8 mars
Min födelsedag skulle bli kvällen då jag kände mig som en vinnare. Äntligen hade jag fått en befordran på jobbet, jag och min man Erik hade slutbetalat bolånet på lägenheten i Göteborg, och jag gick omkring med en känsla av att nu väntar bara fina tal och värme. Men precis när klockan slog sex och det ringde på dörren, klev min “extra mamma” Gunilla Lund in i hallen.
Gunilla kan verkligen det där med att ge komplimanger som snarare känns som små nålstick än något smickrande. “Oj, vilken klänning modigt med tanke på dina höfter”, “Du har gått ner i vikt jobbar du för mycket nu kanske?” Hennes omtanke har alltid ett sting. Men den här gången slog hon verkligen på stort.
“Ni ser verkligen… mycket äldre ut ikväll”
Gästerna satt redan bänkade, glada leenden, skålar i glasen, smörgåstårtan blev snabbt populärast på buffén. Det var dags för presenter, och det blev lite nervöst men ändå mysigt när det var min tur. Gunilla reste sig, bad om allas uppmärksamhet och höll ett långt och överdrivet filosofiskt tal om livets gång, om att kvinnlig skönhet är som en blomma som måste vårdas, att en man vill ha en pigg och fräsch hustru vid sin sida. Jag satt och visste: nu kommer det något speciellt.
Och mycket riktigt. Fram kom presentpåsen. Jag rev upp det silvriga pappret och såg två paket. I det ena: en digital badrumsvåg. I det andra: ett paket exklusiv hudvård med en stor stämpel “45+. Intensiv föryngrande anti-rynkkräm.” Som om det vore en diagnos, inte hudvård.
Det blev alldeles tyst. Erik blev alldeles röd i ansiktet och såg beredd ut att sjunka genom golvet. Gästerna kastade blickar på varandra, ingen visste riktigt vart man skulle fästa blicken. Gunilla log brett:
Det här, Maria, är för din framtid! Förebyggande är det bästa sättet att undvika problem. Och vågen du klagade ju själv på att jeansen började sitta tight efter jul! Jag bryr mig bara.
Jag satte på mitt bästa leende, stammade fram ett “tack” och ställde diskret ner paketen under bordet. Men inom mig blev kvällen aldrig detsamma igen. Jag kände hur förnedring, ilska och sorg kokade i bröstet.
Jag kokar min revansch i ett halvår
Jag gjorde ingen scen. Vågen åkte inte i sopnedkastet även om jag drömde om det där och då. Krämen fick en plats på badrumshyllan så den syntes fint, men planen var aldrig att använda den.
Varje gång Gunilla kom förbi sneglade hon stolt på sina “presenter” och frågade:
Använder du dem?
Jag spar dem till speciella tillfällen, sa jag så jämnt jag bara kunde.
Samtidigt tickade tiden fram mot hennes 55-årsdag. Stor dag, stor fest, stor chans att påminna om att även omtänksamhet kan smaka bittert.
Jag funderade länge. Att ge tillbaka med en blodtrycksmätare eller anti-pigmentkräm kändes för rakt på sak, för uppenbart sårad. Jag ville göra det smartare. Elegantare. Aj, men snyggt.
Så kom jag på det. Gunillas största svaghet är inte ålder eller utseende. Det är hennes tunga ett ständigt behov av att kommentera, undervisa, fixa och styra allt i mitt mitt hem, från färgen på gardinerna till hur jag skivar morötterna.
Jag gick till Akademibokhandeln och hittade en riktig fullträff en vacker presentbok, inbunden och blank: “Konsten att vara tyst. Hur man håller tand för tunga och bevarar freden i familjen.” Och under, en underbar undertitel: “Praktisk handbok för dig som gillar att ge goda råd.”
Som pricken över i:et köpte jag ett förstoringsglas i retrostil som taget ur en svensk deckarserie.
“Här är lite extra för krämen och vågen”
Hennes kalas hölls på en fin restaurang vid Avenyn. Släkt, vänner och kollegor Gunilla strålade i centrum, matad med beröm och presenter, precis som hon älskar mest.
Vår tur att gratulera kom. Erik, snäll och diplomatisk, överlämnade ett spa-presentkort från oss båda och önskade henne lugn och harmoni.
Sedan log jag och plockade fram mitt lilla paket.
Gunilla, det här är från mig, personligen. Något, tja, för själen.
Hon öppnade nyfiket, tog först fram förstoringsglaset.
Ojojoj, vilken prydnad! Men till vad? Jag ser ju utmärkt.
Jag log milt:
För att lättare se andras förtjänster än brister.
Det skrattades artigt runt bordet, men Gunilla spände sig till och fortsatte. Hon drog upp boken, och fick syn på titeln. Läpparna rörde sig när hon läste:
“Hur man håller tand för tunga”
Hon tittade upp på mig.
Är det en bok? fick hon fram, med darr på rösten.
Ja, Gunilla, sa jag så varmt och tydligt jag kunde. Du påminde mig på min stora dag om vikten av att ta hand om ytan. Nu tänkte jag att när man fyller 55 är det perfekt tid att vårda insidan och harmonin i familjen. Den här boken kan bli ungefär lika nyttig för dig som anti-rynkkrämen för mig.
Hennes kinder blossade, men att slå tillbaka inför alla gäster gick inte då vore boken själva beviset på problemet. Hon kramade ur sig:
Tack. Väldigt speciellt.
Och la ifrån sig gåvan som om det var en levande igel.
“Har du hunnit läsa kapitlet om takt än?”
Nej, vi slutade inte tala. Och nej, inget hysteriskt bråk efter festen. Istället förändrades spelreglerna direkt.
Den kvällen förstod hon: det är numera match på lika villkor. För varje “oskyldig” pik fanns nu ett svar från min sida, så vasst att det blev svårt att ens dra på munnen.
De första veckorna ringde hon bara till Erik och pratade chockerande formellt med mig. Men sedan hände något hennes små råd och kommentarer blev färre.
Hon slutade kommentera min vikt och min mat, och när hon såg ut att vilja släppa en “snäll” passning, tittade jag bara på henne och frågade:
Gunilla, hur går det med boken? Har du kommit till kapitlet om takt än?
Då tystnade hon.
Vågen står numera och samlar damm på vinden. Krämen ska jag erkänna jag smörjde den under fötterna, och de blev faktiskt mjukare, så tja, tack för det ändå. När jag var hemma hos henne sist, såg jag boken på nattduksbordet. Med ett bokmärke någonstans mitt i.
Så, ja. Det verkar fungera.
