Utträde från köket
Vera Nilsson, nu har du ställt grytan fel igen, säger Grisha, den unga kocken med ständigt blöta händer, och nickar mot hyllan ovanför diskhon. Här ska det vara rent. Smutsigt där.
Grisha, jag har jobbat här i tre månader. Jag vet vart det rena och det smutsiga ska stå.
Bra. Flytta den då.
Vera flyttar tyst grytan. Hon orkar inte längre diskutera krafterna har runnit ur henne, försvann med det gamla livet: redaktörsstolen, lampan med grönt skärmtyg som hon älskade, och ateljén hon var tvungen att låta gå till någon annan, för att betala mammas sprutor, hemtjänst, räkningar.
Det är som vilken kväll som helst på restaurang *Empire* i centrala Stockholm. Genom väggen hörs gästernas röster, skratt, glasklingande och doften av dyrt kött i rödvinssås. Vera står vid den stora diskhon i rostfritt och diskar tallrik efter tallrik, heta och med matrester hon själv aldrig skulle haft råd med. Hennes händer är röda av vattnet, förklädet blött upp till midjan.
Tankarna vandrar till ett skissblock. Det ligger i hennes skåp under omklädningsrummet ett litet spiralblock med mjuk pärm, mossgrönt. Vera köpte det i februari för sin sista lön: måste-ha, annars hade hon blivit tokig eller glömt vem hon var. Diskerska, femtiosju år? Nej. Eller jo, nu är det så utåt men inuti är det något annat.
På nätterna, i rummet hon hyr på Södra Vägen, där elementet brummar och grannarna pratar för högt, sätter hon sig vid bordet, tänder arbetslampan och tecknar. Bara för sig. Händer som värkts ut i varmt vatten blir plötsligt snabba, följsamma. Hon ritar gator, förbipasserande, den gamla damen med hunden utanför porten imorse, en gren utanför fönstret täckt av frost, kassörskans ansikte i Konsum mittemot, så trött och vänligt samtidigt. Linjerna faller på plats, som om handen minns allt även när huvudet inte gör det längre.
Hon var illustratör i nästan tjugo år. Först på en liten veckotidning, senare hos Bokförlaget Polaris, barnböcker: rävar och harar med egenskaper och rädslor. Hon älskade känslan när författarexemplaren landade och hon bläddrade i boken: det här har jag ritat.
Sen kom krisen. Mindre upplagor, avdelningar som lades ner. Och de sade: Vera Nilsson, vi uppskattar dig verkligen, men… Efter det där men kom aldrig något positivt. Fyrtiofyra år, plötsligt utan jobb, utan stadig inkomst som om marken gled undan.
Sambon då, Anders, var varken dum eller elak, men orkeslös i motgång. Med pengar var han varm, generös. När de tog slut blev han lättirriterad, sedan snäsig, sedan försvinnande. Vera fortsatte hoppas in i det sista, men till slut gick det inte längre. De skildes. Lugnt, som två trötta som inte orkar gräla.
Sedan blev mamma sjuk. Stroke. Vänster sida. Först sjukhus, sen hemma, sen sjukhus igen. Vera åker genom stan varje dag, betalar för hemtjänst, medicin, behandlingar. Frilansandet ger för lite och är otryggt. Ateljén blir orimlig att behålla. Hon tvingas överge allt. Blir tvungen att hitta ett vanligt jobb och diskjobbet på *Empire* är det som finns.
Mamma somnar in i oktober, stilla, som av trötthet. Vera lämnas ensam: skulder, hyrt rum och tallrikar att diska fem dagar i veckan.
Så hamnar hon här.
Vera Nilsson, det är en ny hög på väg! ropar Grisha från andra änden av köket.
Jag kommer.
Hon bär en bricka till diskhon.
Den kvällen är gästerna på *Empire* som vanligt: kvinnor i klänningar, män i kavajer, ibland högljudda ungdomar, ibland affärsfolk som stirrar i mobilen. Vera ser dem inte hon är utanför, i kökets rostiga innandöme. Men hon hör allt; röster, skratt, ilskna utrop.
En gäst sitter där nästan varje vecka. Vera vet om honom tack vare Sofie, servitrisen, som sagt i omklädningsrummet:
Han vid sexan, alltid ensam. Beställer samma sak, äter långsamt, aldrig med mobilen. Stirrar bara rakt ut. Märklig typ.
Kanske bara ensam, säger Vera.
