Några märkliga egenheter i familjen Elin Sköns liv
– Elin var ute med hunden igen
– Men kära nån, vad har hon nu hittat på med stackars djuret? Kolla, svansen på Selma är inte längre lila nu är den ljusrosa! Ser du hur den viftar, som en flagga i vinden!
– Tja, vad ska man säga? Flickebarnet är lite underlig, men hon är snäll och rejäl i alla fall! Ser du många sådana nuförtiden? När mormor låg på sjukhus, svärmade Elin där jämt, knappt brydde hon sig om sitt unga liv.
– Jaså verkligen? Jag såg minsann igår hur någon riktigt snygg ung man släppte av henne utanför porten!
– Ja, det var säkert en taxichaufför!
– Jasså? Sen när började taxichaffisar kyssa damer på hand?
– Nämen?
– Där ser du! Nä du, jag säger att vår Elin snart gifter sig.
– Ja men vad trevligt! Mormor blir glad, det har hon förtjänat! Hon har verkligen lyckats med Elin klok, vacker och värdig. Om det bara inte varit för hennes yrke
– Vad har du emot Elins profession då?
– Utredare?! Hur är det ett jobb för en tjej?
– Kom igen nu! Finns väl inte många kvar som mormor, som fortfarande respekterar lag och ordning. Och Elin hon är ju som klippt och skuren för jobbet! Det skrevs till och med om henne i DN, och någon TV-produktion gjorde ett helt program om henne. Så det så!
– Ja ja! Lycka till, bara! Oavsett, det var uppenbart sen barnsben, eller hur? Vilken typ hon är!
– Jojo, hon brås precis på mormor riktig krutgumma!
Den Elin som diskuterades av tanterna vid porten och som för övrigt alltid hälsade artigt på dem fick bråttom längs den sandade, ishala gångbanan, för att hinna ifatt sin lyckligt studsande pudel med svansen i gryningens färg.
– Men nu springer hon igen! Vart ska hon nu?
– Åh, där ser du! Hon skulle möta sin syster. Ann-Kristin kommer ju idag!
– Jaså? Hur vet du det?
– Elin berättade det. Se, nu kommer taxin!
Ur bilen kliver en lång och ståtlig tjej, går tyst mot Elin och kramar henne hårt. Selma får till och med ett litet visslande.
– Elin! Vad har du gjort med hunden NU?!
– Men visst blev det fint? Mormors favoritkulör!
– Jag har saknat dig, din lilla toka!
Elin skrattade och kramade om sin syster igen.
Alla i hela området visste att Elin Skön var en aning speciell. Det började redan under hennes gyllene barndomsår. En söt liten flicka med tunna flätor, prydda med överdimensionerade rosetter som mormor knutit. Hon hälsade artigt och log så att mungiporna nästan sprack (innan hennes adoptiv-morfar smög in henne till tandläkaren).
Eller ännu bättre, hennes klassiska:
– Hur är läget?
Men folk slutade ganska snabbt svara på Elins omsorgsfulla frågor även de utan några gamla lik i garderoben, eller skvallriga undulater hemma.
Man var, helt enkelt, lite rädd för Elin.
Hon var så sanslöst pratsam. Men det var inte bara det Elin kunde koppla ihop sådant hon hört och sett som ingen annan, och levererade sedan skoningslöst en passande kommentar till precis den det passade minst.
– Moster Tina, när du var på jobbet, kom farbror Sven till fru Ingrid i hus 17. Med blommor! Precis såna gula du fick på din födelsedag, fast denna bukett var ännu större. Jag ville lukta, men han sa nej! Och så gick han till Ingrid. Varför får hon blomma men inte jag?
Tina som så skickligt låtsades tro på sin makes arbetsbelastning och trötthet blev alltid orolig och skyndade fort iväg, och glömde dessutom att hälsa på Elins mormor.
– Elin, varför pratar du med fru Tina? Hon har inte frågat något, grälade mormor, utan att riktigt förklara varför.
Elin blev sårad. Hon förstod ärligt talat aldrig varför vuxna blev arga. Hon sa ju inget farligt, eller gjorde hon?
Detta var både outgrundligt och ledsamt förklarade mormor hade Elin kanske varit tyst nästa gång. Men efter sådana incidenter blev mormor mest lik ett dystert monument; tyst, sammanbitet och med blickar som sa: Det blir inga småkakor till kvällsteet ikväll
Det ogillade Elin, men så brukade hon glömma det när hon kom på att mormor i alla fall inte hade duvor på huvudet, till skillnad från statyn av Palme på torget vars kala hjässa ofta polerades av just duvor, och som mormor ofta kritiserade för deras dåliga uppförande.
Elin frågade foster-morfar:
– Varför är han flintskallig?
– Mycket oro och politiskt ansvar, sade morfar konkret.
– Jaha, jobbigt jobb då, typ tvungen att vara barnläkare? frågade Elin vidare.
