Släktkalas dörren är alltid öppen
Prenumerera gärna och läs fler galna historier:
Stötta kanalen
Men alltså… Siv försiktigt plockade upp en bit av den spruckna Rörstrandsvasen och, oförmögen att kasta bort den direkt, la den på fönsterbrädan. Förlåt, moster Maj-Britt, mumlade hon ut i tomrummet.
Lägenheten doftade av schampo, prosecco och oväntat nog clementiner, fastän ingen så vitt hon minns hade skalat några. Bakom soffan på mattan låg en plastkrans från Åhléns full med glitter. I lådan under soffbordet hittade hon en silkeslen scarf med texten Tjejkväll i världsklass.
Under elementet låg blygt en ensam rosa diskhandske med sliten rosett, som om den förgäves försökt smita från gårdagens fest och nu strandat där i skam.
I sitt skrynkliga morgonrock, med bortnött tofs i bandet, gick Siv omkring med soppåse i handen. Varje steg följdes av ett diskret knastrande från Marabou-pappersbitar.
På fönsterbrädan stod ett vinglas med en fasttorkad rödvinsfläck i botten. I en vas stack tre sugrör med glittriga stjärnor istället för blommor. På väggen slingrade en girlang av pappershjärtan, där minst ett var tydligt tuggat på.
I köket väntade dagens största motstånd.
På bordet stod en halväten prinsesstårta med grädde som smält likt årets sista snöhög, och snett nedstuckna ljus i form av siffrorna 3 och 8, trots att det inte direkt var någons födelsedag igår, utan bara tjejhäng utan åtaganden.
I diskhon stod glas med läppstiftsränder och drömde om ett smutsfritt liv. På ett fat torkade hummusrester in för gott. Och på en stol låg en tarotkortlek hälften med baksidan upp, hälften med framsidan som efter nån slags mycket tveksam spådomsritual…
***
Siv plockade upp ett kort ruter kung stirrade på henne med en blick full av trött självsäkerhet. Igår hade tjejerna läst framtiden i dessa kort; bröllop, flyttar, och mystiska norrmän. De talade i viskningar, men skrattade i vanlig ordning högt och sköljde ned förutsägelserna med bubbel.
Hon böjde sig ner för att ta upp en glittrande stjärna och fick samtidigt upp nåt mjukt under soffan någon annans spetsstrumpa, helt av med resåren, ett minne av gårdagens twerkuppvisning på en pall. Siv skakade på huvudet och gick in i sovrummet där det åtminstone var lugnt.
I sovrummet rådde hyfsad ordning, om man blundade för tre kuddar på golvet och täcket hoprullat som en överdimensionerad kanelsnurra. Hon rätade ut en kudde på sin sida av sängen och där, under den, låg ett vikt rosa ark.
En ilning gick genom magen.
Antagligen ännu en lapp från Martin i baren till någon av Rosa eller Malin, tänkte hon först. Men handstilen var bekant: stora, lätt lutande bokstäver, där o alltid var förvandlad till en liten bubbla typiskt Malin.
Du är världens bästa värd! /Malin.
Siv blev stående och glodde på utropstecknet, som om det darrade lite i kanten. Hon log snett. Världens bästa värd med trasig Rörstrandsvas och glitter i duschen, där varje morgon numera var ett fyrverkeri.
Hur många gånger har jag inte tänkt aldrig mer muttrade hon där hon satte sig på sängkanten.
***
Det lät blött när hon plötsligt trampade på någonting.
Siv ryckte till, lirkade av toffeln och såg att där låg en hel clementin med skinande skal, prydligt inrullad och med en post-it-lapp instucken under ett gem: Gör livet lite sötare.
Igår hade tjejerna skrattat åt just den peppen. Idag kändes det mest som ett hån.
Hennes Iphone surrade. På skärmen stod Malin (vår tornado).
Självklart, sa Siv till tomrummet och svarade, efter en lätt harkling. Hej?
Sivaaaaan! det ar ett sorl i luren, typ som om festen egentligen fortsatt någon helt annanstans. Du är bäst, på riktigt! Tjejerna är helt lyriska! Här är till och med Sivan-manikyrist kvar vi dör när vi tänker på hur du skrämde ut anden ur garderoben!