Då hade han väl ändå hängt med några vänner ibland. Inte så… ensam liksom.
Vera svarar inte. Hon vet: det finns skillnad på ensamhet där man saknar sällskap, och den där man är ensam bland folk för att de som verkligen hörde en, är borta.
Gästen vid bord sex är där onsdagar och fredagar. Beställer lamm eller nötkött, ett glas rött, ibland soppa. Dricksar bra, aldrig påflugen. Han heter Alexander Bergström, får Vera så småningom veta. Men just nu diskar hon, tänker bara på sitt block.
Den fredagen är allt som alltid. Vattnet är så hett att det sticker i ögonen, Grisha pratar i telefon i hörnet, diskmaskinen dundrar. Sorlet från matsalen är konstant.
Men så förändras det.
Inte tvärt, men ändå. Något är fel. Vera känner det före hon förstår varför. Ett höjt tonläge, ett kort skrik. Sedan panik.
Hon torkar händerna på förklädet och går ut till korridoren.
Dörren mot matsalen har lämnats på glänt. Vera glider in.
Vid bord sex sitter en bredaxlad man i mörkgrå kavaj uppenbart att något är fel. Han faller inte ihop, men ansiktet förvrids. Händerna kämpar mot strupen Vera känner igen rörelsen: kvävning. Det var så på mammas sal på sjukhuset, när en granne satte i halsen.
Två servitörer står bredvid, handfallna. Restaurangchefen, Marina, håller handen för munnen och viskar: Ring 112! Någon gäst reser sig.
Vera går fram, instinktivt. Hon ställer sig bakom mannen, armarna runt hans överkropp, letar rätt punkt ovanför naveln, knyter ena handen, greppar med den andra. Trycker till. En gång till. Mannen är lång och tung; Vera hänger nästan i armtaget. I tredje försöket hostar han till, något flyger ut, han får luft först väsande, sedan djupare, till sist normalt.
Hon släpper honom. Tar ett steg bakåt.
Det är dödstyst, tre sekunder. Sedan brusar hela lokalen upp. Marina rusar fram, Sofie kommer med ett glas vatten. En gäst börjar applådera, fler hakar på.
Vera står där i sitt blöta förkläde, röda händer. Vet inte vad hon ska göra nu.
Är du läkare? viskar Marina.
Nej. Jag diskar bara.
Vera vänder och går mot köket igen.
Händerna skakar lite under kranen. Grisha gapar.
Vad hände?
En gäst satte i halsen. Det är lugnt nu.
Du räddade honom alltså?
Diska potatisen nu, Grisha. Det är disk kvar.
Hon tar svampen och återgår till disken.
Efter tjugo minuter öppnas köksdörren. Chockerande gäster har aldrig tillträde hit; Marina är benhård på det. Men mannen i mörkgrå kavaj kliver in och letar med blicken.
Ursäkta, var är kvinnan som… som hjälpte mig?
Grisha pekar tyst på Vera.
Mannen går fram. Hon håller just på med en djup skål och vänder sig långsamt. Nära ser hon: lång, bredaxlad, femtio-femtiofem kanske. Mörkt hår med stänk av vitt, ett ansikte som bär trötthet snarare än leenden. Grå, lätt insjunkna ögon en människa som haft det tufft, det syns.
Är det du som är Vera? De sa det.
Ja.
Han tystnar, verkar leta efter ord. Sen säger han, abrupt:
Jag vill tacka dig. Vet inte hur. Bara tack.
Behövs inte. Det är bra nu.
Nej, det är det inte. Om du inte hade kommit ut så snabbt…
Vem som helst hade gått ut. Det gällde bara att veta vad man skulle göra.
Men det var du som kom. Och du visste.
Vera ställer undan skålen och tar nästa tallrik. Han står kvar.
Är det ditt? frågar han plötsligt.
Han antyder blocket på arbetsbänken. Idag tog hon det med sig från skåpet, i hopp om att kunna rita mellan diskarna.
Ja.
Får jag titta?
Hon rycker på axlarna. Han öppnar, bläddrar. Första sidan: gamla damen med hunden, ritat flera nätter, detalj efter detalj: rynkor, grova stövlar, vanan i händerna.
Han bläddrar. Frostig gren. Pojke på gunga Vera hittade på honom. Marknadskroki, snabbskissat men levande. Mängder av händer i olika vinklar; händer har hon alltid ritat.
Han tittar länge, säger: Du är konstnär. Uttalar det som ett faktum.
