Att bara fortsätta leva
En gång för länge sedan, en sommar som ännu lever kvar i mitt minne, sprang lilla Märta en lekfull flicka med två yviga tofsar tvärsöver den ljusa verandan i det stora röda sommarhuset utanför Uppsala. Hennes ögon gnistrade av glädje och kinderna var röda efter timmar av skratt och lekar. Plötsligt fick hon syn på sin brors vän, Oskar, som långsamt höll på att ta på sig sina skor vid dörren. Hon stannade hastigt, andfådd, och rusade fram till honom.
Utan någon tvekan kastade sig Märta över Oskar, greppade hans hand med sina varma små fingrar och såg beslutsamt upp mot honom, leendet smittande och skrattet klingande klart:
Jag ska aldrig släppa dig! När jag blir stor ska jag gifta mig med dig, jag lovar! Vänta bara!
Oskar hajade till, drog på munnen och log varmt, aningen generat. Han strök tankfullt över hennes toviga tofsar så att de blev ännu mer spretiga, och svarade med ett skämtsamt tonfall som bara vuxna använder mot barn:
Jag lovar att vänta, lilla vän.
Han böjde sig ned så att deras blickar möttes och tillade:
Men du måste lova att plugga ordentligt och lyssna på dina föräldrar först. Annars kan du ju inte bli min brud!
Märtas ögon blev stora och allvarliga, som om hon på allvar funderade på det han just hade sagt. Hon nickade häftigt och kramade hans hand ännu hårdare:
Det ska jag! Jag ska bli den bästa!
Så låg sommarluften tung av blomdoft och skratt, och i det ögonblicket kändes allt möjligt, all kärlek och alla framtidsdrömmar lika verkliga som solen själv över den svenska landsbygden
************************
Märta satt på sitt rum och bläddrade rastlöst i matteboken. Utanför fönstret anades den mörkblå skymningen över de sörmländska fälten, och huset var ovanligt tyst, bara några dämpade röster hördes utifrån vardagsrummet. Hon spetsade öronen: det var storebror Emil som ringde, och hans röst lät ovanligt uppspelt.
Hon snubblade närmare dörren, försökte urskilja orden. Så hörde hon Oskars namn och hjärtat pickade allt snabbare. Emil pratade om en fika, om hennes leende Det fanns inga tvivel det handlade om Oskars nya tjej.
Innan hon hunnit tänka släppte hon boken, smög på tå mot brorsans dörr och lyssnade intensivt. Det stack till i hjärtat, men ändå hoppades hon att det bara var hennes fantasi. Kanske är det inte som det låter? for det genom huvudet hennes.
När Emil avslutat samtalet och kom ut i hallen, sköt Märta upp ryggen, som om hon ertappats.
Har Oskar en ny tjej? utbrast hon utan att vänta på frågor. Rösten ville brista, men hon försökte låta så oberörd hon kunde.
Emil stannade och såg på henne med trötta, milt medkännande ögon. Han förstod hur Märta brukade titta på hans bästa vän, hur hon sprudlade när Oskar kom på tal, hur hon sparade på varenda bild av honom.
Inte det där igen, Märta, suckade han och lutade sig mot dörrkarmen. Du är ju sexton nu. Kanske dags att växa ifrån din barnförälskelse?
Märta spände ögonen i honom, armarna i kors, lika envis som alltid:
Aldrig! Han kommer att älska mig, vänta du bara! Det är inte bara en barnslig förälskelse det är på riktigt!
Hon försökte intala både honom och sig själv. Hon mindes Oskars blickar, de där sneda leendena allt gömde hon i sitt hjärta, närde sin hemliga dröm.
Emil såg på henne, inte arg men hjälplös; han visste att ingenting han sade kunde ändra hennes känslor för Märta hade redan blivit vuxen i sin kärlek.
***************************
En morgon, när vårsolen smög in genom gardinerna, studsade Märta in i vardagsrummet. Hela hon lyste om kapp med solen och ögonen glimmade av upprymdhet.
Hon slängde sig ner bredvid Emil, som satt och drack nybryggt kaffe, och utbrast, knappt hörbart av all sin förtjusning:
Han frågade om vi skulle bli ihop! Förstår du?! Han kom på min födelsedag, gav mig en underbar liten silverask med mitt namn ingraverat och sa att nu när jag är myndig, kan han äntligen berätta vad han känner. Oskar älskar mig!
Hon viftade med händerna, som om hon ville vara säker på att allt verkligen var verklighet. Hennes ögon lös och kinderna blommade, hon nästan hoppade där hon satt.
Emil började skratta, reste sig och kramade om henne. Han hade anat, väntat på detta länge både för henne och Oskars skull. I månader hade Oskar försiktigt frågat om Märta: om hennes vanor, blommor, favoritplatser.