I bakgrunden hördes glada tillrop: Hälsa Siv jag föder bara hemma hos henne hädanefter! och nytt skrattbuller.
Tack, Siv, sa Malin lite tystare. Alltså, du vet hos dig är det alltid som hemma.
Siv tittade på clementinen i sin toffel.
Ja, sa hon. Hos mig är det som hemma
Jaja, stör inte mer! Vila nu, drottningen av mingel! och så blev det tyst igen.
***
Siv tog av sig glasögonen, lade dem bredvid Malins lapp. I garderobsspegeln såg hon en kvinna runt femtio med trött ansikte, oväntat pigga gröna ögon och hår i en slarvig knut och fast där: en ensam envis glitterstjärna.
Telefonen hördes igen nu videosamtal från Tove dottern.
Siv suckade, drog handen genom håret men glittret satt där det satt.
Ja, gumman? Hon svarade, och Toves ansikte dök upp, rufsig i luggen, kaffe i handen.
Mamma! Tove kisade mot skärmen. Japp. Jag såg det direkt. Glittrar du på katten igen?
På mig själv, protesterade Siv. Katten har suttit under sängen sedan ni dansade med tarotkorten. Hon gömmer sig nog i lådan för strumpor…
Och så berättade Siv allt med lätt förstämning.
Mamma, sa Tove först road, sedan allvar hör du dig själv? Katten flyttar in i garderoben, porslinet i skärvor, clementiner i tofflorna Kan du säga nej till Malin nån gång?
Siv hörde hur Toves röst var en blandning av ömhet och irritation, som två metronomer paraderande i otakt.
Hon har det tufft, svarade hon på reflex. Du vet väl.
Och du då? Får du aldrig vila, eller säga nej till att alltid vara värdinna?
Siv sneglade mot gummihandsken under elementet, mot lappen från Malin och mot den tysta lägenheten, som fortfarande var full av andras gårdagsfnitter.
Jag vet inte, sa hon ärligt. Känns som jag också krupit in under en garderob. Tillsammans med katten.
Tove fnittrade och tog ny klunk kaffe.
Mamma, jag älskar dig. Men ärligt nästa gång dricker vi te bara du och jag, ingen spådam och inget glitter.
Facetime hakade upp sig ett ögonblick, sen kom bild och ljud tillbaka. Sekundsläng tystnad som om orden mellan dem blivit kvar i luften.
Vi får se, sa Siv.
Men för första gången på länge lät det där vi får se inte som något artigt såklart, Malin, utan mer som en början på något nytt.
***
Första gången Malin kom på bara förbi var det tidig vår. Utanför låg ännu skitig snö, men på Sivs fönsterbräda hade små gröna groddar börjat skjuta upp.
Siv, släpp in, jag kommer i fred! Och med paj! ropade Malin redan genom brevinkastet.
Siv öppnade och Malin rusade in med stanning av vaniljparfym och snålblåst och balansen putsad av en plåt rejäl kålpaj.
Hemlagad kålpaj, precis som mormor bakade, minns du?! Malin på väg redan till köket, kängorna halvt av, halvt på. Herregud, vilken hall du har! Rena reklambilden!
Siv log generad, rättade till sin prydliga sjal. Tvåan i ett miljonprogramshus var hennes stolthet. Gardiner i samma nyans som tapeterna, mammas stickade filt över soffan. Kök med vita luckor och ekbänkar, fönstren fulla av blommor.
Så himla hemtrevligt sa alla som kom in. Och för Siv var det verkligen en bedrift.
Sätt dig, gör dig hemmastadd, sa hon och tog pajen. Oj, tung.
Som mitt liv, skojade Malin, men ögonen glittrade ändå. Siv, alltså, din tvåa, mina väggar är på väg att kväva mig hemma, köket är sex kvadrat, ovanför gapar grannen och under bankar de ständigt. Men hos dig…
Hon snurrade runt på köksgolvet. Där hade Siv sitt lilla runda bord och soffa vid fönstret.