Det var jag. Nu diskar jag.
Varför?
Många skäl.
Han nickar, bläddrar vidare. Lägger till sist ifrån sig blocket. Står kvar. Vera tror han ska gå men han säger:
Jag heter Alexander Bergström. Jag är arkitekt. Jag har ett förslag, men först undrar jag: Kan du verkligen inte jobba med det här professionellt?
Vera stirrar förvånat. Grisha står i kökets andra ände och försöker låtsas att han inte tjuvlyssnar.
Vad menar du med professionellt?
Alltså arbeta. Få betalt. Illustrera.
Lyssna, Alexander. Du höll ju nyss på att kvävas borde vila hemma.
Jag vilar. Men först: vill du jobba med detta? Seriöst, inom ditt yrke?
Det är något uppriktigt i hans ton inget snack, bara rakt.
Det beror på jobbet, säger Vera.
Han nickar, tar upp ett enkelt visitkort, vitt med namn och nummer.
Ring mig imorgon. Eller ge mig ditt nummer, så ringer jag dig. Jag förklarar mer då. Det är på fullt allvar, inget tack-för-hjälpen. Jag behöver faktiskt en med din blick.
Vilken blick?
Han nickar mot blocket.
Just den.
Han tackar och går. Grisha följer honom med blicken.
Det var nåt, muttrar han.
Skala din potatis nu, Grisha.
Vera lägger visitkortet i förklädet. Händerna är blöta igen. Sorlet i matsalen återgår till sitt normala brus som om inget hänt.
Den natten har hon svårt att sova. Hon ligger på sängen och stirrar i taket, hör elementet brumma, tänker på blocket och att det var länge sedan någon tittade så, nyfiket, inte artigt men på riktigt. Han berömde henne aldrig bara betraktade, och något förändrades i hans ansikte under tiden.
På lördagsmorgonen omsluter hon visitkortet länge i handen innan hon ringer.
Han svarar direkt, som om han väntat.
God morgon, Vera Nilsson.
Hur visste du mitt efternamn?
Frågade restaurangchefen. Igår. Berätta om dig, om du vill. Så förklarar jag mitt projekt.
Hon gör det, kortfattat. Förlaget, illustrerandet, krisen, mammas sjukdom, skilsmässan. Han lyssnar, avbryter inte. Sen berättar han:
Han startade sitt arkitektkontor själv, tolv år sedan, efter att ha lämnat storbyrån. En liten grupp, blandade projekt: bostäder, offentliga miljöer. För ett år sen vann de en tävling om att utforma en stadspark vid vattnet, riktigt stort jobb. Eftertraktat. De ritade och allt var enligt norm, men när de la fram ritningarna blev det… dött.
Ritningarna lever inte, säger han. Förstår du? Det är tekniskt rätt, men man kan inte ana människorna där. Det andas inte. Vi behöver visualiseringar liv så att kommissionen ser framför sig: här sitter pensionärer, där leker barn, där läser någon i skuggan. Fattar du?
Ja.
Dina bilder. Det där livet, det du fångar det.
Hon är tyst. Frågar:
Tidplan?
Fyra veckor. Inför stadsbyggnadsnämnden. Om vi klarar det, går projektet vidare. Då blir det på riktigt: människor kommer vara där.
Något väcks inom henne, oväntat tydligt.
Okej, säger hon. När får jag se era ritningar?
Idag om du vill.
Bergströms arkitektkontor ligger på tredje våningen i ett sekelskifteshus mitt i stan. Vitmålad trappa upp. Högt i tak, ritningar över väggarna, modeller på hyllor, lukt av papper, blyerts och svagt av kaffe.
Fyra anställda: en ung kille med gigantiska hörlurar, en strikt kvinna i fyrtioårsåldern Lena som räknar konstruktion, en äldre man Gunnar som gör modeller, och så en yngre datasnille, Erik.
Alexander breder ut parkens ritningar på ett stort bord, tynger ner med linjaler och börjar visa. Han förklarar rakt, inga floskler: här går huvudgången, här fontänen, här barnområdet, bänkar, träd.
Vera försöker se parken i verkligheten, inte bara som streck. Här promenerar en man och hund på morgonen… här kommer en mamma med barnvagn vid lunch… här, en fredagskväll, sitter två och ser på vattnet.
Kan jag gå dit? frågar hon.
Parktomten? Självklart. Nu?
Gärna.
