Sista Önskan
Nej, jag kommer inte hem mer…, suckade Emil tungt och vred sig av smärta. Och Linnea ser jag aldrig igen. Jag tänkte ju fria till henne… Men jag hann inte. Varför allt det här mot mig?
Försök att inte oroa dig så, log sjuksköterskan när hon såg hur blek den akutinlämnade killen blev. Allt kommer att gå bra.
Jag tvivlar… svarade Emil med knappt hörbar röst.
Sedan låg han tyst, med skräck i blicken, när han förbereddes för operation.
*****
Emil hade aldrig gillat sjukhus.
Det började redan som barn han mindes hur han ständigt fick stick och behövde prov, och ingen bemödade sig att be om ursäkt för den själsliga smärtan han ändå kände.
Men Emil, nu får du inte lipa mer, sa barnsköterskan leende när hon stack honom i fingret. Du är ju en stor pojke, du ska snart börja förskoleklass, och så gråter du som en flicka! Är du inte lite pinsam?
Emil blängde genom tårarna, försökte slita sig loss, och grät ännu mer för att ta sig ur behandlingsrummet gick ju inte. Skam var inget han kände bara ont och ledsen djupt inuti.
Och varje gång hans mamma tog honom hem från barnläkaren, förklarade han bestämt att han aldrig skulle sätta sin fot på ett sjukhus igen.
Vad säger du, älskling? försökte hans mamma trösta. Läkare jobbar ju för att folk ska hålla sig friska och leva länge. Det finns inget att vara rädd för.
Javisst, bra folk…, snörvlade Emil och tittade på sitt stukade finger, de kan behandla sig själva, men låt mig vara!
Ni kan ju bara föreställa er skräcken när Emil, tvingad av sina föräldrar, måste gå till tandläkaren och dra ut en tand? Han skrek så pass att man hörde honom ute genom det stängda fönstret.
Då förstår ni kanske varför Emil, när han väl blivit vuxen, höll sig långt bort från både sjukhus och läkare.
Men så en dag, genom ödets skämtsamhet, hamnade Emil ändå på sjukhuset. Det var blindtarmen.
Smärtan slog till så häftigt att Linnea, som Emil hade planerat ta med ut på restaurang samma kväll, inte hade något annat val än att ringa 112.
Snälla, ring inte akuten, det går nog över… bönade Emil.
Du är inte klok, såg du inte hur dåligt du mår? Du har ju alla tecken på blindtarmsinflammation. När jag hade det kändes det likadant.
Så, mot sin vilja, hamnade Emil på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, avdelning sex.
Ni fattar nog hur han kände sig där…
När Emil låg och väntade, föreställde han sig kirurger som rotade runt i hans inre värld, och sjönk ännu djupare in i obehaget.
När han såg två dystra undersköterskor köra förbi med en bår och en patient som fått frid, sköljde känslan av hopplöshet över honom.
Allt är över…, suckade Emil tungt, krökt av smärtan. Jag ser aldrig Linnea igen. Jag skulle ju fria. Livet är verkligen orättvist…
Oroa dig inte, log sjuksköterskan vänligt. Operationen är enkel, och du kom hit i tid. Hade du väntat hade det kunnat gå illa.
Operationen gick sedan just så smidigt som läkaren sagt. Hans oro för komplikationer var obefogad; för första gången på åratal fick han en positiv sjukhusupplevelse.
Han sövdes ner direkt på operationsbordet, och när han slog upp ögonen var det värsta över. Samma dag flyttades han till ett vanligt vårdrum.
Och under natten sov Emil så djupt som han aldrig gjort. Bara när droppet skulle bytas vaknade han till för en sekund, för att snabbt falla tillbaka i sömn.
Och morgonen därpå…
…fann Emil att han nu hade sällskap av en äldre man i samma sal.
Det var ju typiskt, tänkte Emil irriterat. Nu börjar väl farbrorn tjata om sitt liv och aldrig vara tyst.
Men han ville inte prata alls, bara vila i lugn och ro, helst slippa kontakt med någon. Inte ens Linnea orkade han ringa till; han skrev bara ett sms om att han mådde bra.
Kvällen innan hade han planerat det perfekta frieriet till Linnea. Han hade bokat bort på restaurangen, bett trubaduren spela hennes favoritsång, och servitören skulle servera ringen snyggt i en dessert.
Men det blev inte så. Istället låg han nu på sjukhuset, med framtidsplaner på is, och bara den gamle i sängen bredvid som sällskap.
Till hans förvåning försökte pensionären inte dra igång någon evighetsprat. Han hälsade bara tyst, bläddrade med sitt tunga gamla nummerblock och muttrade för sig själv när han ännu en gång misslyckades med att ringa någon. Hela dagen ringde han och ringde, men telefonen dog till slut laddaren låg hemma, och den modellen hade ingen lång längre på avdelningen.
När telefonen dog och gråten rann nedför gubbens kinder kände Emil något gnaga i honom; skam över att genast ha misstrott honom, och ett sting av oro.
Efter några minuter satte sig Emil upp på sängkanten, tog mod till sig och frågade försiktigt:
Går det bra för dig?
