. Vem behöver sånt? Och inlämning ska ske redan övermorgon. Men imorgon jobbar jag kväll hela dagen. När ska jag hinna?
Vill du att jag gör det? sa Elin, och drog undan boken i algebra. Jag är nästan klar med läxorna. Det är bara algebran kvar, men det kan jag bara fråga Maja om imorgon. Jag fattade ändå inget av uppgiften, hon kan säkert förklara.
Nej du, sköt du ditt nu. Det är slutet på terminen och nästa vecka är det nationella prov.
Men tänk om… Erik blir besviken igen. Kommer du ihåg hur ledsen han var förra gången, när alla fick diplom men hans pyssel knappt tittade på? Han gjorde den ju själv
Därför, just därför! suckade jag och himlade med ögonen. Alla andra verkar ha en Carl Larsson där hemma. Så fort det är teckningar, då är det som om föräldrarna är proffskonstnärer. Det är ju föräldrarna som ligger bakom allt, inte barnen. Förstår inte varför vi ska tävla ens?
Och ändå är det ingen som säger ifrån? Alla bara gör som man ska? Kommer du ihåg när det var så i min etta? Tills någon förälder sa ifrån och föreslog att barnen skulle göra allt själv.
Jo! log Elin. Då blev alla glada och läraren, Inga-Lena, sa att nu skulle vi pyssla själva och bara själva. Hon satte till och med en etta på Julia, som kom med en tröja hennes mamma hade stickat. Julia skulle visa sina egna kunskaper men det gick ju inte.
Det var den kvällen jag gick runt och lånade garn hos grannarna, va? Sån stress… Minns det som igår.
Ja, och det är föräldrarna som borde ha fått diplom, inte barnen, så att de slipper bli ledsna, skrattade Elin, stoppade ner pennorna, reste sig. Vill du ha te? Och jag kan läsa saga för Erik?
Det låter underbart! Jag reste mig och kramade henne. Hon var så lång nu att jag inte längre räckte över hennes hjässa. Hela sin pappa…
Men mamma, prata inte om honom, Elin drog sig undan. Jag vill helst inte tänka på pappa.
Nej, du har rätt. Gå du och koka te, så ringer jag en kollega. Fick just en idé tack vare dig.
Elin log snett och gick iväg. Jag såg efter hennes raka rygglinje och tänkte på hur märkliga gener är. Själv är jag kort, axelbred och blond, precis som Erik. Elin däremot, lång och smal, lika rak i ryggen som sin farmor, balettdansös. Varken primadonna eller stjärna, men stor vilja och arbetskapacitet. Tur nog har Elin hennes arbetsmoral men inte temperamentet Elin är varm och omtänksam, ibland nästan på gränsen till självutplånande. Hon säger alltid ja när någon ber om hjälp, även fast hon får sota för det ibland.
Under åren har vi haft mängder av sjuka djur på besök tack vare Elin. Hon tar hem dem, sköter om dem, hittar nya hem. Den som blivit kvar längst nu är katten Sixten, han dök upp förra vintern då det var minus tjugo och skolorna stängde. Erik var sjuk, Elin vabbade och gick ut för att handla lök, halkade på trappan och där satt han, svart som natten, ovårdad och med ett uttryck som om han hade gett upp livet. Utan att tveka torkade Elin tårarna, satte sig bredvid honom och frågade:
Fryser du? Vill du följa med mig upp?
Inget svar, bara en blick. Men när Elin öppnade porten så hasade han efter in i trapphuset. Han var tung, men hon lockade på honom och till slut kom han.
När jag såg honom följande dag var jag trött på livet och orkade inte ens protestera.
Han får stanna inne i värmen om han vill sa jag bara.
Jag hade ingen kraft alls under den här tiden, bara jobbet och barnen höll mig uppe. Min man flyttade ut först efter ett år av velande mellan två familjer. Vi blev kvar jag, Elin, Erik… och så småningom Sixten, som på något sätt blev en sorts andlig kompis. Han satt hos mig i köket på nätterna. Han lade sig bredvid, spanade med sina gula ögon och lyssnade när jag pratade, muttrade eller till och med grät han gick aldrig. Då insåg jag att Elin också pratade med honom ibland.
På ett år i vår lägenhet blev katten rund och blank och mer och mer vår. Om väninnor frågade om mitt kärleksliv skrattade jag och svarade: Bättre katt än man Sixten äter lite, lyssnar alltid, älskar barnen och går ut med soporna aldrig. Drömmen, eller hur?
