Den där förbannade gamla kåken
Framme! Hoppa ur och lasta av, beordrade chauffören, när lastbilen stannade framför ett rangligt, grånat trästaket och motorn dog.
Kira puffade försiktigt på sin dotter Elvira, som sov sött lutad mot hennes axel.
Gumman, vi är framme nu. Vakna lite, viskade hon.
Sömndruckna Elvira gnuggade ögonen och vred på huvudet för att se huset.
Mamma, är det här vi ska bo nu?
Japp, hjärtat. Kom så kollar vi hur det ser ut, och börjar släpa in sakerna.
Kira hoppade ner från den höga trappan och lyfte upp Elvira. Från runt hörnet på lastbilen kom Mattias, som kört efter med egen bil.
Allt bra?
Jodå. Var är nycklarna?
Här, sa exmaken och räckte över en rejäl knippa. Papperen ligger på köksbordet. Jag hämtar Elvira på lördag, som vi sa.
Okej.
Jag hjälper till med grejerna och drar sen. Har massor att göra.
Kira nickade. Hennes inre kändes som ett besök på Skansen en regnig novemberdag, men det var ingen idé att hänga läpp. Livet rullar vidare! Med eller utan snor och tårar.
Hon och Mattias hade levt ihop i fem år. För en månad sen insåg Kira att Mattias träffat någon annan. Inte vilken flört som helst heller nejdå, det var minsann gravallvar. Han skulle bilda ny familj.
Först blev Kira helt bedövad, som om hon befann sig i en gråslaskig parallellvärld. Vad nu? Hur överlever man sånt? Igår var tillvaron trygg som potatismos, idag puff! Allt borta, försvunnet, föråldrad tillit och all trygghet puts väck. Om inte ens den närmaste kan hålla sig i skinnet, vad väntar från resten? Hon och Mattias hade ju knappt ens smågrälat, hur kunde hon missa det?
Det var inte bara ett slag i magen. Det var som om någon dragit ur proppen och tömt hela Kira på innehåll.
Hon körde på som en robot tog hand om dottern, fixade mat, städade, jobbade men tankarna gick mest i cirklar.
Lägenheten de bott i tillhörde Mattias föräldrar. Kira själv hade bara sin gamla faster Rut i grannstaden. Familjens enda överlevare. Eftersom Kira inte kunde hälsa på ofta hyrde hon in en granne som köpte mat, mediciner och såg till Rut. Den lägenhet som Kira ärvt efter sina föräldrar hyrde hon ut, och hyran delades solidariskt mellan henne och fastern. Kira hade försökt få Rut att byta till något närmare, men gubban var omöjlig att rubba.
När Mattias till slut, driven av alla vänliga själar som golade, berättade sanningen, gjorde han det utan stora ord han räknade kallt med noll skandaler.
När Elvira sovit in sig ordentligt kallade han in Kira i köket:
Jag vet att du fått veta allt. Jag tänker inte snacka bort det. Det blev bara så här. Vi måste tänka på Elvira nu. Har du nån plan?
Inte direkt… sa Kira och stirrade på tekoppen som om den innehöll svaret på allt.
Inuti vrålade frågorna. Varför? och Varför just jag, för sjutton? studsade runt likt uppspelta harar, men utåt var hon stencool. Hon ville inte visa Mattias kratern i själen. Det var ändå dottern som var viktigast.
Ska vi säga upp kontraktet för hyresgästerna då?
Nej. Jag är skyldig dig och Elvira en del. Jag snackade med mina och… Hur skulle du känna för att flytta?
Vart då? sa Kira och såg för första gången på honom, fortfarande lagligt gift.
Du vet ju att morsan har kvar gamla huset i grannstan, från mormor och morfar. Det är gammalt, men solid konstruktion, varmt. Och faster Rut bor ju bara runt hörnet. Morsan vill skriva över kåken på dig och Elvira. Vad säger du om det?
Lite roligt reträttpaket alltså? fnös Kira, men insåg att det var det smidigaste. Att spatsera omkring bland gamla bekanta, riskera kaffeautomatmöten med Mattias och hans nya var inget hon såg fram emot. Dessutom var hela verkligheten runt henne numera en påminnelse om ett förlorat liv.
Och så var det ju Elvira. Kira behövde börja om.
Småstad, visst, men bra skola, nära till vårdcentral, och framför allt någonstans fanns tryggheten i att känna en enda människa. Ari… förlåt, Elvira var fortfarande i tvättbjörnsåldern, någon måste hålla koll. Mattias skulle säkert inte hjälpa lika flitigt längre. Dags att söka jobb.