De går till fots, femton minuter. Pratar nästan inte alls. Vera har sitt block. Alexander går bredvid, händerna i fickorna, ser sig omkring en stillsam själ.
Vid vattnet är det nästan folktomt, fortfarande mars, träden nakna, marken grå men ån flyter djup och tyst. Ett par gamla bänkar, två träd där parken ska bli. Marken är knagglig.
Vera skannar med blicken, tar fram blocket.
Ska du rita nu? frågar Alexander.
Bara ett utkast. För att minnas hur det luktar.
Han ser förvånad ut.
Luktar?
Ja. Å, jord, gamla löv. Det märks i teckningen sen, även om man inte försöker.
Han säger inget. Hon drar snabba linjer, utan tanke stranden, trädens former, silhuetten mot vattnet, cyklisten som far förbi, två barn och en mamma.
Alexander står en bit bort och ser på vattnet, fundersam och sluten.
Din fru, gillade hon såna här platser? frågar Vera medan hon ritar. Hon hejdar sig genast. Förlåt, inget jag har med att göra.
Ingen fara. Hon älskade havet, sa att åar alltid är lite sorgliga, så långsamma. Han tystnar. Galina gick bort för åtta månader sedan. Cancer. Det gick snabbt, fyra månader.
Jag är ledsen.
Tack.
De säger inget mer. Vera tecknar. Vinden kyler från ån men doften är tydlig vår.
Tillbaka på kontoret visar Alexander vad som behövs: cirka tjugo blad, parkens olika zoner, olika tider, olika människor. Ingen polerad presentationsstil, utan levande. Kommissionen ska kunna känna att platsen lever.
Förstår, säger Vera. En vecka på de fem första. Funkar det?
Det gör det.
Hon åker hem till sitt rum på Södra Vägen, elementet brummar, tekoppen står kvar. Hon ställer blocket på bordet, plockar upp blyertspennan och funderar: var börjar man?
Första bilden klar innan natten: morgondaggig allé, knappt någon där. En äldre man promenerar hunden, svag dimma längre bort. Träd, ljusgröna blad, lätta skuggor, en kvinna med bok på bänk och man ser: hon trivs, behöver inget annat.
Nästa dag visar hon bladet för Alexander. Han granskar länge, säger till sist:
Precis så här.
Lena, konstruktören, tittar också. Står tyst.
Det är bra, säger hon oväntat.
Den där känslan om inte ren glädje så… att man prickat rätt.
Två veckor jobbar Vera varje dag: promenerar till parkområdet oavsett väder, observerar, skissar på plats, färdigställer bilder hemma eller på kontoret. Alexander kommer ibland, tittar, kommenterar:Det där trädet åt det hållet, enligt planen eller bara tyst betraktande.
De börjar prata mer. Inte bara om arbete. Ibland promenerar de, Alexander berättar parkrörelsens idéer: varför allén svänger, varför bänkarna. Det är engagerat och Vera känner hur han brinner för det, på riktigt.
Vet du skillnaden mellan en bra och dålig offentlig plats? säger han en dag.
Vadå?
I en bra plats väljer människor själva var de vill sitta. Inte för att de måste, utan för att här känns bäst. Då är platsen rätt gjord.
Vera tittar på honom.
Hur länge har du tänkt så?
Sen tredje året på KTH. Vår lärare sade: arkitektur är hur människor känner kring huset inte huset självt. Det har jag aldrig glömt.
Det var en bra lärare.
Han lever inte längre. Men jag minns rösten.
De pratar ofta på det där sättet: inte om de stora, utan små saker, men verkliga. Vera berättar om sitt första barnboksuppdrag, om räven som blivit hennes egen, som hon tecknade om och om igen favoriten som försvann vid flytten. Han lyssnar och ler varmt då och då.
Jag har också ett sånt projekt, säger Alexander en dag. Ett litet hus på landet, femton år sen. Inget speciellt, men det blev exakt rätt. Jag minns det mer än de stora.
Varför?
Smått kan träffa mer exakt än stort.
Efter ett långpromenad hamnar de på café, värmer sig, pratar. Alexander säger:
Du verkar inte som en som egentligen sysslar med disk.
Det stämmer.
Varför har du gjort det så länge? Kunna söka illustration!
Jag försökte, men det finns ingen trygghet. Idag får man ett jobb, imorgon inget. Och jag hade skulder.
Har du det kvar nu?
Nästan klart.
Han nickar.
