Mitt eget ställe
Mamma, vad gör du?! Sluta! Jag var nära att börja gråta när jag såg mamma riva ut mina få ägodelar ur garderoben. Min röda prickiga klänning, min favorit, slängdes på golvet och genast hoppade min lillebror Petter, som satt där, på den och försökte stoppa skärpet i munnen. Nej, Petter! Ge hit!
Ska du spara på skräp nu också?! Mamma, Kerstin, kastade mina jeans i högen med kläder och smällde igen garderobsdörren. Ut med dig!
Men vart ska jag ta vägen? Det är kväll! Vad håller du på med?
Jag gör precis som jag vill! Det här är mitt hem, du har inget att säga till om!
Och jag då? Är det inte mitt hem också?
Nej, min lilla, du har ingenting här längre, sa mamma och lyfte upp Petter, torkade hans näsa med fållen på min klänning. Absolut ingenting! Nu räcker det, jag orkar inte mer! Jag har precis börjat få lite ordning på livet och du ska inte komma och förstöra det!
Mamma, hur förstör jag någonting?
Vem är det som fjäskar för Kent? Det är du!
Och nu blev jag så arg, så förtvivlad, så jag skrek till; Petter blev rädd och började gråta.
Hör du vad du säger?!
Jag hör utmärkt! Nu räcker det! Ut med dig på fem minuter!
Mamma sparkade upp dörren och försvann. Jag blev stående kvar, utan att riktigt förstå vad som just hände. Hade hon sparkat ut mig? Hjärnan kändes tom. Jag försökte gripa tag i någon tanke som kunde hjälpa mig att komma vidare, men det gick inte. Jag hörde Petter gråta där ute, så där djupt och förtvivlat att jag automatiskt gick mot dörren.
Att trösta Petter hade blivit min roll. Mammas nya make klarade inte av gråtande barn, han blev bara irriterad. Det kändes som om all kärlek och omsorg som funnits i mitt barndomshem var borta. Mamma tröstade inte längre, hon lämnade över Petter till mig och gick till Kent.
Ta hand om honom! Du är vuxen nu, så hjälp till!
Vuxen… Igår var jag fortfarande hennes lilla flicka, idag var jag plötsligt “en kloak”, som hon kallat mig. Saker gick så snabbt de senaste två åren att jag knappt hann med.
Först dog pappa i hjärtinfarkt. Det var orättvist, så onödigt någon hade kunnat rädda honom om de bara brytt sig. Han låg ju där vid busshållplatsen, prydligt klädd, långt från någon luffare, men folk gick bara förbi. Ingen frågade om han behövde hjälp, ingen ringde ambulans alla hade för bråttom. Och när tåget redan gått, när det var för sent, då kom någon kvinna fram. För sent.
Jag minns hur mamma reagerade. Hon blev helt kall, tyst, fjärran. Det var som om hon inte fanns där mer. Jag grät, försökte nå henne, men hon förblev sluten och stängde in sig på sitt rum. Vi hade inga släktingar och gamla vänner till föräldrarna var egentligen bara bekanta numer. Jag mindes hur stolt mamma och pappa var över att vi bara behövde varandra “vi har varandra och det räcker”. Jag trodde likadant, jag ogillade att ha gäster.
Det var först när jag började skolan och fick sitta bredvid en flicka som hette Ylvalie, som jag insåg vikten av släkt och vänner. Hon hade två långa tunga flätor, svarta som natten, och jag kunde inte låta bli att vara avundsjuk själv hade jag ju bara blonda, bångstyriga lockar och blev retad för det. “Maskrosen”, kallade de mig.
Ylvalie blev min närmaste vän efter att jag försiktigt hade rört vid hennes fläta och sagt att den var fin. Hon var fjärde dottern i en stor familj med folk överallt, huset var en röra men hemmet var fullt av liv. Alla hjälptes åt bröderna förklarade matte, systrarna lärde oss baka och laga mat. För mig, som aldrig fick sätta min fot i köket hemma, var det otroligt.
Jag insåg att släkt, vänner värme och samhörighet är ovärderligt. Senare skulle jag förstå att även bland nära kan folk bli främlingar, men då, i Ylvalies hem, kände jag mig alltid välkommen.
Det var också Ylvalies familj som kom till undsättning när pappa dog. Två av hennes äldre bröder kom med pengar, med handling och hjälp, fixade allt det praktiska medan mamma bara följde dem, arg och sur, men gjorde ändå vad de sa. Jag minns hur Ylvalie och jag grät tillsammans, tårarna droppade ner i degfatet när vi bakade till minnesstunden.
Sen gifte sig Ylvalie, föräldrarna ordnade äktenskap åt henne. Jag blev chockad, men hon log bara; “Du förstår, hos oss är det så. Det här är vägen till ett eget hem och en egen familj, det är trygghet och ansvar. Föräldrarna väljer noga.” Och nog trodde hon på dem.
