Mät med själen, granska med förnuftet
– Alltså tjejer, jag vet inte vad jag ska ta mig till med min svärmor! Hon dök upp igår med en kastrull ärtsoppa! Kan ni tänka er? Min soppa dög tydligen inte längre sonen är van vid hennes smaker! – Sonja sköt bort kaffekoppen och drog vinflaskan närmare sig. – Men snälla, berätta för mig, hur blir de såna? Kommer vi att bli likadana? Om det är så, skjut mig ut i skogen utan karta!
– Sonja, lugna dig! – Lisa smekte vänskapligt Sonjas arm. – Hon kanske är inne i klimakteriet eller så är det bara långtråkigt för henne. Din man är väl hennes enda son? Hon har ingen att pyssla om längre, och hennes kärlek tar sig kanske lite märkliga uttryck. Var glad att hon lagar mat, då slipper du! Säg tack och be om mer bara. Ju mer hon fixar själv, desto mindre behöver du stå vid spisen.
– Jo just! Nästa steg är väl att hon flyttar in hos oss! Jag har nog med hennes nuvarande närvaro, tack så mycket. Kommer du ihåg setet vi köpte innan jul?
– Presenten?
– Mmm. Hon slängde ut det.
– Va? – Lisa tappade nästan tekannan när hon skulle hälla upp åt Olga, och duken blev prydd med ett gult spår.
– Farligt för hälsan, tyckte hon. Fel slags trosor! – Sonja skrattade nervöst. – Jag sa naturligtvis inte vad det kostade. Hon hade nog ätit upp mig på plats.
– Du är svår att göra nöjd! Hon bryr sig ju om din hälsa – Lisa kiknade av skratt men blev snabbt allvarlig igen. – Men varför rotar hon i din byrå?
– Fråga henne! – Sonja kastade en servett på bordet och började torka upp fläcken. – Typiskt. Nu går det aldrig ur duken.
– Ta det chill! – sa tysta Olga, tog servetten ifrån henne och puttade tillbaka kaffekoppen. – Du är så stressad, Sonja. Det är inte bra.
– Det går knappt att vara annat! Tjejer, när vi bodde hyresrätt var det så skönt! Hon kom aldrig på oväntade besök. Jag kunde dra mig i halva dagen och tänka jobbgrejer, ingen störde. Man kan inte få henne att fatta att att jobba hemifrån är också ett riktigt jobb. Hon vill heller inte förstå att jag tjänar nästan lika mycket som hennes son. Men sen vi köpte lägenheten känns det som att jag är någon slags encellig organism under mikroskop. Hon kommer och går som hon vill, bestämmer och fixar utan förvarning. Allt för att hon bidrog till kontantinsatsen. Nu tillhör väl vi henne. – Sonja snörvlade till.
– Byt lås!
– Går inte. Min man ger henne nya ändå. Hon är ju mamma, blir bara drama! Då är det bara skilsmässa kvar.
– Men herregud, Sonja! Vem har du blivit? I skolan fanns ingen tuffare än dig. Vart tog det vägen? – Lisa blängde indignerat.
– Nedspolat i förlorade förhoppningars brunn. – Sonja tog en lång klunk vin och suckade. – Okej, dags att sluta gnälla nu. Jag får ta tag i det. Annars blir jag snart galen, och mitt eget barn börjar väl snart bli rädd för mig. Frågade igår varför jag var så arg. Vad ska jag svara? Att farmor driver mig till vansinne? Det går ju inte
– Klart det inte gör! Skaffa dig en föräldralös snubbe istället, så slipper du konkurrera om sopporna – Lisa vinkade till sig servitören. – Ska vi tröstäta dessert?
– Ja – Sonja torkade ögonen och log. – Förresten, vill ni se tårtan jag bakade till senaste bröllopet? Jag blev själv paff!
De lutade sig över Sonjas mobil och utbrast:
– Oj jäklar!
– Men hur hänger den där grejen? Så fint! Oj så snyggt!
– Hemlig teknik. Sonen hjälpte till när han byggde Lego, jag snodde idén. Hur vi fick dit tårtan vill jag inte ens tänka på, men nu har jag sex beställningar på två månader. Bara Hinner jag ens?
– Ta in svärmor som barnvakt! Då har hon något vettigt att göra.
– Ack, Lisabet, du är för godtrogen! – Sonja skrattade. – Hon blir sjuk så fort hon får ansvaret.
– Men du kan alltid skicka iväg barn och man till farmor.
Sonja frös mitt i rörelsen.
– Olga! Du är ett geni! Då slipper jag att de är överallt och hon får skämma bort sonen på rätt sätt. På sin egen revir, med skinande rena tallrikar. Bara ladda lillen med godis, så håller han henne igång.
Alla skrattade. Sonjas son blev nämligen helt vild av godis. På barnkalas höll Sonja alltid superstenkoll, så han inte fick i sig för mycket sött.
– Hur går det själv då, Olga? – frågade Lisa. – Du är ovanligt tyst ikväll. Beror det på din svärmor?
– Hon hinner ju knappt! Vi har ju nyss gift oss. – Sonja smakade på maräng och skar en min. – Alldeles för mycket socker.