Här känns det luftigt! Ser du? Luft! Malin slog ut armarna. Synd om dig att sitta ensam här. Ska vi dra ihop en liten sammankomst? Bara vi, plus mina två bästa du kommer älska dem!
Orden synd att vara ensam stack till i Siv, som en oväntad nypa svartpeppar.
Hon mindes alltför många kvällar när hon suttit ensam där, stickat medan Tove bodde hemma, och släkten hörde av sig endast till jul.
Sammankomst? sa hon försiktigt. Jo varför inte. Jag har ju paj, log hon, försökte låta lätt.
Malin spärrade upp ögonen.
Du säger JA?! Jag tog faktiskt pajen som muta! Trodde du skulle säga nej, skrattade hon. Då kör vi lördag? Ingen officiell orsak, vi kallar det… en generalrepetition av tjejfest.
Siv satte in pajen i ugnen för att värma på den. Lördag kändes overkligt, som ett rykte om fester hos andra.
Visst, sa hon. På lördag. Jag bakar nåt till.
Siv du är en klippa! Malin kramade henne så rebenen knakade. Vi är ju nästan systrar ändå.
Det där nästan lät lite konstigt, men Siv svalde det med första biten framtida paj.
***
Påsken skulle också firas hos Siv det året, givetvis på Malins initiativ.
Självklart är det alltid hemma hos Siv! deklarerade hon för alla. Hon bakar så fina påskbröd, färgar ägg som Elsa Billgrens insta. Och så Kissen, som patrullerar och håller koll på allt.
Katten en randig madam som hette Doris såg mest ut som en överarbetad vaktmästare, men patrullerar sålde bättre.
Malin dök upp med tre nya väninnor.
Siv, som var van vid mer sansade familjemiddagar, blev lätt svettig när hennes hall invaderades samtidigt av en orangehårig i regnrock, en lång mörkhårig i skinnjacka och en liten brunett som skrattade så kristallkronorna darrade.
Det här är Elin, det är Britt, det är Lisa, vinkade Malin. Tjejer, det här är självaste Siv, hos henne är det alltid mysigt och gott.
Siv försökte bjuda tofflor, visa garderob, oroa sig om stolar och påskbröd. Allt gick snabbt. Konstaterade: två bröd, elva ägg, några sallader och kalvsylta för att verka proffsig.
Det räckte inte. Efter en timme, mitt i diskussionen om den rätta glasyren, tog Malin fram mobilen.
Oj! Kattis och Ulrica är i närheten! Jag sms:ar. Det gör inget va, Siv? De har med sig egna ägg!
Siv öppnade munnen för att protestera, men just då pep ugnen uppfodrande. När hon återkom låg mobilen på bordet och Malin sken som solen.
Klart de kommer om en halvtimme!
***
Plötsligt blev påskfikat som en marknad i Stockholm.
Tjejerna tävlade om bästa bakminnet, barndommens lantdofter, Elin vevade iväg chokladglasyr med sleven rakt ut på Sivs vita duk, och prickade kanten med perfekta fläckar.
Oops! Elin såg rar ut. Det måste betyda rikedom!
Malin började skratta, de andra hängde på. Siv torkade mekaniskt men fläcken var kvar.
Det löser sig, sa hon.
Och just då fångade hon Malins blick varm och tacksam, som om Siv just räddade hela världen med en servett.
När kvällen kom var fönsterbrädan full av målade ägg, på väggen hängde en papperskrans, under bordet låg någons skor. Och Malin höjde glaset:
Hörni! Jag säger officiellt: det är alltid fest hos Siv!
Alla applåderade. Och Siv kände värmen rulla omkring revbenen som om hennes lilla kök nu också blivit platsen för nåt stort.
***
Fast när de var små var det tvärtom festen var alltid hos Malin.
Hon var ledartypen, lite divig och skrämmande populär.
Hos deras gemensamma gård låg barnskaran alltid vid hennes port. Där höll hon modevisningar i mammas morgonrock och arrangerade hemliga klubbar. Själv blev Siv ingen märke.
Siv, du är ju plugghästen, sa moster Maj-Britt, mammas syster och Malins mor. Håll lite koll på Malin va, så hon lär sig.
