Sedan den dagen när Bosse förlorade det allra dyrbaraste, gick han inte längre in i sin hundkoja. Nu sov han rakt på den kalla marken. Han åt knappt. Reagerade inte ens på sin enda vän som var kvar, Erik
Ytterligare en november hade rullat in. Dag för dag blev det kallare, himlen kläddes allt oftare av ett blytungt grått täcke och folk trängde sig längre ner i stickade halsdukar och fårskinnskappor. Luften var redan mättad av ljuset av snö som nalkas, och Bosse var mycket väl medveten om att snart skulle det vita virvla ner över hela Sverige.
“Undrar när någon tänker proppa min koja full med färskt halm egentligen? Päls har jag så det räcker och blir över, men på nätterna fryser jag ändå ända in i själen” funderade hunden, utsträckt på den fuktiga backen.
Han följde slött med blicken truckförarna som kutade fram och tillbaka på gården, släpade lådor och lastade in dem i jättestora bilar som luktade gammal sill och motorolja. Ingen brydde sig det minsta om den gamla vakthunden.
Vad ligger du här och slöar för? sa en vresig röst. Fram till Bosse lommade Morgan, lagerarbetaren som alltid tog varje chans till en rökpaus. Du är här för att vakta lagret, inte för att lata dig som någon bortskämd knähund. Usch!
Han spottade ogint på marken och försvann. Morgan hade aldrig tålt Bosse, inte ens när han var en liten valp och det helt utan orsak.
Så svängde en mörkgrön Volvo in på gården. Bosse for upp som skjuten ur en kanon.
Tjena, kompis! sade en storvuxen man med keps och snus under läppen. Kommit med lite värme åt dig.
Det var Erik Bosses favorit bland folk på lagret. Han hade alltid med sig ett vänligt ord och kanske till och med en bit falukorv till sin fyrbenta vän. Och inte gick han och tog helgledigt utan att svänga förbi: denna gång hade han tagit med sig en stor säck halm.
Erik bökade in kojan full med doftande, varm halm, tog sedan fram en skål med kokt havregrynsgröt och korv ur bilen, väntade tills Bosse smackat i sig allt och skickade sedan ut honom i kylan igen bara för att tvätta ur skålen.
Så var Bosse ensam igen. Men det gjorde inget natten lockade, för där kunde han för en stund slippa känna den där gnagande ensamheten som nästan alltid låg över honom.
Men när han i mörkret tassade fram till kojan, stannade han tvärt.
I halmen glödde två smaragdgröna lampor. Ett ilsket väsande hördes i nattluften.
Bosse tittade ointresserat men utan någon fientlighet på den objudna gästen. Framför honom satt en förfärligt mager svart katt med uppspärrade ögon stora som pingisbollar. Hennes blick sa tydligt:
“Kom inte närmare. Jag bits värre än min svärmor i julruschen!”
Men till Bosses förvåning blev han nästan glad:
“Visst, det är trångt i kojan, men nog får vi plats båda två”, tänkte han optimistiskt.
Knappast hade han tagit ett steg mot halmen förrän en sylvass tass swishade förbi hans nos.
“Sss! Stick, vovve!” fräste katten.
“Jaja”, tänkte Bosse, “jag har väl sovit på sämre ställen” och slängde sig till ro utanför sin egen dörr.
På morgonen vaknade han tidigt, som vanligt av förväntan inför frukosten. I kojan såg han att katten låg ihopkurad och sov, för första gången på länge tycktes världen nästan snäll.
“Vilken söt liten kisse”, tänkte han.
Ut från personalrummet kom Morgan, rufsig som vanligt, och slängde nån slags kaffebrödskant till Bosse innan han försvann.
Vakthundsreglementet föreskrev riktig mat, men Morgan orkade inte ens skära en korv. Efter såna skrovmål fick Bosse ofta magknip, men att klaga gick inte.
När han sniffade på brödbiten fångade han en doft han blivit nyfiken på.
Katten! Hon satt fräckt och tuggade på änden av en falukorv som om det var hennes rätt från början.
Bosse log inombords av att kunna bjuda henne på något särskilt när hon såg så utmärglad ut.
Hon spände ögonen i honom, redo att försvara matbiten. Bosse bara tuggade sitt bröd och tittade nyfiket. “Kan hon vara arg för att jag fått mer? Kanske vill hon ha lite bröd också?” Han la åt sidan sin bit.
Hela dagen cirklade de kring varandra katten med misstänksamma ögon, Bosse med vänlig nyfikenhet.
När skymningen föll och Morgan slängde över lite rester, slängde sig katten genast över högen.
Nämen skit också! utbrast Morgan. Vad är det för trollpacka! Försvinn, KISSIE! Fy!
Katten pep bakom Bosse. Han blev först förvånad, men fattade snabbt galoppen. Han spände sig, höjde ryggpälsen och glodde stint på Morgan.
Morgan fräste och, livrädd som alltid för kattdjur, backade undan och försvann. Nästa vakt som kom var lika likgiltig för djuren som de var för honom.
Katten sneglade på Bosse med en blick som sa Tack, men överdriv inte. Och Bosse funderade:
“Cirka Morgan sa hon var en trollpacka Är det ett namn? Då döper jag henne till Trollan!”
Kylan kom som ett brev på posten. Trollan installerade sig igen i halmen. Bosse ville inte störa, men kikade ändå in. Katten gav honom en snabb blick hur kan en hund vara så snäll? Motvilligt flyttade hon på sig så han kunde krypa in.
Den natten låg de tätt ihop. Ingen av dem hade någonsin sovit så gott.
Därifrån blev Bosse och Trollan oskiljaktiga. De åt, sov och snackade på sitt språklöst begripliga djurvis.