Kira sträckte på ryggen.
Okej. Jag kör på det.
Bra, sa Mattias, reste sig och räckte över telefonnumret till Mattias mamma. Hon ringer dig om notarietiden i morgon. Jag drar nu. Lycka till.
Han tvekade vid dörren och mumlade utan att möta hennes blick:
Förlåt. Det var inte meningen.
Kira svarade inte, bara drog igen dörren, gled ner längs väggen och ylade dämpat i ärmen för att inte väcka Elvira.
Det var inget snyftande, utan ett riktigt vargyl. Kira mindes plötsligt ett naturprogram om vargliv; nu kände hon sig själv som en skadeskjuten lodjurshona.
Mycket tårar blev det. Och till slut kändes det som all ilska mot Mattias slitits loss och bara lämnat tomhetsöken kvar. En enda skadskjuten tanke surrade som en vilsen fjäril: fyll den här tomheten med något, annars fastnar hon i sorgehålet för evigt.
De närmaste veckorna fokuserade Kira på flytten allt annat ignorerades.
Så stod hon där, framför snett staket och övervuxen trädgård och undrade om kåken ens låg kvar bakom buskaget. Genom snår och äppelträd stack bara en bit av taket och verandan fram.
Elvira drog henne i ärmen.
Mamma, sluta glo! Kom nu!
De tog stigen runt ett knotigt äppelträd och nådde huset.
Nej, inte hus. Hus. Lite sjavigt men fortfarande rejält, med litet övervåningsfönster och en äkta gammelsvensk farstukvist med färgade glasrutor. Mitt i höstprakten skrek huset nästan efter att få hamna på bild. Kira plockade fram kameran och knäppte några bilder. Något inom henne vaknade kanske var detta mängden jobb som behövde göras, kanske något annat, men det var exakt vad hon behövde.
Elvira stod bredvid, gapande med pekfingret i munnen. Kira drog henne varsamt i mösspompon.
Ta ut fingret ur munnen, raring! Visst är huset spännande?
Maaaamma, det är så fiiint!
Ja, men nu kollar vi hur det ser ut inuti, och ser var du kan ha din säng.
Ja! Fort, fort!
De klev upp för trappan, genom verandan och in. In i en hall med dörrar till kök och små sovrum. Kira kollade runt för att klura ut var möblerna skulle stå.
Huset var litet: kök, två små rum nedtill, ett ovanför, plus en sal med ett gigantiskt runt matsalsbord och en skum lampa med stickad sjal över skärmen. Lite rått, men ändå en värme som fanns i väggarna Kira kände det direkt.
Kira! Allt avlastat och jag har swishat flyttgubbarna, ropade Mattias. Kom så visar jag värmepannan!
Så fort demonstrationerna var avklarade satt Mattias i bilen och försvann.
Kira gick ut i köket.
Hon ställde på tevatten, plockade upp matlådor ur en kasse, mikrade köttgryta åt dottern och greppade en kartong putsprylar för att torka köksbordet.
Köket var inte stort men väldigt hemtrevligt. De två stora fönstren vette mot trädgården. Nedanför ett av fönstren stod bordet som snabbt torkades av. Elvira satt dinglandes med benen och studerade de gamla skåpen och lampan av okänt ursprung.
Plötsligt bankade det till mot rutan. Elvira gav upp ett pip, Kira hoppade högt, och utanför satt en gigantisk rödrandig katt på fönsterbrädan och stirrade bistert in i köket.
Jaså du, där satt du! Måste du skrämmas sådär? Elvira, titta, vilken praktkatt!
Katten stirrade tillbaka utan att blinka.
Jasså, du, vill du inte komma in och hälsa? Du ser ut som om du kan behöva en köttbit.
Katten hoppade ner och försvann.
Nåja, erbjudandet kvarstår, fnös Kira. Elvira, tvätta tassarna lunchdags!
När Kira vände sig om till dörren höll hon på att snubbla. Där satt katten lugnt inne!
Och hur i jösse namn kom du in? Jag låste ju dörren!
Katten svarade inte. Han placerade sig mitt på golvet och såg väldigt självsäker ut, så mycket att Kira inte kunde låta bli att le.
Hon plockade fram kokt kyckling, bröt av en bit och la på ett fat.
Varsågod, fest.