Efter bröllopet flyttade hon med sin make till Stockholm, där hans föräldrar redan ordnat lägenhet. Jag var så ledsen när hon skulle åka hur skulle jag klara mig nu?
Samtidigt blev det uppenbart att mamma och Kent blev viktigare för varandra än jag och Petter. Mamma förändrades, orkade inte med mig, och ju mer ansvar jag tog för Petter, desto mer blev jag utnyttjad. Jag skötte Petter på nätterna, vandrade runt i lägenheten och försökte få honom att sluta gråta. Jag svimmade av trötthet på sjuksköterskeutbildningen och det gick rykten om mig folk undrade vad som pågick.
Jag började jobba extra på sjukhuset innan jag ens var färdigutbildad, mest för att få spendera nätterna där och undvika hemmet.
Till slut exploderade det mellan mig och mamma. Hon var som en tickande bomb, och grannens välmenande ord “Vilka fina barn du har, Kerstin! Synd att din Henrik inte fick se hur vacker Elvira blivit!” blev droppen. Mamma tog tillfället och kastade ut mig, och nu, medan jag rafsade ihop mina saker och torkade tårarna, förstod jag: Hon vill ha sitt eget liv, jag är bara i vägen.
Jag tog en sista titt på rummet och stoppade ner pappas foto i väskan. Tankarna gick runt, vad skulle jag göra, vart skulle jag ta vägen? Låta Ylvalie vara ifred hon var gravid och pluggade jag ville inte oroa henne.
Det var mörkt ute, höstkyla i luften. Stockholm var aldrig riktigt tyst, men kvällsluften luktade ändå lite bittert och ensamt denna kväll. Jag drog sjalen tätare runt mig den hade jag fått av Ylvalie förra julen, den värmde skönt och satte mig på bänken vid busskuren. Väntade, utan riktig plan.
En bil stannade till och jag blev rädd, tog ett steg tillbaka. Elvira? Det var Ylvalies storebror, Adam.
Vad gör du här ute så här dags?
Jag försökte vara nonchalant: “Ska till jobbet på sjukhuset…” Men han såg rakt genom mig och snart hade jag berättat allt.
Sätt dig! sade Adam bara. Vi åkte, och tystnaden kändes trygg. Jag märkte först efter en stund att vi svängde mot Norrtull och inte mot sjukhuset.
Du kan ju inte sova på jobbet, Elvira. Kom nu, nu ska du till ett annat ställe.
Jag följde efter upp till tredje våningen i ett hus i Vasastan. Adam ringde på hos en kvinna som såg ut som en riktig skogsdoftande matriark. Hon log, ropade: “Adam! Du skulle ju ha ringt innan du kom!”
Och du är väl Elvira, va? Flickan som var på Ylvalies bröllop? Kom in, oroa dig inte! Här är ingen främling!
Värmen i hennes hall slog mot mig. Hon hette Sonja. Jag satte mig på puffen i hallen och när hon såg mina tårar satte hon sig ner bredvid och höll om mig, smekte mig över håret.
Sådana flickor som du ska inte sova ute! Allt ordnar sig!
Vi satte oss i köket, hon bryggde riktigt starkt, bittert kaffe, och så berättade hon sin historia. Hon hade vuxit upp i Småland, med lillasyskon och ingen rikedom, men med en stark gemenskap. Hon pratade om flytt, om att förlora föräldrar och syskon under kriget, om att ta hand om småsyskon istället för egna barn, och om att styrkan kommer av de runtomkring, aldrig ur ensamhet.
Jag drack kaffe det bittraste jag smakat, tårarna brände ännu mer och lyssnade. Sonja sa:
Förträng inte din sorg. Ilska äter upp dig till slut, den gör att du alltid bär runt på grått moln i hjärtat. Förlåt inte för den andras skull utan för din egen skull.
Så fick jag stanna hos henne. Hon lärde mig laga mat på riktigt, och när Ylvalie kom hem på besök var hon imponerad; “Du lagar godare köttbullar än jag!”
Två år gick. Jag jobbade, kämpade med extrajobb, och hälsade på Petter på barnhemmet, mitt hjärta brast varje gång. Mamma blev sjuk på riktigt, en cancer hon undanhållit alla. Hon lades in på mitt sjukhus och nu var det min tur att ta hand om henne.
Jag var arg, men gick till henne ändå. Någon vecka innan hon dog, såg vi på varandra, trötta och i någon sorts frid. Och plötsligt mindes jag inte den natt jag blev utkastad; jag mindes istället min barndoms somrar. Hur mamma stod i röda sommarklänningen och bjöd mig på gula bigarråer ur pappas hand. Sötman från de stunderna.
Jag förlåter dig, mamma, sade jag och menade det. Där och då. Ingen ilska kvar längre, bara sorg.
Några dagar senare kunde jag med rätt papper äntligen hämta hem Petter. Han höll min hand hårt och frågade:
Får jag bo hemma nu, hela tiden?
Ja, lillebror, nu är vi hemma. Det här är vårt ställe.
Och då förstod jag. Allt hade hamnat på plats.