När de blev tonåringar gled de ifrån varandra. Malin kom snabbt hem med historier om klubbar, och Siv började på ekonomi och höll sig i skinnet. Kusiner möttes bara på större sammankomster.
Sen dog moster Maj-Britt. Röda ögon, sura minnen, arga släktingar. För första gången på länge satt de i köket tills tre på natten och sköljde ned sorgen med sockerdricka.
Det känns som hemmet dog med mamma, sa Malin. Jag fattar inte hur det fungerar längre.
Siv, som varit föräldralös fyra år redan, svarade:
Det fungerar annorlunda. Inte bättre. Bara… nytt.
Efter det hördes de av oftare. Först om arv och papper. Sen mer om livet. Tills Malin sög in Siv som en virvelvind ska vi verkligen bo i varsin bubbla, vi är ju släkt?!
Men hos Malin hälsade Siv nästan aldrig på. Alltid kom nåt emellan.
***
Till slut blev hos Siv nästan ett skämt.
Tjejer, vi fattar, vi kör hos Siv, Malin scrollade sin kalender. Jag har ändå inget kök, men Siv: hon har kök-vardagsrum i ett bloggers dröm!
Var ska vi fira nyår? Hos Siv! Hon har bästa girlangen, och hennes silltårta is to die for.
Påsk? Hos Siv.
Lisas födelsedag? Hos Siv, snyggare tårtbild får man leta efter!
Vanligt vin-gäng? Självklart, det är alltid bäst hos Siv.
Till en början smickrade det Siv.
Hennes ordning blev navet i allas liv, ett hem folk drogs till. Hon trivdes med att köpa servetter, uppfinna snacks, smickras över sin IKEA-pinterest-feeling.
Men allteftersom veckorna gick blev det trängre. Gäster kom utan att ens Malin fixat dejten.
Siv, hej! Det är Elin, vi var ju hos dig med Malin igår? Jag och Britt tänkte bara svänga förbi en snabbis, Malin har nageltid, men du är väl hemma?
En dag när det ringde på dörren för tredje gången på en vecka, öppnade Siv och där stod Nadja, Malins urtidspolare. Den där som skällt ut Siv inför hela gården för något missförstånd. Sedan dess hade de undvikit varandra.
Hej, sa Nadja osäkert och drog i håret. Malin sa att festen är hos dig, jag kom för tidigt för att hjälpa till…
Siv ville säga Det måste va fel, jag väntar ingen. Men istället släppte hon in.
Kom in. Vill du ha te?
Disktrasan i hennes hand kändes plötsligt som ett hoptryckt hopprep.
***
Första protesten blev nästan barnslig.
Vill du sabba en fest? Köp dåligt fika, sa hon för sig själv.
Vanligtvis köpte Siv alltid fika från det lilla bageriet runt hörnet lagom krispigt, lagom sött. Denna gång tog hon billigast möjliga mariekex från ICA, de som alltid smular.
Då ser de att det inte alltid är café här, muttrade hon och hällde ut dem i en skål.
Kvällen blev såklart succé ändå. Malins vänner åt glatt kexen med goda nyheter. Någon tog med ost, någon oliver, Malin bjöd på sin berömda tomat under osttäcke.
Vid ett tillfälle, skrikande av skratt, hängde Lisa sina plastpärlor på handtaget vid ytterdörren. Nästa morgon skramlade de där som partysouvenirer från ett galej.
Siv! Malin kom in utan förvarning. Men hallå du har ju fest till och med på handtaget!
Siv ville protestera: Detta är stök, inte fest!. Men Malins skratt var genuint och Siv sa bara:
Fest Tydligen är den permanent.
***
Den där tjejkvällen, som Malin kallade framtidsafton, blev något utöver det vanliga.
Idag tolkar vi framtiden, tjejer, skrev hon i gruppchatten där hon tyst inkluderat Siv. Siv, du är vårt orakel! Hemma hos dig viskar till och med vattenkokaren visdom.
Siv höjde på ögonbrynen åt sitt kalkbelagda orakel till vattenkokare.
En av gästerna, Elin, släpade dit tarotkort, ett jätteljus och en snidad spegel.