Du vet om att du är tjänstledig från *Empire*?
Jag tog obetald ledighet. Tills projektet är klart.
Sen då?
Vera ser i koppen.
Vi får se. Något dyker kanske upp. Nu vet du ju vad jag kan.
Han stirrar ut, säkert bär han på mer, men frågar inte.
Arbetet går smidigt. Fler och fler bilder. Vera hittar rytmen: ån om morgonen, teckna på dagen, gå igenom resultatet på kvällen. Hon tecknar olika människor: unga par, pensionärer med duvor, ungdomar på cyklar, hundpromenad på söndag, mamma och barn under blommande gren.
Alexander säger ibland:
Den här kvinnan, lite närmare fontänen: där ska bänken stå.
Okej.
Här måste du göra kväll, med belysning. Vi har speciella armaturer varmt ljus.
Visa mig.
Han visar i ritningen. Hon nickar. Ibland diskussion.
Men allén är för rak! invänder Vera. Folk tröttnar på raka gångar. En sväng ger oväntad vy.
Ledningarna ligger rakt… men, träd kan vi kanske placera mer naturligt?
Det visar sig: Lena kan godkänna det. De flyttar träden. Allén blir levande.
Just det, säger Alexander.
På kontoret accepterar alla Vera inskolningen från disk till konstnär utan kommentar. Erik, teknikern, frågar:
Alltid papper? Inte platta?
Jag kan digitalt. Men handen tänker annorlunda på papper.
Han nickar memorerar.
Gunnar placerar tyst en kopp te på hennes bord. Bättre beröm får man knappast.
Samtidigt vissa moment går trögt. Tre bilder över lekplatsen vill sig inte alls: stelt, tråkigt. Vera fattar: hon tecknar bara fantasibarn. En lördag morgon sitter hon på en riktig lekpark, betraktar i lugn och ro. Barnen klättrar, faller, ropar, förhandlar. Mammor pratar och har ändå full koll. Hon fångar en pojke byggande i sanden, en annan hänger upp och ned i en stång, två flickor, en mamma som lyfter sitt barn båda skrattar.
Tre nya bilder på två dagar.
Alexander ser dem länge.
Var hittade du barnen?
Lekparken mitt emot.
Man ser att de är äkta.
Det är de.
En vecka återstår. Bilderna klara, nu byggs presentationen. Alexander sliter sent, Vera ser lampan lysa på kontoret långa kvällar.
En kväll är det bara de två. Vera avslutar sista bladet; det är tyst, bara papper och blyerts och Alexanders tysta funderingsljud.
Såg Galina början på projektet? frågar Vera. Av bara farten.
Han svarar långsamt.
Ja. Vi vann tävlingen när hon fick beskedet. Hon var glad. Det blir en fin park, jag ska promenera där. Men hon hann inte.
Därför var du så nedstämd? Åt själv på *Empire*?
Han ser på Vera.
Visste du det?
Sofie, servitrisen, berättade. Hon tyckte synd om dig.
Han småskrattar.
Inte trodde jag någon märkte.
Ensamma människor tror ofta de är osynliga. Men alla ser.
Han är tyst.
Du är också ensam?
Var. Nu vet jag inte. Nu har jag ett jobb jag älskar.
Det är mycket.
Ja.
De är tysta, men det känns rätt.
När Galina försvann, börjar han, visste jag inte längre varför något av detta betydde något. Vi jobbade jämt, båda två. Alltid senare. Men senare hände aldrig.
Jag känner igen det. Sa så till mamma. Senare…
Har du också mist någon?
I fjol.
Han nickar bara, som någon som verkligen förstår.
Samma kväll går de ut samtidigt. Det är kyligt, mörkt. Vera knäpper kappan.
Går du hem?
Till bussen. Södra Vägen är långt.
Jag följer dig.
De går tysta mot hållplatsen. Halvvägs säger Alexander:
Vera Nilsson.
Säg bara Vera.
Vera. Vad som än händer efter presentationen jag vill erbjuda dig fast jobb. Inte bara detta projekt. Vi får in nya uppdrag, vi behöver någon med ditt synsätt någon som ser människan i rummet. Det är på riktigt.
Hon stannar.
Inte ur tacksamhet?
Då hade jag gett dig blommor. Det här är affärsmässigt.
Hon skrattar tyst, men på riktigt.
Okej. Jag funderar.
Men inte för länge.
Bussen kommer. Hon åker iväg. Han står kvar, det ser hon genom bakrutan.