Bara hon blir arton du förstår väl att det måste kännas rätt? hade Oskar muttrat.
Och Emil svarade alltid samma sak: Om hon är lycklig, är jag glad. Han visste att Oskar var lojal och mogen, och nu, när hans syster sprudlade av lycka, förstod han de hade hittat rätt.
Grattis, Märta, sa Emil och höll henne i famnen. Jag är oerhört glad för er skull.
Märta gömde huvudet mot hans axel; i det ögonblicket kändes det som om hela världen blivit ljusare och hela livet låg framför henne. I bakgrunden hördes det dova nöjda spinnandet från husets gamla katt, Svea, som njöt av solskenet i fönstret
*******************
Tiden går. Märta sitter nu hopsjunken på en hård plaststol i ett smalt, beige korridor på Akademiska sjukhuset. Skymningsljuset är grått och tungt, själva naturen verkar sörja. Hennes blick är tom ser inte de slitna klinkergolven, inte läkare som går förbi, bara något avlägset och ouppnåeligt.
Fingrarna vilar slakt på hennes knän, kläderna känns främmande, håret hänger utslaget och ostyrigt. Hon påminner om en trasig docka stilla, känslolös, utan färg. I hennes huvud spelas de sista minnena om och om igen: igår satt de och diskuterade dekorationer till bröllopet, särade på tygprover och skrattade åt små missförstånd. Oskar skrattade och lovade att allting skulle bli perfekt Och nu nu är han borta.
Det hände så brutalt snabbt. En bilolycka på motorvägen söder om Västerås tre fordon, fyra döda. Oskar, de andra, föraren som orsakade allt liv som släcktes på ett ögonblick.
Emil kommer bort längs korridoren, blek och rödgråten. Han sätter sig intill och drar varsamt Märta intill sig hans händer skakar, men han håller ihop sig för hennes skull.
Märta kan du prata med mig? Viska åtminstone. Snälla.
Hon vrider huvudet svagt, ögonen torra men fyllda av plågsam tomhet.
Om vad? säger hon tonlöst, som om orden är någon annans.
Emil söker trevande efter tröstande ord.
Om vad som helst, bara gråt om du vill. Håll det inte inne!
Märta skakar på huvudet, läpparna darrar, men inga tårar kommer. Hon stirrar på sina händer, försöker förstå varför kroppen inte lyder.
Det går inte. Inga tårar kvar. Och jag vill inte leva längre.
Ordet ligger kvar i rummet, svåra som nordisk vinterkyla. Emil låter tystnaden tala ett ögonblick, försöker förbli en fast punkt när hela världen gungar.
Efteråt är Märta liksom avstängd från verkligheten. Läkare försöker prata med henne inget svar. Hon rör sig knappt, försjunken i sig själv. Till slut kommer någon och ger henne lugnande, mörkret faller över henne, sömnen är svart men ger ingen lättnad.
När hon vaknar ser hon sitt eget rum igen böcker i hyllan, gardinerna med blommigt broderi, ett inramat fotografi på nattduksbordet. Allt är bekant, men ändå främmande.
Där sitter Emil orakad, rödögd, i lågmäld konversation med deras mamma som rest hem från en tjänsteresa. Mamman är blek, under ögonen djupa ringar men rösten är bestämd.
Jag är rädd för henne, säger Emil försiktigt. Märta har alltid levt för Oskar vad gör vi nu?
Tiden läker, svarar modern, men rösten är svag och övertygar inte. Vi hjälper henne. Vi håller ihop.
Märta hör dem, men orkar inte berätta att hon är vaken. Det är tomt inom henne, och att låtsas sova är lättare än att möta deras omtanke och sorg.
Efter en stund lämnar Emil rummet, och modern sitter kvar vid sängen och stryker långsamt Märtas hand. Allt är stilla, förutom klockans långsamma slag och Märtas svaga, ryckiga andhämtning.
*******************
Nio dagar Fyrtio dagar Tiden kletar sig fast. Märta sitter på sin breda fönsterbänk i det gamla huset, knäna mot hakan, blickar ut på den snötäckta gården under den mäktiga lönnen.
Hon ser den nötta trälaven under kronan där, en sensommarkväll, friade Oskar darrande med ring. Hon minns hur hans röst stockade sig av nervositet, hur hon skrattade lyckligt och direkt sa ja, innan han ens hunnit fråga färdigt.
Nu är laven nästan övergiven, gården tom och tyst, vintern har tagit över. Mamma kommer in, lägger en kall hand på hennes axel.
Ska du inte komma och äta? frågar hon mjukt.
Nej, tack, svarar Märta jämnt utan att vända på huvudet.
Du måste få i dig något, försöker mamman, men rösten darrar.