Detta är inte ett vanligt häng, deklarerade hon. Det är seansernas natt. Andekontakt och framtid!
Siv fnissade nervöst.
Andekontakt? Här finns ju mest doften av fiskgratäng…
Ingen fisk nu! Det här är en lek, fnös Malin.
De släckte lampan, tände ljus. Skuggorna dansade över väggarna. Katten blev rak som ett spjut på fönsterbrädan.
Elin la ut kort, spegeln reflekterade alla ansikten.
Nu frågar vi universum, viskade hon.
Siv satt på soffkanten och tänkte: alla frågor om kärlek, pengar, flytt det är som om de aldrig gäller mig.
Då blinkade lamporna plötsligt till i hela huset, först en, sedan nästa, så pang kolsvart.
Nämen! ropade nån.
Tecken! viskade Elin, medan alla tjöt av skräckblandad förtjusning.
Siv tog i panik fram mobilen och i samma sekund rusade en mörk boll över hennes fötter. Katten, fullkomligt färdig med spiritistiska lekar, for in i garderoben och slog igen dörren efter sig.
Universum är påfallande opoppis här, klämde Siv fram.
Lamporna kom tillbaka snabbt några byggjobbare hade satt på svetsen. Men katten vägrade lämna garderoben på ett dygn. Siv hörde bara ett avlägset mjaoo… bland handdukarna.
När katten till slut kom ut, irriterad och dammig, strök Siv henne över ryggen och mumlade:
Vi får gömma oss ihop, du och jag.
Katten muttrade och tassade mot köket, där fortfarande låg några glittrande stjärnor.
***
Siv vågade knappt ta nästa steg.
Först satt hon bara vid köksbordet och stirrade på ett tomt sms-fält. Markören blinkade: tunt, nervöst streck.
Hon skrev: Malin, kan du inte fira hos dig nästa gång? och raderade igen.
Testade:
Malin, jag orkar inte så här längre
Malin, kan vi ha paus från fester hos mig?
Allt lät för milt eller för hårt. Ekade Malins Sivan, du är ju så snäll, Det är ju inget besvär för dig.
Hon la ifrån sig mobilen, gick till spegeln. Lampan blinkade, kastade konstiga skuggor över ansiktet. Siv tog tag i borsten, men istället för att fixa håret, såg hon sig själv i ögonen och sa högt:
Malin, nästa gång är det hemma hos dig.
Rösten klingade gällt, spröd som gåstrån. Hon rynkade pannan.
Inga ursäkter, hörde hon Toves röst. Du har rätt!
Siv rättade ryggen, andades och sa igen:
Malin, till sitt spegeljag det är mysigt med våra sammankomster. Men jag är faktiskt trött på fest hemma hos mig. Nästa gång är det din tur.
Inget men, skällde hon på sig själv. Jag är inte någon slags undkum-service.
Hon slog in: Malin, ärligt, jag är slut. Nästa gång får ni vara hos dig. Jag behöver vila från gäster.
Fingret svävade över skicka-knappen. Hjärtat snörptes rädslan att såra, tappa bort någon. Eller få Du är alltid så tråkig! tillbaka.
Hon skickade och la åt sidan mobilen.
Nu måste vi prata. På riktigt, viskade hon.
Hon repeterade flera gånger framför spegeln:
Malin, det är min lägenhet, jag blir utmattad när det alltid är folk
Malin, du betyder massor, men jag är inte allas festarrangör
Malin, dags att sätta gränser.
Varje gång blev rösten tunnare vid ordet gräns. I spegeln såg hon ingen chef; bara en kvinna som försöker lära sig säga nej, som om det var ett svårt främmande ord.
Men någonstans, mellan tredje och sjätte försöket, tändes en annan gnista, låg men envis.
Bra, sa hon till morgonen i spegeln. Nu går jag till henne. Inte till mig. Till henne.
***
Siv gick till Malins lägenhet utan att avisera.
Kan Malin klampa in med paj och tjejer, kan väl jag!
Adressen låg i ett gammalt trevåningshus, med högt i tak, avskavd puts och reklamlappar som fastnat i postboxarna. En gång älskade Siv gamla hus för patinan. Nu doftade de mest instängdhet och cigg.