Katten spatserade självsäkert fram och började avnjuta sin måltid med ett sällsynt allvarligt tuggtempo.
När Kira gick och testade ytterdörren såg hon ett litet hål längst ner en gammal kattlucka minsann!
När hon kom tillbaka i köket satt Elvira på golvet och hade en lång konversation med katten, som såg ut att förstå varje ord. För första gången på länge skrattade Kira till:
Ja, ni är då för sköna!
De båda vände sig om samtidigt, och Kira fick för sig att även katten ryckte på axlarna så märkligt synkade var de.
Det knackade på dörren. Kira pekade varnande på Elvira:
Stanna här!
Hej på er! sa en kvinna med stark handfasthet, och höll fram en literflaska mjölk. Jag är er närmaste granne, Barbro, men säg bara tant Barbro! Den här kommer från min egen ko den är fortfarande ljummen! Välkomna!
Hej, så busigt snällt! Jag heter Kira. Lite överrumplad är jag allt, men tack! Kom in vetja!
Tant Barbro försatte sig direkt i köket.
Elvira sa:
Hej! Jag heter Elvira.
Hej på dig! Jag är tant Barbro.
Trevligt. Du, vems katt är det här?
Katten? Herregud. Klart jag vet. Det är min fuling, Sigge. Ser du att han äter? Mata honom inte för mycket, då slutar han jaga möss! Han är lat redan som det är.
Finns det möss alltså? Elvira gapade igen.
Klart det gör. Det finns alltid möss i gamla hus, speciellt på hösten. Så
Mamma, vi måste ha Sigge! Alltså, vår egen katt!
Kira skrattade.
Vi får se, vännen Men, Barbro, har du koll på nån händig karl i krokarna? Jag behöver hjälp med trädgården och kåken innan den rasar ihop över oss. Själv är jag obrukbar utan hammare.
Absolut! Gå till Olle Olof Karlsson tre hus bort, gröna porten. Stabil karl, bra på allt, och tar inte hutlöst betalt heller.
Tack! Vill du ha te? Jag har bara skrubbsaker kvar men lite kakor går nog att trolla fram.
Gärna, log Barbro.
Över te, hembakta havrekakor och många skratt berättade tant Barbro allt om staden, och så slank det in en liten fråga också:
Säg du, Kira, varför hamnade ni här, av alla möjliga ställen?
Ärvt huset, sa Kira torrt, med sina känslor diskret undanstoppade. Inga detaljer här, tack.
Du, den här kåken har stått tom i säkert tjugo år. Ungfolket minns inte, men vi gamlingar vet: har dålig karma, hela huset! Folk blev sjuka, höll aldrig ut längre än två-tre år, någon dog alltid något konstigt. Det byggdes av en gammal trävaruhandlare till fästmön, men hon dog innan första året gått någon febersjukdom. Sen blev det aldrig riktigt ett lyckohus Ingen trivdes, det blev öde till slut.
Kira snurrade på teskeden.
Jaha ja. Men vi tar vad vi får, eller hur? Så får vi se om det är huset eller folket som är boven! Vi är ingen duvungar, va Elvira? Så lätt skräms vi inte.
Och månader rasslade förbi.
Kira kom till ro. Elvira började på dagis, Kira fick jobb hos den lokala fotografen och tjänade oväntat bra på kalas- och barnfotograferingar. Fotograferandet hade alltid varit mer av hobby, men nu kändes det som ödet. Redan när Elvira var på väg tog Kira en kurs i studiofoto på ABF, och det kom väl till pass nu.
Trädgården röjdes med hjälp av Olof (som bara ville bli kallad Olle). Han fixade äppelträden och hallonbuskarna, och snart insåg Kira att Elvira var självförsörjande på bär och frukt hela året. Sen klubbade de igenom verandarenovering och ett nytt tak; det tog tid, men allt blev så fint.
Huset andades liv igen. Varje morgon stod Kira vid de nya räckena med tekoppen och kände äntligen att hon var hemma.
Rut fick besök varje kväll Elvira liksom studsade av förtjusning inför att få bjuda på något nytt bakverk. Kira vågade tänka: det här var rätt beslut. Hon mådde bättre, kunde till och med släppa ilskan mot Mattias.
Han hälsade ofta på Elvira och till och med hjälpte till då och då. De var inte längre ovänner, bara vuxna människor som gått olika vägar. Kira visste innerst inne att hon inte varit någon perfekt hustru heller för mycket fokus på barn, kanske för lite på äktenskapet, så det var ingen idé att älta. Bara hålla ryggen fri för Elviras skull. Låta henne känna att pappa och mamma fortfarande var där för henne, om än i varsin kåk.
