Snön brände inte längre mot mina bara fötter jag hade slutat känna dem för länge sedan. Bara vinden ven över mitt ansikte, mina armar och hals, letade sig rakt igenom bröstet, skyddat av bara ett tunt nattlinne. Det gråa håret var genomdränkt av snö och tunga som is. En tät snöstorm ylade runtom, och jag visste varken ut eller in, fastän jag bara var på min egen gårdsplan. Jag lutade ryggen mot det iskalla planket till staketet, la armarna i kors över bröstet och mumlade tyst:
Skulle jag bara få dö snart… Herre Gud, ta mig härifrån… Dö bort bara…
Jag hade nog frusit ihjäl då, om det inte vore för min granne, Gunilla, som gick ut för att se till sin ko. Kanske kalvade hon? Gunilla märkte att min dörr stod på glänt, och att ljus sipprade ut genom springan.
Dagny! Är du där ute och rör dig i mörkret nu igen?
Men jag stod bara kvar, instängd mellan snödrivorna och de knakande träden, med hårt slutna ögon, mumlandes om och om igen: “…dö bara… dö bara…”
Gunilla slängde sig in genom grinden till min gård.
Dagny! Var är du! Dagny, din tokiga gumma! Dagny!
Men jag förmådde inte svara, orkade inte ens öppna ögonen sjuk, genomfrusen och utmattad. Med en suck gled jag ner längs staketet, la pannan mot knäna och grät tysta tårar på mina insjunkna kinder. Någon grep tag i mig och försökte dra in mig i huset, men jag var som förstenad, halvt död av köld.
Åh, gamla tok! Jag springer efter hjälp! Gunillas röst försvann, och strax återkom hon med sin man, och tillsammans släpade de mig in i stugan.
Sedan dess blev jag sängliggande. Nästa morgon kom en ung sjuksköterska. Hon förvånades över att det, vid fyllda nittioett år, inte var någon allvarlig förkylning, bara förfrysningsskador på fötterna. Hon lutade sig över mig:
Vi borde ta dig till sjukhus. Ska jag ringa ambulans?
Jag tittade tyst på hennes mörka hår och friska kinder, ruskade på huvudet. Nej, någon annanstans ville jag inte. Här skulle jag stanna. Slösa ingen tid på mig, lilla du. Jag har inget kvar att önska. Gå i Guds frid.
I två veckor låg jag till sängs. Ingen förstod varför jag gick ut den där natten, barfota och i nattlinne. Alla sa att det var av dumhet, men för mig var det ödet, något som måste ske. Kvällen innan satt jag med stickningen, sprättade upp en vante. De åldrade fingrarna visste vad de gjorde. Tankarna var någon annanstans, blicken tom, riktad mot en fläck på väggen. Jag log egendomligt åt något långt bort i tiden åt minnena.
Aldrig hade något gott hänt mig. Allting var bara slit och nöd, och den enda ljusa stunden i allt detta elände ja, det var en gnista av kärlek.
Han hette Göran.
Göran… lilla Göran… viskade jag med hopknipna läppar, samtidigt som leendet blev ännu märkligare.
Det kvittade om det var dröm eller verklighet den kvällen, när jag tyckte mig se honom försvinna bortom hagarna, in i skogen bakom herrgården där jag tjänade som ung. Jag stod länge och skuggade ögonen mot solen, hoppades och väntade. Han hade lovat komma. I bröstet slet sig oron och förväntan om vartannat. Och där, ute på rågåkern, såg jag en mansgestalt. Lycklig sprang jag emot, ropandes hans namn: “Göran! Göran!”
Till dessa drömmar somnade jag. Plötsligt vaknade jag mitt i natten, orolig och kallsvettig. Tittade ut stormen ven, fönstret skallrade. Kastade täcket av mig, famlade mig genom mörkret mot dörren.
Jag kommer snart, bara en minut…
Jag klev barfota ut i virveln av snö och kyla, visste inte ens själv vad jag gjorde. Stack handen framför mig, tyckte jag ropade efter Göran.
Kylan stacks. Hela kroppen värkte. Barfota trevade jag nerför de isiga trappstegen och ut på vägen, kämpade genom drivan med blicken fäst vid staketet.
Göran! Här är jag! Göran!