Efter skilsmässan var ekonomin tuff och maken hotade med att jag måste dra honom inför domstol för underhåll. Så jag tog ett extrajobb. All min tid gick åt så det blev mindre tid till barnens aktiviteter och pyssel-hetsen på förskolan gjorde mig tokig. Elin hjälpte ofta till, men Erik ville alltid göra saker själv. Sen blev hans saker bortglömda i något hörn, och en gång blev jag uppläxad offentligt på föräldramötet för att vi inte lagt ner tillräckligt med möda.
Föräldrar! Ni måste visa ert engagemang, annars sviker ni barnens framtid! paddlade en av pedagogerna. Men i mitt huvud såg jag bara Sixten framför mig i köket och längtade hem till vår te-stund. Jag bestämde mig där och då aldrig mer ska någon påstå att jag är en dålig mamma.
Med hjälp av ett par andra föräldrar satte vi ihop ett eget litet pris till pysseltävlingen. När dagen kom gick jag till förskolan med ovanligt lätt steg. Om det misslyckas så spelar det ingen roll men nu skulle jag aldrig mer låta någon trycka ner oss.
Eriks igelkott stod som vanligt gömd i ett hörn. Jag gick fram, flyttade undan de perfekta vuxenpysslen, och placerade Eriks igelkott mitt bland de andra med skylten med hans namn tydligt.
Sofia, vad gör du? undrade förskolläraren.
Jag tycker att Eriks arbete ska få synas. Det är han som har gjort det själv, svarade jag.
När festen började och barnen fick diplom, var det de vanliga vinnarna men Erik och några andra blev utan. Då reste jag mig.
Vi har nåt vi vill tillägga, från föräldragruppen.
Några föräldrar log och visste vad som var på gång. Vi tackade pedagogen, alla barn applåderades och sedan delade vi ut diplom och klubbor även till de barn som gjort sina verk själva och dessutom till de föräldrar som brukade vinna varje gång. Den förvirringen på hyllan! Samtliga fick sitt pris.
Efteråt var atmosfären lättare och jag kände: aldrig igen ska någon få oss att känna oss sämre för att vi gör vårt bästa.
När Erik kom springande efter mig hemåt, med diplomet i nypan, frågade han:
Mamma, betyder det att min igelkott faktiskt är fin?
Det är kanske den finaste för att du gjort den själv. Det är det viktigaste.
Men han är lite sned…
Och? Det är din igelkott. Det är så det ska vara.
Han tänkte tyst medan vi småsprang hem, sen frågade han:
Mamma, är du stolt över mig?
Jag stannade, böjde mig ner, höll hans axlar och sa:
Jag är så stolt över dig! Stolt för att du gör saker själv, att du försöker, stolt över att du hjälper till och att du tar ansvar! Det är så riktiga män beter sig de löser problem, säger tack för hjälpen och ser inga saker som kvinnliga eller manliga uppgifter.
Finns det någon belöning till riktiga män?
Visst. Ska vi ha tårtkalas ikväll?
Erik sken upp.
Jaaa!
Senare, när jag satt vid köksbordet med Elin och Erik, och Sixten rullat ihop sig i hörnet, såg jag hur de skrattade och pratade. Det slår mig alltid hur lite som behövs lite tid, en kopp te och att få höra att man är viktig räcker rätt långt för att skapa lycka.
Jag ska stänga av mobilen, stoppa undan den och be Marika hålla mig uppdaterad om det allra, allra viktigaste. De där förvånade ansiktena när vi gav ut konfektyrer kommer vi skratta åt länge.
Två år framåt Erik kommer in på Svea Cadettskolan, och hans sneda igelkott kommer stå kvar på kökshyllan bredvid mitt finaste tekanna, som Elin tar med hem från Uppsala där hon pluggar.
Och när barnen flyttar ut och bara jag och Sixten är kvar, infinner sig först en förvirrad tomhet. Men så småningom dyker han upp, den nye. Inte lång och militärisk som mitt ex, utan rund och trygg Björn. Med honom blir det sena kvällar med grill på landet, rosor i trädgården och turer till västkusten. Men viktigast av allt: han tar barnen till sig som sina egna. Jag hade trott att sånt var omöjligt, men Björn visar det motsatta.
Och Elin, när hon kommer hem på lov, kommer le när hon ser oss gå i parken, hand i hand bland höstlöven som vi sparkat omkring, matar ekorrar och skyndar hem till teet med timjan och tystnaden, där ingen behöver säga något för kärlek kan ibland uttryckas bäst när man bara är där, tillsammans.
Det jag lärt mig? Tid är dyrbarast. Och att barn aldrig behöver mer än att få känna sig sedda, uppskattade och behövda precis så som de är.
