Sista önskan
Nej, jag kommer aldrig hem igen suckade jag djupt med smärta i hela kroppen. Och jag får aldrig se Malin mer. Jag hade ju tänkt fria till henne. Hann inte Varför just jag?
Oroa dig inte så mycket, log sjuksköterskan när hon såg att jag, som kommit in med ambulans, blivit alldeles blek. Allt kommer gå bra.
Tveksamt fick jag fram, om än med svag röst.
Sedan låg jag där tyst och skräckslagen och såg på medan de förberedde mig för operationen.
*****
Jag har alltid avskytt sjukhus.
Sedan barnsben har jag haft svårt för dem läkare gjorde ont och ingen bad om ursäkt. Redan då kändes det mest som att sjukhus mest innebar obehag i onödan.
Men sluta lipa nu, Jens! brukade sköterskan säga när hon stack mitt finger för blodprov. Du är en stor pojke nu, du ska ju börja skolan, och lipar värre än en liten flicka. Skäms du inte?
Jag stirrade på henne med tårarna rinnande, försökte dra bort armen, men kunde inte fly undan. Självklart skämdes jag inte. Det gjorde ont och kändes orättvist.
På väg hem från barnavårdscentralen pratade jag om hur jag aldrig mer skulle sätta min fot på ett sjukhus. Nej, aldrig, tänkte jag. Då dör jag hellre än går tillbaka dit, väste jag bestämt.
Men älskling, vad säger du försökte mamma mildra. Läkare finns ju för att hjälpa, så vi får leva så länge vi bara kan. De är ju snälla. Dem behöver du inte vara rädd för.
Visst, snälla tänkte jag och betraktade mitt finger, som om halva livet sugits ur det. De kan behandla sig själva, bara jag slipper!
Det är kanske överflödigt att berätta om när mamma och pappa helt sonika bar in mig till tandläkaren för att dra ut en tand skriket hördes genom fönstret.
De där minnena glömmer man aldrig riktigt.
Med åren blev min avsmak för sjukhus inte mindre. Jag höll mig så långt bort från allt som hade med vård att göra.
Men så blev det magsmärtor och Malin, min sambo, såg ingen annan utväg än att ringa 112.
Inte ambulansen, det går över bönade jag.
Är du helt från vettet? Jag ser ju att du har ont. Det där är nog blindtarmen. Jag hade likadant.
Så blev det Universitetssjukhuset i Uppsala för min del.
Om någon frågat hade jag kunnat berätta exakt hur det kändes att ligga där och föreställa sig kirurger rota runt i ens inre. Inte blev det bättre när två dystra skötare gick förbi med en bår och ett tyst farväl låg i luften. Oundvikligt, kände jag.
Det är kört. Jag kommer inte hem igen Och Malin Tänkte på frieriet som aldrig blev. Varför blev det så här?
Ta det lugnt, log sköterskan, Det här är en rutiningrepp och ni kom in i tid. Hade du väntat kunde det blivit komplikationer.
Och så blev operationen ett faktum, men inga röda lampor, inga dramatiska vändningar. Det var till och med oväntat smärtfritt. Första gången jag kände något positivt kring ett sjukhus.
Jag somnade till på operationsbordet och när jag slog upp ögonen var det värsta förbi. Snart landade jag på ett vanligt rum, sov tungt hela natten några korta ögonblick då droppet byttes och sedan tillbaka till drömmarna.
På morgonen låg någon i sängen bredvid. En äldre man, gråhårig, tyst.
Åh nej, just nu orkar jag inte med några livshistorier, tänkte jag för mig själv. Jag ville bara ha lugn och ro.
Inte ens Malin fick ett samtal jag skickade ett kort sms att allt gått bra och gömde mobilen under kudden. Jag tänkte på att jag hamnat här just när jag skulle fria.
Vi hade bott ihop i mer än ett år och jag hade planerat kvällen. Ett bord på restaurang, levande musik, deras variant av Abbas Chiquitita Malins favorit. Ringen i efterrätten. Jag ville ha det perfekt.
Men ödet ville annorlunda. Istället låg jag där, ensam och sur i ett tråkigt sjukhusrum.
Gubben i sängen bredvid höll sig dock till sig själv. Han pratade inte, småmumlade ibland för sig själv medan han försökte ringa någon och när mobilen dog och han saknade laddare rann tårarna tyst. Jag kände mig plötsligt skamsen.