Rut höll pep talk:
Rätt, Kira! Släpp eländet. Sitter man för länge på sin bitterhet växer den till ett jäkla monster som bara förstör ens inre. Det dåliga, det kan du glömma. Fokusera på det fina: du har din Elvira! Det räcker!
Kira log, och nickade tyst.
Hon lärde känna alla grannar. En dag hjälpte Majken henne att baka surdegsbröd. Elvira gnällde aldrig längre när hon skulle dricka mjölk det räckte att få en varm skorpa och saken var biff. Tomt glas och mjölkmustasch varje gång.
Så dök morbror Bertil upp, tre hus bort, med en skål gigantiska jordgubbar och orade: Sorten heter Britannia vänj dig vid smaken, så ska jag lära dig odla dem nästa sommar.
När verandan stod klar, bars ett stort köksbord ut, glasen putsades rena, golvet skurades blankt. I hörnet gungstol, där Elvira föll i trans varje kväll tätt ihop med röda latmasken Sigge, som nu tydligen flyttade in på heltid. Varje morgon var Kira numera extra försiktig när hon satte foten på trappan, för där låg ofta nyslaktade möss på rad. Sigge jobbade av hyran, men Kira misstänkte att dottern skulle ha släppt in honom ändå.
Enda grannen Kira hade svårt för var Berith. Lite för gammal för att vara ung, och för nyfiken för att vara odräglig. Hon snattrade på som om det vore en olympisk gren och hennes specialitet var skvaller. Först fattade Kira inte ens att det var om folk men snart började hon leta ursäkter för att avsluta varje samtal genast.
Barbro, vad gör man åt Berith? Hon är som en ringande brandvarnare.
Du vet, Kira, med Berith får man gå på list. Sluta släppa in så mycket folk, annars kommer du aldrig få tyst på henne. Jag gav henne kattproblem Berith tål inte min Mischa. Kanske ska ni skaffa hund…?
Kira funderade.
Berith sniffade sig ändå till lediga öron och eftersom Kira var för väluppfostrad för att låsa dörren i fejset på någon, kom skvallret in ändå. Men Kira lärde sig drömma sig bort medan teet dracks och Berith tjattrade. Berith behövde inget svar.
Men snart märkte Kira något märkligt: Berith hade alltid otur i hennes hus.
Första gången rev hon sönder kjolen på ett omöjligt gammalt spikhuvud. Kira hade sett den verandan poleras blank, så det var närmast ett spöke som låg bakom. Andra gången satte hon sig bredvid stolen. Fullständigt oförklarligt!
Färre besök blev det snabbt.
En dag, när Kira klippte rosbuskar, råkade hon överhöra ett samtal mellan Berith och tant Barbro.
Jag säger då det lever ensam, singel med unge, men huset är tipptopp! Nån karl måste hon ha, tror du inte?
Men snälla du, Olle har ju varit där och jobbat, Kira har betalat som alla andra. Lägg av.
Men huset?! Alla vet ju att det är förtrollat eller förbannat. Varför bor hon kvar? Varför kommer folk och hälsar på henne och inte på mig?
För att det är människan som gör huset, Berith! Kira är trevlig, det är därför folk trivs hos henne. Punkt! Nu får du ursäkta, mitt mjölk kokar över!
Kira drog sig undan och fnissade. Vilken cirkus, ändå!
Maaaamma! Vart tog du vägen? Elvira stod på trappan.
Här ute! Har du tvättat händerna?
Inte än du, titta!
Kira vände sig. Längs stigen spatserade Sigge, och släpade ett litet ilsket, morrhårsprytt knyte efter sig. En minimini-röd kattunge! Sigge parkerade sig vid Kiras fötter med ett bistert suck, Kira tog emot gåvan som protesterade högt.
Jaha, Sigge tycker du att det behövs kattförstärkning?
Katten grymtade, vände och gick mot Barbros hus. Han ansåg väl sig färdig med världsförbättringen för idag.
Ja, Elvira, gissar att du har fått din vilja igenom. Vad ska vi kalla den här då?
Sigge den yngre!
Kira höjde kattungen mot ansiktet.
Välkommen, Sigvard Sigvardsson! Så, dags för frukost, alla ungar in!
Elvira skrattade, lade öppet dörren till verandan och värmen slog emot dem.
Slut.