Jag måste ingenting. Inte längre.
Mamma stannar upp, sårad av orden, innan hon tyst lämnar rummet. I hallen väntar Emil, han har hört samtalet.
Jag har pratat med läkaren, viskar modern. Vi behöver hjälp utifrån nu. Vi klarar det inte själva.
Emil nickar tyst, plockar upp telefonen.
Jag ringer doktor Bergström. Hon har lovat komma om det behövs.
Mamma står kvar, tittar sorgset mot rummet där Märta blivit en del av fönstret, tiden som frusit.
När mörkret fallit och månen kastar sitt kalla sken över parketten, reser sig Märta sakta från bänken, vinglar trött till sängen. I natt kommer sömnen tung, men inte mild.
Hon drömmer om Oskar. Han är precis som förr, men allvarsam. Rösten är klar:
Märta. Vad gör du egentligen?
Hon vill säga något men får inte fram ett ljud.
Har du sett dig själv? Du har gett upp. Det får du inte göra!
Hon försöker röra honom men han är suddig, ett minne.
Jag orkar inte mer viskar hon och tårarna bränner.
Du kan och du måste. Du har alltid varit stark. Fortsätt leva!
Han träder nära, och för ett ögonblick känner hon värmen av hans hand mot sin kind.
Du har så mycket kvar, svåra dagar men också glädje. Jag finns kvar hos dig bara du ser upp. Jag är där, bland stjärnorna. Och behöver du mig, kalla, så hör jag.
Hans gestalt bleknar och hon försöker desperat hålla honom kvar.
Gå inte! Snälla!
Hans röst ekar när han försvinner:
Lovar du att fortsätta leva?
Hon far upp ur drömmen. Tårar blöter kudden och hjärtat slår vilt.
I natten skriker hon högt mamman och Emil rusar in.
Vad är det, hjärtat? ropar modern och håller hennes händer.
Var gör det ont? undrar Emil.
Märta hulkar tyst, kan inte förklara. Oskars allvarliga, ömma blick dröjer sig kvar.
Lovar du? hör hon igen.
Genom gråten, viskande:
Jag lovar
Modern kramar henne hårt, Emil sitter tyst intill. Men bara deras närvaro räcker nu.
Och Märta, vilar tungt mot mammans axel, undrar hur man faktiskt gör lever vidare, andas, går, ler utan honom? Men någonstans längst in börjar en aning till styrka sakta spira. Om han ber henne, måste hon försöka.
Bara för honom.
************************
Några veckor senare, i det tunga vårljuset runt köksbordet:
Jag tror vi behöver flytta härifrån, säger Emil stillsamt till Märta. Här gör varje minne ont.
Märta sitter hopsjunken och ser ut över det regnvåta Uppsala. Hon invänder inte. Allt påminner om det som varit, ingen plats är längre fri från sorg.
I en annan stad kan det kännas lättare, säger modern och tar hennes hand. Nya intryck, nya människor kanske en nystart.
Vart då? frågar Märta tonlöst.
Jag har kontakt i Stockholm, svarar Emil. Jag kan få jobb där. Vi hittar en lägenhet, du kan börja om på universitetet.
Mamma nickar. Märta tänker på promenader med Oskar i alla gränder, de gamla skoltrapporna, laven under lönnen allt ekar av honom.
Låt oss flytta, säger hon slutligen. Rösten är fortfarande svag, men beslutsam.
Det blir bråda veckor. Märta hjälper inte till hon betraktar mest medan mamma och Emil packar. Ibland dröjer hon länge över en pryl från Oskar, en foto, ett kvitto lägger ner den i en låda, varsamt.
Flyttdagen står hon på sin gamla balkong, ser ut över gården en sista gång. Hjärtat svider men hon låter det inte sluka sig. Jag klarar detta. Jag måste.
Stockholm tar emot dem med grå himmel och trafikbuller. Lägenheten är ljus, allt är främmande, men det är en lättnad här kan inget minne sticka lika djupt.
Först känns allt galet. Märta saknar sitt gamla hem, sina vänner. På nätterna drömmer hon om Oskar, vaknar med våta kinder.
Sakta börjar hon upptäcka små saker: vårens första tulpaner i parken, ett vänligt leende från baristan på hörncaféet. Det är pyttesmå steg, men de bär henne.
Hon kommer aldrig att glömma Oskar hans minne finns kvar, men nu förstår hon. Att fortsätta leva är inget svek: det är att hålla sitt löfte, det sista han bad om.
Hon börjar delta i föreläsningar, hjälper mamma, promenerar ibland med Emil. Varje dag är en kamp, men varje dag är ett steg åt rätt håll.
Där, djupt inne, vet hon: han vakar över henne. Och han är stolt.
Hon kämpar vidare.
Hon lever fortfarande.