Efter att ha tvekat några minuter satte jag mig på sängkanten, såg på honom och frågade om allt var okej.
Nej du, det är sonen jag försöker nå, sa han sorgset.
Vet han att du är här? frågade jag förvånat.
Jodå Sjuksköterskan ringde. Men han vill ändå inte prata. Vi rök ihop för ett halvår sen. Han ville sälja huset och sätta mig på hem, men jag vägrade. Inte för husets skull.
Han berättade hur han hamnade här med hjärtinfarkt och att operation nu var enda utvägen.
De har bokat tid om två dagar. Men jag är rädd att inte hinna till operationsbordet…
Det är klart du gör! försökte jag uppmuntra. De räddar faktiskt liv här. Själv fick jag blindtarmen bort dagen innan och se på mig!
Han log snett, men nöjde sig med det.
Hund är det enda jag har kvar, sa han plötsligt. Bor ute på tomten själv. Jag ville be sonen ta hand om Molly om jag inte klarar mig, eller åtminstone hitta ett bra hem åt henne. Grannarna har redan för många egna fyrbenta, så de skulle nog inte ta sig an henne. Sonen får ju ändå huset snart. Men han svarar inte, trots att han vet Sådan är han.
Det är svårt att veta mumlade jag.
Jag oroar mig för Molly. Vem ska ta hand om henne? Klara sig ute Livet är märkligt. Man tänker på hunden när man kanske borde tänka på sig själv.
När han sedan berättade om hur han fått Molly hittad på födelsedagen efter att frun, död sedan flera år, kommit till honom i drömmen med just en hund i koppel blev det tyst mellan oss. Jag förstod plötsligt. För honom betydde hon allt.
Han försökte hitta Mollys ägare i tre veckor. Till slut insåg han att hon blivit kvar. För honom var Molly mer än vän, hon var själva meningen med livet på äldre dar.
Den natten drömde jag om en liten hund med sorgsna ögon, ensam på gatan. Jag följde henne överallt utan att förstå varför, bara kände att så måste det vara.
När jag vaknade höll gubben sig för bröstet, flämtade.
Ska jag hämta läkare?! utbrast jag och kastade mig ur sängen.
Nej, inte än Ring hellre Mats, min son. Numret ligger på nattduksbordet. Säg åt honom att komma och ta farväl. Och om inte, se till att Molly får ett bra hem. Då kan jag åtminstone vara lugn.
Jag tvekade men plockade sedan fram mobilen och slog numret.
Hallå, är det Mats? Jag är rumskamrat med din pappa Han är dålig och vill att du kommer.
Jaså, dags nu? Vilket sjukhus var det nu?
Akademiska, svarade jag. Tredje våningen, rum 314.
Sedan letade jag rätt på nattpersonalen. När jag kom tillbaka var han redan tystare. Pulsen långsam.
Varken nattläkare eller sköterska hann fram i tid. Hjärtat stannade innan de nådde oss.
*****
Nästa dag träffade jag Mats i avskedsrummet.
Han dog faktiskt i mina armar, förklarade jag.
Ja, det var väl lika bra. Han blev aldrig nån börda. Det är nog lika bra så, sa Mats utan inlevelse. Vem har tid att passa gamla föräldrar? Jag har egen familj och jobb Han klarade sig ändå bättre än de flesta.
Din far bad faktiskt dig ta hand om Molly, hans hund, inflikade jag.
Hunden, ja Ja, han skulle ju prompt ha den. Han pratade mer om hunden än sig själv sista tiden. Ville inte till äldreboendet heller, just på grund av henne.
Det var din fars sista önskan, sa jag allvarligt. Det borde du ändå respektera. Du får huset nu.
Mats såg på mig, sa inget. Han tog sin pappas gamla knappmobil, stoppade lappen med sitt eget nummer i fickan och gick. Inget farväl.
Jag funderade länge. Gamle mannen hade kunnat leva mycket längre men nu blev det inte så. Ödet är konstigt ibland. Och Molly ja, vad hände med henne?
Knappast tar Mats hand om henne, tänkte jag. Han säljer huset och hon hamnar på gatan. Får hoppas någon granne förbarmar sig.
Den natten drömde jag om honom, där han gick omkring och ropade på Molly. Tårarna rann på hans kinder och jag kunde inte heller hålla mina tillbaka.