Ingen hiss. Siv kånkade sig upp två trappor och möttes av en varm doft blandad med tacoslukt och spray från luftfräschare.
Malins dörr känns igen direkt: snett fastspikad lövkrans i plast och en skylt Här bor ett mirakel. Förr tyckte Siv det var charmigt, nu mest lite tragikomiskt.
Hon knackade. Ingen reaktion. Ringt på lång, enerverande ringning. Till slut hörs nån släpa sig, sedan en släpig röst:
Vem är det?
Det är Siv.
Det tar länge, som om dörren ville protestera. Till sist gläntas den.
Malin ser ut som dagen efter urtvättat mjukisset, bara en yllesocka, rufsig knut och plufsiga ögon.
Sivan? Kommer du bara sådär?
Brukar du ringa först när du dyker upp hos mig? sa Siv lugnt.
Malin blinkade men öppnade dörren.
Lägenheten slog emot henne, och inte för tapeter eller möbler utan övermäktig tomhet.
I hallen inget välkommen bara en mopp, några sneda skor och en gammal balerinasko. En kladdfläck på golvet, bevis på nåt som stått för länge.
Siv såg sig runt. Hjärtat krympte.
I rummet stod bara en soffa, slitna kuddar, kläder huller om buller, ett par vinflaskor, någon Red Bull, en veckotidning utan omslag. En öppen laptop på en stol, överfull askkopp.
Två koppar på golvet; en vält, torkat kaffe som brun ring, en till med gammal kaffe och ciggaska i ytan.
Tove brukade kalla det där fyllkopp: när kaffet stått för länge för att någon ska orka diska.
På fönsterbrädan inga blommor, bara plastglas, en chipspåse och en inruttnad citron.
Siv kände hur något vände sig i magen.
Det var inte bara en rörig lägenhet. Det var ett liv som rann ut i hörnen.
***
Titta inte så där, snäste Malin. Har inte städat sen… ja, sen allt.
Vadå allt? mumlade Siv.
Efter mamma, efter jobbet, efter alla… hon pekade på flaskorna …efter livet, typ.
Malin gick ut i köket; Siv följde och såg att det verkligen var ett skåp till kök. Ett litet bord och en ensam stol, ett gammalt kylskåp med hälften av magneterna utan motiv. Diskbänken: berg av tallrikar med intorkat smör, en stekpanna med halvstekt potatis och överdrivet mycket gammalt fett. I hörnet: en överfull soppåse.
Tänkte ringa dig, ropade Malin över axeln och satte på vattenkokaren, skamfilad den med. Men… du vet…
Siv höll sin handväska hårt. Minnesbilder från sin egen kök hennes servett, tårtan, glittret krockade med det här ständiga undantagstillståndet.
Hon insåg plötsligt att för Malin var Sivs lägenhet inte bara inbjudande den var den enda trygga platsen.
Är du här för att skälla eller göra revision? undrade Malin och bugade sig mot köket.
Både och, sa Siv. Fast mest för att förstå.
***
Jag trodde du var sur, Malin sjönk ner vid köksbordet.
Hennes ögon blänkte, men inte av skratt av heta tårar.
Jag är sur, sa Siv uppriktigt. Jag står inte ut längre med festerna hos mig. Igår rann bägaren över.
Hon plockade av sig väskan och satte sig, sköt undan burkar med lätt hand.
Men jag ville förstå.
Malin strök sig över kinden och smetade ut mascaran.
Förstå vadå?
Varför det är såhär hos dig. Och varför hemma alltid är hos mig.
Malin skrattade men det lät som en flaskpost.
Det är för att du har ett hem på riktigt. Jag har bara kulisser.
Hon suckade djupt. Orden ramlade som vitamintabletter.
Här känner jag mig som inneboende. Ingen mamma, allt är bara delat, bråkat om, trasigt. Inget känns mitt. Bara ett bo, inga rötter.
Siv mindes första tiden utan sin mamma och visste precis vad hon menade.