Jag nådde ända fram, kikade, sprang längs med planket Men fann inte ens grinden igen. Snurrade vilset omkring, fastnade i snön. Till slut hittade grannarna mig.
Gunilla kom ofta efter det. Gav mig mat, pratade, värmde upp stugan. Sjuksköterskan bytte förband, smorde in fötterna, tog temperaturen. Jag gjorde som de sa. Men så snart jag blev ensam, stirrade jag tomt upp i taket. Lyssnade ut mot gatan hundskall, slädförarens gnissel, barn på väg hem från skolan.
Oftast flöt jag bort i dvala. Jag öppnade ögonen och det var plötsligt morgon, eller redan natt igen. Vedträn sprakade i spisen, vatten droppade från taket. “Gud, låt mig dö”, tänkte jag, om och om igen.
Det var så tidigt jag lärde mig hur livet ter sig som en brant backe, igenväxt av lera och törne, där man bara kan rasa nedåt. Ingen lyfter upp en, ingen stoppar fallet. Alla omkring mig levde så. Man lärde sig bita ihop och bara uthärda, för annat fanns inte.
Den våren kom sent och bistert. Iskalla vindar och eviga regn förbytte vägen till lervälling, snön försvann först i maj, blottande brunsvart mark. Björkarna sköt inte blad, trädgården stod kal och svart ända till försommaren. Jag, då tjugotvå, släpade vattenspann på ok från brunnen dag ut och in, barfota genom den sylvassa kylan. Vid vägkanten i regnet hukade gubbarna, rökte och tjuvkikade. Jag mötte inga blickar, hade blivit osynlig, en del av gråheten.
Dagny! hördes Agneta, en annan piga från gården, röst skar genom dimman där hon ropade: Spring till handelsboden! Be Klas ge det bästa bomullstyget till fröken. Gäster från Stockholm ikväll, duka till fest! Och plocka blommor!
Jag ställde vattenspånen vid trappan, drog förklädet tillrätta och gick mot byvägen. Min ungdom var redan över, allt slit såg till det. Tolv år hade jag slavat sen mamma och pappa gått bort, och änkan på herrgården tog mig i tjänst mot brödbitar bara. Jag var skygg, rädd för varje skugga och höjd röst. Nu var jag storvuxen, grov och tyst med ständigt nedslagna ögon, som glömt drömmar fanns.
Arbetsdagarna var ändlösa. Jag hugg ved i höstregn, mjölkade getterna i frusna lador, knådade ugnslera, tvättade när händerna domnade av köld. Under högsommaren rensade jag ogräs, förbannade den söta doften av bär som man ändå inte fick röra matmor räknade varje vinbär och brände med nässlor om något saknades. Jag lärde mig blunda, bita ihop och försöka vara duktig, så att man fick vara ifred ibland.
På lördagar fick jag elda bastun. Barskrapa tungt vatten från sjön, värma stenarna tills huvudet snurrade av hetta. Skrubbade matmors breda, slappa rygg med grov tvagborste, tills jag blev illamående av allt detta. Matmor vred och vände sig, tjatade, nöp mig ibland, andra gånger klappade mig på kinden och kallade mig arbetshästen min. Jag visste inget annat liv. Inga drömmar, inga krav, bara stum förströelse och kalla nätter. Kvinnofolkets samkväm lockade mig inte, pojkarnas blinkningar märkte jag knappt. Alltid i rörelse, tills både jag och matmor vant oss vid att jag bara fanns där.
En gång när jag torkade det höga spegelglaset, ställde matmor frågan:
Dagny, ska vi försöka gifta bort dig, kanske? Vad säger du?
Jag steg ner, vred ur trasan, svarade torrt:
Som du vill.
Eller ska du förbli gammal mö? Det gör ju heller ingenting! Blir bara barnaskrik och spring om du får ungar, och du skulle bära tio på en gång med din kropp. Se på min egen flicka, hon är då minsann klen!
Men hon kom av sig, blev ropad på från salen och frågan förblev obesvarad.
Det rörde mig inte det minsta på djupet. Min själ sov, tyst och matt. Fastän jag var ung och stark, ville jag inget särskilt för mig själv, hade inga hemliga längtor. Som fanns det en mur runt mitt hjärta, och bakom den murad in min själ det var tryggare där. Snart vande sig pojkarna vid min knutna blick; ingen såg på mig med begär. Stallkarlen Mårten påstod: Den där Dagnys skönhet är för Gud, inte för oss människor. Och så hade det nog fortsatt om inte tillfället kommit.