Länge sedan var det jag grät.
Efter att jag kommit hem fortsatte de där drömmarna och jag blev tystare. Malin märkte förstås.
Allt bra, Jens? undrade hon.
Jo… Jag tänker bara.
På vad då?
På min rumskompis. En gammal karl, han dog i veckan och hans hund Molly ja, jag kan inte släppa det.
Finns ingen som kan ta hand om henne?
Bara sonen, men de var osams. Sjuksköterskan hade ringt och berättat, men Mats dök aldrig upp förrän efter att pappan gått bort. Jag sa till honom om Molly, men hans intresse var noll. Det kändes Ja, du förstår.
Ska vi åka förbi och kolla? föreslog Malin. Om hon är kvar så tar vi Molly till oss.
Menar du det? Ingen invändning mot hund?
Nej! Det skulle vara mysigt tänk, promenader och sällskap.
Ja men vi har ju inte adressen.
Tror nog det går att fixa om vi åker förbi sjukhuset. Jag ordnar det.
Malin inhandlade liten mjölkchoklad och ett paket Zoegas. Det är otroligt vad det gör för byråkratin. När vi förklarat och lämnat över gåvorna, skrev receptionisten snabbt ner adressen till gamle mannens hus.
Tre kvart senare stod vi utanför ett rött trähus i utkanten av Uppsala. Ingen Molly i trädgården.
En granntant dök upp.
Hej! Är ni vilse, eller söker ni någon? Hemmet står tomt nu.
Ja, jag var vän till Erik han dog på sjukhuset, sa jag.
Nej, har han gått bort? Stackars människa. Vilken fin man han var Söner nuförtiden… Inte ens begravning blev det ordentligt. Han skickade honom till kremering utan någon. Ringer nu mäklare för att sälja huset.
Har du sett Molly, hans hund?
Ja, hon låg vid grinden varje dag. Väntade på husse. Sedan, när sonen kom, skällde han på henne. Tog henne med sig någonstans och har inte varit tillbaka på dagar.
Vet du vart han tog vägen? Hur såg hon ut?
Liten, rödbrun och vit, en corgi. Vänta, jag har bild på mobilen.
Vi fick se en liten hund med snälla ögon.
Så fin! Men Mats sa inget om vart Molly togs?
Jag frågade. Han sa att han skulle försöka hitta nytt hem. Men jag tror honom inte. Sånt här intresserade honom aldrig, redan när han var liten.
Vi tackade och åkte därifrån i djup tystnad. Vi letade på gatorna runt omkring, frågade folk, visade upp bilden ingen hade sett någon corgi.
Jag försökte ringa Mats. Upptaget. Blockerad. Inga meddelanden kom fram.
Vi får lita på att Molly har det bra, sa Malin, fastän vi båda visste att det var en klen tröst.
Sedan grep slumpen in.
Mellan Uppsala och Enköping bromsade Malin in plötsligt vid vägkanten.
Kolla där! Är det där inte Molly?
En liten hund satt vid dikeskanten, precis lik den på fotot. Jag steg ur bilen, närmade mig långsamt.
Molly! ropade jag tyst, med rösten spänd av hopp. Molly!
Hon tittade misstänksamt, reste sig, svängde försiktigt med svansen. Jag hukade mig, sträckte fram handen.
Hon nosade, frös till. Så kände hon doften från sjukhuset, från mig, från Erik. Svansen började vifta vilt, hon kom närmare och tryckte huvudet mot mitt knä. Glada tårar i ögonen.
Malin torkade sina kinder medan Molly slickade min hand. Vi bar henne till bilen och körde hemåt.
I bilen fanns bara lycka. Vi var en liten egen familj. Molly tillbaka, trygg, älskad.
Väl hemma såg jag på henne, där hon låg på soffan, helt lugn. Jag log mot Malin och tog fram asken med ringen.
Den kvällen friade jag till henne, utan restaurang och utan storslagna planer. Men det kändes rätt att göra det nu, att inte vänta på något speciellt ögonblick.
Det jag lärt mig? Jo, ibland väntar livet inte. Och vissa sista önskningar, även andras, är värda att uppfylla. För någon måste vara den som tar ansvar när släktskap inte betyder mer än ett namn. Och kärleken ja, den väntar inte på bättre tillfällen än de som finns precis här och nu.