Hos dig, Malin torkade ögonen finns alltid allting. Filt i soffan. Blank servis. Katten på rätt plats. Du kan ditt hem utan att tveka.
Hon snörvlade till.
Och när jag är där hos dig… är det som om jag får vara någon igen, inte bara en gäst i mitt eget liv.
Siv kände ömheten ta över ilskan. Malin log snett.
Jag trodde du älskade att ha liv och rörelse, för att du är så jäkla bra på det. Så skönt att slippa vara ensam. Jag såg inte… förlåt… hur min röra sögs in hos dig.
Så mitt hem blev bara förlängning på ditt kaos?
Malin begravde ansiktet i händerna.
Jag är rädd för ensamheten, Siv. På allvar. När mörkret kommer här är det bara mamma i huvudet hennes gnäll, oro, kritik. Jag spelar hög musik, bjuder folk men jag springer till dig för där… ja, där är det hem.
Siv satte sig mittemot. Alla inövade repliker föll bort; nu fanns bara känslorna kvar.
Jag är så ledsen över att du har det så tufft, Malin. Och det värmer att du ser mitt hem som ditt skyddsnät. Men…
Hon lade händerna stadigt på bordet.
Jag orkar inte längre vara allas landningsbana.
Malin såg ner. Siv andades ut.
Vi måste ändra på det, sa hon lugnt.
***
Ändra? Hur då? snyftade Malin i servetten.
Jo, sa Siv med blicken runt rummet vi slutar ha alla fester hos mig.
Hon såg på kaffekoppen på golvet, på soffan full med textil, på soppåsen i hörnet.
Ett hem är inte bara en scen för skratt. Det är en plats där man orkar se sig själv i spegeln.
Malin log blekt.
Mig själv har jag skämts över länge nog.
Då får vi börja laga här, Siv reste sig. Om vi släpar allting till mig, kommer du aldrig känna att det är hem här. Och jag… går sönder.
Hon la handen på stolen.
Vi byter av. En gång hos mig, nästa hos dig. Få gäster, bara de vi verkligen vill och inte varje vecka.
På riktigt? Du vill ha folk här?! Malin stirrade på röran.
Jag vill sluta vara din enda fristad. Dags att göra ditt hem till festställe.
Hon blev mildare.
Men vi börjar enkelt. Inte med gäng. Med oss.
Malin såg misstänksam ut.
Och vad ska vi göra?
Siv kavlade upp ärmarna.
Diskar koppar och steker pannkakor. Bara vi. Ingen annan.
Pannkakor? Malin fnös till men ögonen glittrade lite.
Eller plättar. Bara oss.
***
De började. Lite klumpiga.
Siv hämtade soppåsen, Malin diskade koppar som om det behövdes för körkort. Snart doftade köket bränt smör, och Malin lagade plättar som om det vore en audition på Hela Sverige bakar.
När de satte sig med varsin tallrik ringde det på dörren.
Vem kan det va? Malin flög upp.
Siv kollade log.
Någon pålitlig, sa hon.
Tove stod utanför med ryggsäck och bullpåse.
Fick aptit på lukten, sa hon urskuldande. Skrev till dig, men du svarade inte, mamma. Så jag kom förbi.
Malin fixade till håret.
Kom in, sa Siv. Vi generalrepar en nytt upplägg.
Tove kollade runt, såg lägenheten, mamman, Malin såg något nytt.
Oj, sa hon. Malin, du har också glitter.
Va? Malin såg sig omkring.
På lampan, sa Tove.
De tittade upp. På lampan satt en silverstjärna tydligen flyttad hit på Malins kläder.
Siv kunde inte låta bli att skratta.
Jaha, sa hon. Nu har vi båda glitter. Inte bara jag.
Huvudsaken det är självvalt! log Tove.
Siv kände hur något släppte inuti. Hon var fortfarande sur på Malin, fortfarande rädd för nya tjejkvällar. Men nu hade hon ett val. Och det hade Malin också.
De satt där, skrapade plättar från samma fat, fnissade åt Malins mjöliga kind, och denna gång var det verkligen kalas på riktigt. Utan mingeldrottningar eller världens bästa värd. Bara Siv, Malin och Tove.