Det blev juni, ängarna stod gröna och frodiga igen. Man väntade sig ståtliga gäster på herrgården, fröken själv skulle få friarbesök av en herr från Stockholm. Jag skickades ut för att plocka prästkragar till salongen. På steniga stigen ner mot sjön stoppades jag plötsligt av en okänd man. Han var klädd i väst över broderad skjorta, skorna blanka och nyputsade, rösten varm och retsam. Det var Göran, stalldräng från grannhuset som kommit med stadsfrun.
God dag, vackra du, sa han med ett snett flin, ögonen fräcka och glittrande när han granskade mina solbrända armar, stora händer, figuren dold under urtvättad tröja.
Jag mötte aldrig hans blick, bara gick förbi. Han ställde sig i vägen.
Vad heter du då?
Den som döpt mig vet. Du behöver inte veta, sa jag, vek undan honom som ett halt stängsel, och fortsatte plocka blommor.
Göran gav sig inte, började komma förbi allt oftare. Hans grälla röst hördes på gården när herrskapet var hemma, jag kände hans ögon i ryggen var jag stod. Han försökte ibland säga något skämtsamt, tjuvnypa mig, men jag vände bara på klacken, låtsades inte märka. En gång, när jag hämtade mjölsäck i ladan, flög han plötsligt fram och grep om mig. Jag slog till honom så han föll till golvet, reste mig rak och sa lugnt:
Det där får du skylla dig själv för.
Sedan drog jag åt sjaletten, borstade av kjolen och gick. Han låg kvar, och i hans ögon tändes något oväntat inte bara lust, utan en glöd av nyfikenhet och respekt. De andra flickorna var honom för lätta men inte jag.
Vad jag själv kände? Inte mycket. Men något vaknade, om än diffust. Jag började le mer än förr, längtade efter någon slags känsla; steg upp med soluppgången, såg daggen glimma i gräset, ville bara leva, utan att grubbla. Men alltid tillbaka till arbetet, back i rutinerna.
Görans artigheter ledde ingen vart bortsett från den gång då han snodde till sig en kyss nere i matkällaren, och fick en rungande örfil tillbaka. Efter det blev han försiktigare. Men hans envisa närvaro gjorde ändå skillnad. Ibland, när jag hällde ut vatten och insåg att han faktiskt ville hjälpa till, log jag mot honom, nästan omedvetet. Vid ett annat tillfälle stod jag i fönstret och såg honom jobba med hästarna, länge, tyst. Han märkte det och hoppet tände sig i honom. Men vår historia, om man nu kan kalla det så, blev ändå kort.
En dag försvarade Göran en pojke som höll på att få stryk för att ha snott potatis. Matmor beordrade: Vila upp honom till han lär sig! Jag stannade till, hela ansiktet flammade av ilska. Ville själv lägga händerna under piskan i pojkens ställe, men blev bortknuffad. Då grep jag en bräda, ville gå emellan. Allt stannade till. Göran kom springande, slet piskan ur stallkarlens grepp och ropade:
Ge dig iväg, annars anmäler jag dig till frun! Stick härifrån!
Kvinnorna samlades kring pojken, tröstade. Men ungen snyftade bara: Mamma dog igår… dog…
Då träffade min sorg mig som ett slag. Jag minns ännu känslan hur jag rusade in på kammaren, kastade mig på sängen, kramade kudden och grät så hela kroppen skakade. Jag grät över mig själv, över all sorg jag aldrig släppt fram, allt jag aldrig fått.
Göran fann mig. Han kom in, satte sig tyst bredvid. Inga ord, bara en hand kring axlarna. Och för första gången tryckte jag mig mot honom, tog emot värmen och slöt ögonen. Jag kände hans hjärtslag, hörde hans andetag.
Vad finns där borta, utanför skogen? viskade jag.
Staden, svarade han, lite förvånad över frågan. Stora huset, affärer, kyrkor.
Och längre bort?
Ännu en stad. Dit går järnvägen. Och sen havet. Någonstans långt borta.
Jag drömde alltid om havet, fast jag knappt sett en sjö. Plötsligt ville jag se det. Ville lämna allt, all slag och slit, all kyla. Ville bli människa.