När Erik för första gången såg lilla Trollan i halmen bredvid Bosse, trodde han knappt sina ögon. En så liten kisse och inte ett dugg rädd för store hunden!
Men Erik förstod snart: mellan djur finns också vänskap, och ibland är kärlek tjockare än blodpudding.
Erik tog ansvar för Trollan nu: han for med henne till veterinären, kammade ur gamla löv ur pälsen, lät henne smaka mat och godsaker. Hon blev märkbart starkare på några veckor.
Endast Morgan förstörde vardagen. Han var övertygad om att svarta katter gav otur och bestämde sig för att bli av med henne.
En kväll försökte han till och med förgifta henne, men Bosse vädrade genast ugglor i mossenhan var alltid på sin vakt.
En särskilt iskall natt låg hund och katt tätt ihop. Bosse slickade försiktigt ytterligare ett rivsår från Trollan hon lyckades alltid hamna i trubbel.
Plötsligt vädrade de rök.
Bosse studsade upp och började skälla så högt han kunde. Det brann! Lagret stod i ljusan låga!
Morgan flög ut från personalrummet och svor så det luktade bränt gummi. Han famlade vilt efter mobilen i fickorna.
Trollan jamade gällt. Vaktisen snubblade till där satt katten bredvid mobilen.
Din förbaskade trollpacka! muttrade Morgan, sparkade till Trollan och ringde brandkåren.
Bosse rusade genast fram till katten, och när röken seglade in under skinnet linkade de bort till buskarna och väntade ut elden.
När branden dämpats, gav Morgan katten en mördande blick av den typen svenskar vanligtvis reserverar för parkeringsböter.
Nästa kväll hörde Bosse samtal utanför vaktrummet:
Jag säger ju det, det är bara elände med den där katten. Har du sett hennes ögon? Hon är en riktig trollpacka! insisterade Morgan.
Och vad ska du göra? frågade någon likgiltigt.
Köra ut henne i skogen. That’s it.
Bosse tvärstannade. Hjärtat klappade febrilt. Han kröp tätt intill sovande Trollan.
Du är ju inte klok, klarar hon aldrig! protesterade Erik.
Skiter väl jag i. Räckte det inte med branden?
Äh, svart katt betyder otur, sa någon annan.
Det blir ingen utflykt, ni får ge er. Dagsisnivå, svarade Erik och gick.
Natten gick. Bosse vaknade, sträckte på sig och skulle hälsa god morgon till Trollan.
Hon var borta.
Han genomsökte all halm tomt. Rusade ut, snokade, pep tyst.
Vid personalrummet ven ett svart plastpaket i vinden. Det var bara en påse.
Dörren flög upp.
Vad glor du på? Letar du efter polarn din? sa Morgan kallt. Finns ingen polare kvar. Hon gör väl kaos någon annanstans nu.
Bosse stirrade på honom, som väntade han på att det skulle vara ett dåligt skämt.
Eller så ligger hon redan i skogen och fryser ihjäl. Vem vet kanske redan slut för henne.
Bosse gav inte ifrån sig ett ljud. Inte ens ett sorgset ylande kom närmare än bröstet.
Snön började falla. Stora flingor la sig sakta på den orörliga hunden.
Sedan han berövats det käraste hade Bosse inte satt sin fot i kojan. Sov barbacka, åt knappt, ingen respons ens för Erik.
Bosse, hon är på ett riktigt bra ställe nu, det lovar jag. Det är varmt och lugnt där. Litar du på mig? viskade Erik vänligt, strök honom över ryggen.
Jag vill också till det stället. Vill till min Trollan. Får jag också komma dit? Snälla
Föregående morgon hade Bosse hört några okända röster diskutera honom, som om han redan var ett gammalt paket. De sa att han var för gammal, att vakten behövde en ny, pigg hund. Han var färdigskriven
Han minns inte slutet av samtalet, och det spelade ingen roll längre. Bara en sak räknades.
Snön fortsatte yra. Kalla flingor täckte hans rygg, nos och tassar. Till slut var han täckt av en vit filt. Han slöt sakta ögonen.
“Kanske öppnar jag dem aldrig mer? Jag vill faktiskt inte heller
Världen blev tyst. Bosse slutade nästan känna kroppen, dofterna och vintervindarna var långt borta. I mörkret hördes plötsligt en välbekant röst:
Hallå där, kompis! Vakna packa väskan nu, nu drar vi!
Resten minns han i fragment: Eriks varma bil, filten på sätet, susandet från radion, okända dofter utanför rutorna.
Han var svag av saknaden, somnade tungt i baksätet.
Några timmar senare stannade bilen. Erik hjälpte honom ut och höll honom under magen mot huset.
Nu bor du med mig, min vän.
Bosse brydde sig mest inte, men för Erik försökte han ändå vifta på svansen. Det såg ut som en osthyvel, men Erik fattade ändå.
Det är lugnt kompis, du ska se, snart känns allt bättre, flinade Erik och öppnade dörren.
Då, över tröskeln, stod han still. Doften Den visste han bättre än sin egen.
En svart katt gled graciöst ner från fönsterbrädet och smög mot honom. Han visste genast det var hon! Hans Trollan!
Jag sa ju att hon var på ett bra ställe, log Erik. Tror du på riktigt att jag skulle låta nån pajas köra din vän ut i skogen?
Men de båda lurviga hade fullt upp med att prata ut om allt.
När de till sist somnade ihopkurade på fårskinnsmattan, funderade Bosse: vad betyder egentligen trollpacka?
Han tänkte fråga men ångrade sig. Vad spelar det för roll? Trollan är ju min bästa vän, och det räcker längre än allt i världen.