– Gå och lär dem, då! – Lisa skrattade men tystnade snabbt när hon såg Olga blekna. – Men vad är det?
– Jag vet inte, tjejer. Det är liksom för tyst, för enkelt. När jag hör på Sonja undrar jag om det verkligen ska vara så?
– Men du kanske har dragit högvinsten en rimlig svärmor! Inte alla får fyrverkeri som Sonja Hon är ju ändå unik, haha.
– Vem vet – Olga mindes plötsligt vad hennes blivande svärmor, Marianne, sa till henne på bröllopet.
– Olga, jag är ingen pepparkaka och absolut ingen tiokrona, så du behöver inte gilla mig direkt. Du känner mig ju knappt än. Jag är lite krävande, ganska lättstött. Men för mig är familjen viktigast. Sashas lycka, det är det viktigaste. Om han har valt dig, då finns det skäl. Du verkar söt och smart, bachelor med högsta betyg, det räcker. Resten visar sig. Jag lovar att inte lägga mig i, men hjälper gärna om ni behöver. Vi får se hur det utvecklar sig.
Den råärliga tonen hade förvånat Olga. Så öppet, till någon man knappt sett tio gånger.
Hon och Alexander träffades på ett bröllop. Olga stod i kanten, lång på sina klackar, när en kort snubbe kom fram.
– Ska du inte fånga buketten? Vill du inte gifta dig?
– Nä.
– Men hallå, vill inte alla kvinnor det?
– Vem har sagt det?
– Flest vill väl ha kärlek, inte ett papper i passet.
– Men varför står du inte där borta då?
– Jag kan knappt stå i de här skorna, än mindre hoppa.
De pratade hela kvällen och gick hem tillsammans. Alexander följde henne hem, kysste hennes hand och bad om numret. Olga låg sömnlös halva natten och smekte handen där kyssen landat och skrattade för sig själv.
Hennes mormor Serafina hade fostrat henne ensam sedan Olgas pappa och mamma försvann ur bilden. Mamman skickade några brev och paket från Stockholm i början men hördes sen aldrig igen. Mormor planerade till och med polisanmäla henne saknad, men fick ett brev om omgifte och nytt barn på väg. Olga insåg efter hand att mormor var hennes enda familj.
När Serafina blev sjuk var Olga femton, och vardagen vändes upp-och-ner. Inga kompisgäng. Bara sjukhus, mediciner, plugg. Hon kämpade för att hålla sig samman och få mormor att känna sig trygg nog att lämna henne ifred.
Serafina levde tre år längre än läkarna trodde, och när hon gick bort pluggade Olga redan på universitetet. Mamma dök upp först två månader efter begravningen och blev arg över att mormor hade testamenterat lägenheten och tomten till Olga.
– Det är orättvist, dela med dig!
Olga exploderade, räknade upp alla år då modern varit frånvarande. Mamman lyssnade tyst, packade ihop och försvann den här gången för alltid.
Först var Olga vilsen men tog sig samman. Hon lovade ju mormor att plugga vidare. Att kombinera studier med jobb var tufft men med hjälp av Lisa, vars pappa drev ett möbelföretag, fick hon ett extrajobb.
– Han tvivlar på dig men jag vet att du levererar, sa Lisa.
Lisa: smart, snygg, driven som advokat men hopplös med killar.
– Börjar bli dags att hitta en pappa till mitt tredje barn snart!
Lisa och Sonja var Olgas närmaste. De kom från olika håll Lisa trygg uppväxt, Sonja med ensamstående mamma. Sonja bodde ofta hos Olga och Lisa, och alla satt hemma vid Serafinas bord och åt hennes småkakor. Lisa fixade även att Olgas mamma aldrig tog strid om arvet.
Sedan kom Alexander. Efter två år förlovade de sig. Lisa, som fick buketten på bröllopet, klev under armen på närmaste snygga vän.
– Dansa?
Olga och Sonja iakttog fnittrande, men Lisa dumpade killen direkt “inte min typ”. Ingen ställde fler frågor.
Max var ändå ofta hemma hos Olga och Alexander, men Lisa höll sig på avstånd.
– Vad har du emot honom? frågade Olga.
– Var försiktig, han känns skum.
Olga såg inte varför han var hjälpsam och skojfrisk. Kände även Alexander och brukade tala gott om Olga inför Marianne, som alltid såg lätt besvärad ut av hans beröm.
Så kom åren och tillslut blev Olga gravid något de trodde var omöjligt. De hade förberett sig på IVF men nu!
– Det är ett mirakel! Olga grät av glädje på Alexanders födelsedag medan svärmor satt tyst.
– Vad är det mamma? Alexander körde hem henne.
– Jag vet inte allt känns bara märkligt.
– Vill du antyda någonting?
Marianne såg Alexander djupt i ögonen.
– Litar du på din fru?
– Hundra procent! Och jag vill inte höra mer om det!
Med tiden kom lilla Jack, och Olga blev helt upptagen med honom. Marianne lade sig inte i men hjälpte alltid när Olga bad.