Jag försöker bara nå min son, sa mannen lågt.
Vet han inte att du är här? frågade Emil.
Han vet… sjuksköterskan ringde när jag lades in. Men vi har inte setts på ett halvår. Det blev bråk innan min födelsedag. Han ville att jag skulle flytta till ålderdomshem, sälja huset. Jag vägrade, inte för husets skull utan för hundens.
Gubben berättade sedan om sin infarkt och att en operation var nödvändig.
Tanken är att det blir operation om två dagar, suckade han. Men jag tror inte jag hinner. Hjärtat kan ge sig före.
Äsch, det är klart du klarar dig! svarade Emil tröstande. Läkarna gör allt för att rädda liv. De fixade min blindtarm igår, och här ser du mig nästan som ny.
Gubben log svagt men förklarade inte hur hjärtat och blindtarmen var två helt olika saker.
Men min hund Benny… han är ensam nu. Han är ute någonstans. Jag ville be sonen hålla koll på honom när jag är borta, eller i värsta fall hjälpa honom hitta ett nytt hem. Grannarna kan inte ta honom de har fullt upp med sina egna djur. Och ingen annan bryr sig om att leta en ny familj. Men min son… Han svarar inte när jag ringer. Och när sköterskan ringt vägrar han prata med mig. Sån är min son…
Det var tråkigt att höra…
Jag oroar mig så väldigt för Benny nu. Vem ska ta hand om honom? Han var allt jag hade kvar.
Emil, som först tyckt farbrorn var en udda filur, ändrade genast uppfattning eftersom det var tydligt att hunden verkligen betydde allt för mannen.
Jag hittade honom på min födelsedag, berättade han. Ingen gratulerade. Frun min gick bort för fem år sen, alla andra släktingar är borta. Natten innan drömde jag om henne hon log, höll min framtida hund i koppel och vinkade. När jag sedan skulle köpa mat på ICA satt hunden fastbunden vid stängslet, regnet öste ner. Jag väntade länge, men ingen kom. Till slut tog jag honom med mig. Tänk… det känns nästan som om min fru skickade mig Benny i present.
Det låter fint, svarade Emil även om han var skeptisk egentligen.
Men han ville inte säga emot och lät mannen prata vidare, för stöd behövs ibland mest av allt.
Benny är inte bara min hund, han är meningen med livet för mig nu på gamla dagar, suckade mannen lyckligt.
Den kvällen låg Emil vaken länge och funderade på hunden och den gamle patriarchens ensamma son.
Den natten drömde Emil om en herrelös hund, med stora sorgsna ögon, som gick runt på Göteborgs gator och letade efter någon. Emil följde efter, visste inte ens varför, men någonting drev honom.
Han vaknade av att den gamle gubben rosslade och greppade mot bröstet.
Ska jag hämta sköterskan? ropade Emil, skräckslagen.
Nej, låt vara… men snälla, kan du ringa min son Jacob? Numret finns på lappen på nattduksbordet. Säg att han måste komma om han kan jag vill säga farväl, åtminstone be honom ta hand om Benny om han inte kan komma. Det är min sista önskan.
Efter en sekunds tvekan grep Emil efter sin mobil, tog papperslappen, slog numret med skakande händer.
Hej, är det Jacob? Jag ligger på samma sal som din pappa… började Emil, men först då slog det honom att han inte ens fått veta farbrorns efternamn. Avbruten hörde han den gamle:
Gustavsson… viskade gubben.
Din pappa, Börje Gustavsson, han mår inte bra. Du borde komma hit.
Är han döende då eller? svarade Jacob torrt. Vilket sjukhus var det nu igen? Sahlgrenska?
Ja, avdelning sex, sal 324. Det var all information Emil lyckades pressa fram.
Han återvände till salen och försökte prata lugnande med Börje Gustavsson, lovade att sköterskan skulle strax hämta läkaren och att sonen hade lovat att komma.
Men innan hjälpen nått fram, innan Jacob hunnit dit, slutade Börje Gustavssons hjärta att slå. Läkaren som kom ryckte på axlarna, noterade dödsfallet, sedan blev det tyst förutom när två personal tyst bar ut kroppen.
*****
Din far dog i mina armar, berättade Emil för Jacob dagen därpå.
Jaha, det var väl lika bra det. I alla fall slapp han lida och vi med, sa Jacob kyligt. Folk blir gamla, man har annat att göra jobb, familj… Skönt att han gick fort.
Din pappa bad dig verkligen ta hand om Benny, hunden. Det var hans sista önskan.
Benny? Men snälla, det är bara en gammal hund han tog in från gatan. Och en massa tjafs blev det om att han hellre stannar hemma än går till hemmet. Jag sa ju att han skulle ha fått det bättre där, men han vägrade ju lämna hunden…
Men du har ju fått huset nu, kunde du inte i alla fall hålla det löftet till honom?
Jacob stirrade på Emil, ryckte på axlarna, samlade ihop pappans gamla knapptelefon och anteckningsblock och gick. Inga avskedsord, endast ett smäll i dörren.