Dagen för presentationen, torsdag morgon.
Nervositet i kontoret. Lena kontrollerar siffror. Erik omvandlar Veras bilder digitalt. Gunnar kommer med modellen, minutiös och grön. Alexander vandrar, dricker kaffe, säger lite.
Vera ser en sista gång på sina bilder: tjugotvå stycken hela parken. Morgonallé, fontän i middagssol, lekplats, kväll med belysning, pojke på bänk, par vid vattnet, damen med duvor, regn vid skyddet, cyklister.
Nervös? viskar Alexander när han går förbi.
Lite.
De är bra.
Vad, bilderna eller kommittén?
Bilderna.
Hon småler.
Byggnadsnämndens möte hålls i Stadshuset, långbord, stora fönster, åtta ledamöter: mest grått, allvarligt. Alexander tar ritningar, talar lugnt, Lena fyller på. Erik visar digitala bilder.
Sedan säger Alexander:
Vi vill också visa en serie handritade bilder. Så vi ser livet i parken.
Han lägger ut Veras bilder, en i taget, tysta ögonblick.
Tystnad. En äldre man med markerade ögonbryn studerar alléns morgonbild, länge.
Är dessa verkligen teckningar? Inga fotografier?
Allt är ritat, på plats.
De lever, säger mannen. Till sig själv, men Vera hör.
Frågorna kommer efteråt, tekniska. Alexander och Lena bemöter allt lugnt. Vera sitter vid sidan och säger inget, det är deras del. Men när en nämndledamot, en kvinna med pärlhalsband, lämnar tillbaka bilden av damen med duvor och säger: Kan jag få behålla den? kan Vera inte låta bli att le.
Beslutet kommer snabbt: projektet godkänt, med vissa tidsjusteringar Alexander accepterar.
Ute i korridoren trycker Lena Alexanders och så Veras hand. Erik utbrister ett diskret yes. Gunnar är kvar på kontoret, sms:ar Bra jobbat.
Alexander tar Vera åt sidan, fönstret mot en vårlig stad: gröna träd, folk utan mössa.
Jaha, säger han.
Jaha, svarar hon.
Ska vi gå till ån?
Nu?
Jag vill se platsen, efter allt.
Stan doftar poppel och varm asfalt. Alexander promenerar bredvid, Vera med blocket i väskan; utan det känns konstigt.
Vid ån är solen framme, vinden blåser. Människor på bänkar, några rastar hunden. Platsen, som ska bli park, är fortfarande bar jord och två gamla träd. Men Vera känner det: något är förändrat. Kanske bara våren, eller för att hon ritat den här fläcken tjugo gånger.
De stannar vid vattenbrynet. Vinden biter, Vera stänger kappan.
Det blir en fin plats, säger hon.
Det blir det, han håller med.
Tystnad. En småbarnsmamma skyndar förbi, pratar i mobilen.
Vera, säger Alexander.
Ja?
Han stirrar ut över ån.
Jag har levt i åratal med människor och arbete runtomkring, men det var ändå tomt. Du förstår?
Ja.
Dessa veckor har jag plötsligt velat komma på morgonen. Inte bara för jobbet för att… komma hit.
Ån flyter segt och mörkt.
Du sa Galina gillade havet, inte åar.
Precis.
Själv älskar jag långsamt vatten. Har alltid gjort.
Han vänder sig mot henne, ser henne med ett allvar hon känner igen.
Jag är glad att du klev ut från köket den kvällen.
Jag med. Fast då tänkte jag bara på att du höll på att kvävas.
Det var just därför.
Hon förstår först inte. Men så ser hon: han syftar på mer än den kvällen.
Alexander, börjar hon försiktigt.
Ja?
Jag är inte van vid såna här samtal.
Inte jag heller.
Då är vi kvitt.
Han skrattar, för första gången. På riktigt. Varmt och otvunget.
Vera, säger han när han lugnat sig.
Ja?
Får jag bjuda dig på middag? Inte på *Empire*. På ett annat bra ställe.
Empire har visst god mat.
Jo, men lite märkligt att se Marina i ögonen efter allt.
Hon tänker sig restaurangchefens min och nickar.
Skäligt.
Så säger du ja?
Vera slår upp en tom sida i blocket, ser på ån, träden, människorna. Börjar skissa. Han står bredvid.
Ja, säger hon, utan att släppa pennan.
Han säger inget mer. Står bara där nära.