Plötsligt bröts Olgas dagdrömmar av Lisas röst:
– Hallå, är du kvar med oss? Tänker du på svärmor nu igen?
– Bara tankarna som snurrar. Men vi kan prata om något annat. Hur går det med dina romanser, Lisa?
Olgas telefonvisare gled över tiden två timmar utan samtal från Marianne som lovat att ta Jack. Det var svärmor det! Och det var Marianne som insisterat på att Olga skulle gå ut.
När telefonen ringde hoppade Olga till.
– Olga, Mariannes röst var dämpad, knappt igenkännlig. Olga…
Resten försvann i ett töcken. Hon minns inte att Lisa hällde vatten över henne, att taxi beställdes, att Sonja höll henne. Hemma tog Marianne lugnt Jack och bad Lisa följa med “Jag är rädd”
Alexander dog i en trafikolycka, slungad av vägen. Olga föll ner i ett smärtsamt grått dis; hon antingen grät tills hon fick gömma sig från Jack, eller skrubbade lägenheten tills knogarna blödde. Hon föreslog att Marianne skulle flytta in för att få dem närmare, men Marianne tackade nej.
– Hans grejer finns kvar, hans rum, hennes ögon tårades. Ibland tror jag att han kommer in från hallen och ber om plättar.
– Hos mig fick han aldrig några, skämtade Olga sorgset.
Lilla Jack kilade mellan mamma och farmor och försökte förstå varför de var så ledsna och pappa aldrig visade sig.
Med vinterlovet närmade sig nyår första de egentligen skulle fira i fjällen enligt Alexanders plan.
– Jag skulle lära mig åka skidor, ni leka i snön.
– Du ska vara glad om du ens kan stå på skidor först! retades Olga.
Hon övervägde att avboka, men Marianne kom med förslaget:
– Vad sägs om att åka någon annanstans? Sverige är stort. Vi behöver få andas, allihop. Kanske får Jack några fina första minnen.
Och så blev det. De hamnade vid ett blåslät hav i Bohuslän; regn nästan hela veckan men en dag kom de ut, såg det stormiga Gråhavet kasta sig mot klipporna.
– Mörkt, starkt vilt… livet självt, Marianne stirrade ut mot horisonten.
Oväntat kramade Olga om svärmor de brukade annars hålla avstånd.
– Skönt att ni finns kvar ändå.
– Finns kvar?
– Ja, blev du och Jack också borta Marianne slutade halvvägs.
– Jag fattar inte.
– Max, sa Marianne plötsligt, och Olga rös.
– Vad har han med saken att göra?
– Han ringde en vecka efter olyckan, sa att Jack inte var Alexanders barn. Han visste att Alexander hade problem och antydde att du ja.
Olga backade ett steg.
– Men trodde du? frågade hon, rasande.
– Om jag gjorde, skulle jag väl inte stå här nu? Marianne tog hennes händer. Jag slängde ut honom. Sasha litade på dig helt. Om du vill kan vi lära känna varandra bättre, bli en riktig familj.
– Du behöver inte be, mumlade Olga. Familj betyder att hålla ihop, som mormor brukade säga.
De promenerade vidare genom regnvåta småstadsgator. För första gången pratade Olga öppet med Marianne. Till slut frågade hon:
– Varför gjorde Max så?
– Jag vet inte, Olga. Själviska människor gör märkliga saker. Vet du, Sasha och han tävlade tillsammans. Sasha var alltid lite före, Max halkade efter. Vissa avundas, förstör… Men han är ute ur vårt liv nu, det räcker.
Olga berättade inte om hur Lisa vräkt ut Max med skrik och gråt under den första veckan efter olyckan och sa till Olga att aldrig mer släppa in honom.
Resten av minisemestern pratade de. Jack blev deras medelpunkt och mellan samtalen mindes de Alexander och började långsamt blicka framåt.
Ett halvår senare grävde Olga fram gamla klackar ur garderoben inför vännen Elisabets bröllop.
– De här är ju tortyr!
– Vill man vara fin får man lida pin, skrattade Marianne och hjälpte till med klänningen.
– Ballerinaskor då?
– Nej, du ska väl inte sopa runt med släpet!
Marianne gav Jack en blomma att bära, så tog de hissen ner.
Bröllopet var storslaget men hetsigt. Men när allting landat var Sonja redan vid tårtbordet.
– Hur är det? frågade Olga och strök Sonjas mage.
– Bättre än på länge. Jag och svärmor har försonats, annars hade Lisa stått utan tårta. – Sonja muttrade och rättade på ställningen.
– Det är verkligen konstverk, Sonja! Lisa dök upp, rådissade tårta lite i förbifarten och rusade ut på dansgolvet.
Sonja slog sig ner, trött.
– Var är din familj, Olga?
– Där ute, dansar.
– Hur är det med dig? Kallar du henne “mamma” än?
– Jag är fortfarande för blyg.
– Fånigt! Hade jag haft en sån svärmor
Olga betraktade Marianne som skrattade och dansade med Jack. Kanske hade Sonja rätt. Ordet mamma passade Marianne.
– Mamma
Hon viskade det för sig själv först, sen sa hon det högt, konstaterade med ett leende:
– Mamma.