Emil satt länge efteråt och tänkte på Börje Gustavsson, en man med stillsamt liv, som kanske kunnat leva många år till om ödet tillåtit men så blev det inte.
Och Benny? Förmodligen var Jacob mer angelägen om att sälja huset än bry sig om problemhundar.
Just den natten drömde Emil om Börje Gustavsson, ensam och gråtande där han kallade på sin hund längs Olskrokens gator. Emil såg på från sidan, och själv kunde han inte hålla tillbaka tårarna, även om han knappt mindes när han senast gråtit på riktigt.
Drömmarna fortsatte, även när Emil var hemma igen. Varje morgon gick han som borta i tankar och Linnea märkte så klart att något oroade honom.
Hur mår du, Emil?
Jo, det är inget särskilt… bara en del att tänka på.
Men vadå? Vill du berätta?
Jag hade ju en äldre herre i min sal. Han dog, och hans enda vän var hunden. Hans son ville inte ta ansvar. Börje, som han hette, ringde sin son oupphörligt från sjukhuset men aldrig svar. När han kom var pappan redan död, och hans största oro gällde om huset gick att sälja snabbt nog. Hunden… ja, jag vet inte ens om han brydde sig.
Vill du att vi försöker hitta Benny? Om han fortfarande är ensam så tar vi honom. Gärna! En hund skulle bara göra oss gladare.
På allvar? Även om du inte träffat honom?
Såklart! Tänk vad han måste sakna någon som bryr sig. Vi tar honom, om vi hittar honom.
Men vi har ju inte adressen?
Det är lugnt, jag fixar det. Men vi köper med kaffe och lite choklad till receptionen alltid trevligt.
Taktiken fungerade. En ask Marabou och en burk Gevalia fick expediten på vårdavdelningen att snabbt viska fram Börje Gustavssons adress.
Cirka fyrtiofem minuter senare klev Emil och Linnea ur bilen vid ett rött trähus utanför Mölndal.
De gick längs staketet och såg ingen hund, men grannens dörr öppnades och en kvinna vinkade.
Letar ni efter någon?
Ja, vi letar efter en hund som hette Benny… Vi är vänner till gamle Börje Gustavsson.
Åh, så tråkigt med Börje. Han var snäll, men hans son… ja, ni vet. Tog huset direkt. Hunden ja, Benny, var kvar här flera dagar efteråt, låg vid grinden och väntade. Han ylade hela natten när Börje gick bort, och natten efter också. Sonen kom, skrek på honom, sen tog han honom iväg någonstans. Har inte varit här sen dess.
Vet du vart han tog hunden?
Ingen aning. Han sa bara att han skulle lämna honom till någon. Och han har ju aldrig gillat djur… Hur en så empatisk människa som Börje fick en son som honom är ett mysterium.
Kvinnan plockade fram mobilen och visade ett foto på Benny en liten rufsig blandras, charmig och just så som Linnea trott.
De tackade, försökte ringa Jacob men han hade redan blockerat numret.
Låt oss ändå hoppas att Benny har det bra, sa Linnea. Det är bättre att tänka så.
När de körde hemåt hamnade de i kö Linnea valde omväg via gödseldoftande småvägar. Då saktade hon in och pekade på dikeskanten:
Emil, titta! Liknar inte den där hunden Benny?
De klev ur bilen och närmade sig den rufsiga hunden, som såg både rädd och ensam ut.
Benny! ropade Emil försiktigt.
Hunden tvärstannade, vände sig om, och sniffade.
Emil satte sig på huk. Vi kände Börje. Han bad oss ta hand om dig. Får vi göra det?
Benny stod still, sniffade igen, och sen viftade han på svansen, gick försiktigt fram och lutade huvud mot Emils hand. Som om han kände igen Börjes doft.
Där satt de i diket; Linnea grät för första gången på länge. Emil kände tårarna komma men log, för nu skulle Benny få ett riktigt hem.
De satte sig tillsammans i bilen och vred upp värmen.
Emil och Linnea log lyckligt hela vägen hem: så mycket gick fel men nu hade de ändå gjort lite rätt. Benny såg ut att le han också.
*****
Ja du, vilken son, sade Emil hemma. Skulle fixa ett hem åt hunden… Får man inte säga ett par sanningens ord till honom?
Det räcker nu, vi har Benny och vi vet att vi gjorde det rätta. Saker ordnar sig till slut för alla på gott och ont, svarade Linnea mjukt.
Jo… du har nog rätt, log Emil och såg på Benny där han låg hoprullad i soffan, ryckte lyckligt på tassarna i sömnen.
Kanske visste Emil precis vart Benny sprang i sina drömmar.
Hälsa Börje, tänkte Emil tyst.
Sen, samma kväll, tog han det lilla smyckeskrinet ur garderoben och föll på knä för Linnea. Inget restaurangfrieri, ingen sång men ändå, i stunden, där livet pågår och aldrig går att skjuta upp.
Hon svarade ja, utan ett ögonblicks tvekan.
Det är kanske det livet vill säga oss: att vänta på det perfekta ögonblicket är att riskera att det aldrig kommer. Det viktigaste, de vi älskar, och våra löften är till för här och nu.