Tar du mig härifrån? Gifter du dig med mig?
Göran blev tyst. Han var inte van vid allvar. Men nu brast fördämningen inom mig. Jag blev galet modig, nästan vansinnig i min längtan. Jag kysste honom själv och sa att allt annat var betydelselöst, att jag var beredd på vad som helst bara jag fick följa, lämna denna plats.
Den natten slet jag sönder det gamla kopparhalsband jag alltid haft. Jag letade aldrig efter det det fick vara, tänkte jag. Så skulle det bli.
Göran kom ytterligare två gånger. Vi träffades i smyg i ladan, matkällaren eller i viden vid ån. Jag började blomstra, gick rakare, såg folk i ögonen. Leendet återvände, rodnaden steg i kinderna.
Men sen tog allt slut. Det var bröllop hos herrskapet, med dragspel och sprit. Stadsfrun reste, och Göran följde. Inget farväl. Jag fick höra det av kokerskan, som sa: “Din pojke har stuckit, Dagny. Ingen idé att vänta.”
Men jag väntade. Varje kväll gick jag ut på vägen som ledde mot skogen, stod där tyst och såg bort mot horisonten, tills mörkret sänkte sig och stjärnorna tändes. Jag åt inte, sov inte, blev genomskinlig och tunn, men hoppet brann klarsynt i mitt inre. Agneta skällde, kastade saker, men jag bara log. Han skulle komma tillbaka, det visste jag.
Sommaren gick över i höst. Jag fann en konstig ro i att stirra mot horisonten, där skogen mötte himlen. Om man väntade länge nog, tänkte jag, skulle han återvända. Jag satte mig på verandan om kvällarna, såg ingen men utgick alltid ifrån att Göran skulle dyka upp bland stigarna.
En oktoberdag när löven låg svarta och allt var blött, höll jag på i min lilla täppa när jag såg en ensam man i fjärran, i kanten av skogsbrynet. Hjärtat stannade. Var det Göran? Jag släppte spaden och sprang så snabbt jag kom, ropade hans namn med trasig röst:
Vänta! Väntaaa!
Mannen vände aldrig om. Jag nådde åkanten, men vattnet för högt. Jag ställde mig på en stock vid strandkanten, kisade efter honom tills han var borta försvunnen i gröna havet av äng.
Det var grannen Maj-Britt som fann mig sittande där. Hon skakade på huvudet.
Vad gör du här? Kom in!
Det var Göran, sa jag utan att vända mig om.
Vilken Göran?
Stallpojken. Som ibland kom hit med herrskapet.
Maj-Britt bara suckade.
Att du aldrig ger dig Han gifte sig för längesen, har fem barn och ligger sjuk. Du måste sluta vänta.
Sluta ljuga, sa jag sakta, och min röst skrämde henne.
Hon backade långsamt, korsade sig och mumlade: stackars, stackars, är hon helt förlorad?
Efter den dagen såg alla mig som en sorts helgon, eller kanske tokig. Jag grät inte mer, väntade inte på samma galna sätt. Arbetade ihärdigt på torvan, ännu vildare och argare, som för att tysta smärtan. Men på lediga stunder satt jag alltid på trappan och såg mot skogen där borta, där jag trodde havet låg. För i mina ögon hade tomheten stelnat till obruten, fridfull tystnad.
Tills jag blev alltför gammal, då brukade jag mitt i sommaren ändå sätta på en ren skjorta, kamma det långa gråblonda håret, gå ut på ängen och länge bara se bortåt trädlinjen. Där stod jag stilla, ännu rak i ryggen, men livsglädjen sedan länge förbrunnen. Den som frågade vem jag väntade på fick alltid samma svar, tyst och med ett milt leende:
Min lycka. Den är där borta, bakom skogen. Göran har lovat komma idag.
Stackars gumma! Hon är allt lite tokig ändå…
Och vinden susade i träden. Bäcken sorlade långsamt. Och långt, långt borta, bakom skogar och städer, brusade det stora okända havet, det jag bara hört talas om men aldrig sett.
Stugdörren gnisslade. Gunilla kom för att tända spisen. Jag tittade på henne med tom blick.
Nå? Hur är det med fötterna idag då? frågade Gunilla.
…det vore skönt att få sluta nu… Han kommer aldrig mer. Bara döden återstår…