Hon föreställde sig statyn i morfars mottagningsrum. Det blev rätt kul särskilt när hon tänkte sig småbarnen som skakade av rädsla inför en flintskallig staty som ropade Näste!
Morfar skrattade alltid gott åt Elin.
– Var nu lite mer modest! sa Elin och satte händerna i sidorna, exakt som mormor, och rabblade hennes favoritordspråk: Ödmjukhet klär alla, även pojkar med lotterna på snedden!
Till slut blev det glass till Elin, men hon lovades dyrt och heligt att aldrig yppa om hemlisglassen före lunch till mormor. Och ändå det enda Elin lyckades hålla tyst om.
– Elin, säger du till mormor får jag aldrig förtroende igen!
– Då blir det bråk?
– Åh ja! Du vet, hon bestämmer hemma!
– Men du är ju man, varför lyder inte du!
– Där har du fel, Elin. Det är skillnad på att lyda och att gå mormor på nerverna.
– Är du feg då, morfar?
– Nej, jag är rutinerad. Hellre kall fred än ett hett gräl.
Och så köpte de blommor till mormor för att dölja Elins själaglada nuna, som naturligtvis varit ett avslöjande bevis på glassbrottet.
Morfar blev en nytillkommen julklapp i Elins liv. Hennes mormor, redan van vid ansvar och chefskap (hon var doktor i juridik), tyckte det var helt rimligt att barn skulle ha många äldre omkring sig och upprätthöll därmed samvaron även med sin förre make. Med såväl biologiska som bonus-släktingar räknades Elin som Sveriges mest omhuldade barn.
När Elins adoptiv-morfar dök upp sattes tonen mormor härskade, morfar levererade glass i smyg, och Elin uppfostrades med både värme och lagom mycket kaos. Men det allra största undantaget från mormors annars rätt militanta inställning var det lilla barnbarnet, och något oväntat även hennes gamla kursare Peder som hon gifte om sig med på gamla dagar. Ingen förstod riktigt vad de hade gemensamt hon, reslig och stadig, han, rund och glad som en sillsallad.
Deras största gemensamma nämnare var dock hemlig. Mormor, med sin osannolika rationalitet, var egentligen hopplös romantiker. Hon hade alltid drömt om serenader under sommartorpet och fönster fullproppade med syrenkvistar. Den första mannen reciterade mest Fröding när han skulle vara poetisk, men förstod sig aldrig riktigt på hennes önskan om romantisk finlir.
När Elin föddes blommade mormors själ upp igen. Hon tog över föräldraskapet eftersom mamman en passionerad arkeolog kallad Lena och pappa (också han arkeolog!) alltid försvann på nya expeditioner och skattjakter. Elin blev kvar hos mormor, fyllde huset med sång och vrål och till slut drevs grannens dvärgpudel bort duettlivet blev helt enkelt för mycket!
Mormor fick en rejäl instruktionsbok av damkommittén i föreningen (Se till att barnet lär sig jantelagen!), men Elin växte på sitt eget vis ändå.
Förskolan gick inget vidare Elin blev sjuk hela tiden, så mormor och Peder satsade på lantliv på landet mellan april och oktober. Kollektivtorpet var bebott av generationer, där syltkok, krocket och busliv var vardag. Elin hittade snabbt vänner: Sofie, Mårten och Göran tvillingarna, och så dansanta lilla Maj-Lis som siktade på att bli balettdrottning.
Sen, vid sex, dök Ann-Kristin upp. Hon var solkig, upprorisk och precis vad slottsområdet behövde. De träffades första gången en riktigt fin sommardag. Elin satt och plöjde en rykande färsk bok, samtidigt som hon åt nysnoppad jordgubbe. När en liten näve dök upp under bordet, vrålade Elin så att mormor nästan välte hela kastrullen sylt!
– Vad skriker du för? sa Ann-Kristin under bordet. Ska du inte bjuda eller?
Så blev de vänner på riktigt.
Elins mormor visste givetvis vem Ann-Kristin var. Hennes morfar Sven hade förlorat hela sin familj i en flygolycka året innan, och var kvar med bara sitt barnbarn. Mormor, som alltid gjort det hon tagit för att vara rätt, såg till att Ann-Kristin och Sven blev grannar, så flickorna kunde leka.
Anledningen var enkel: när mormor såg Ann-Kristin, trillade hennes hjärta dit. Flickan var så lik Elin att det var löjligt och hur kunde någon lämna en sådan unge ensam i livet?
Peder, givetvis, frågade aldrig han kysste mormors fingertoppar och sa: Gör vad du tycker är bäst, kvinna.
Så Ann-Kristin blev Elins syster. De var helt olika i temperament, men det var just detta som gjorde deras band så starkt och speciellt.
Det var Ann-Kristin som lärde Elin att ibland lönar det sig att vara tyst, och att hennes förmåga att syna och dra slutsatser bäst lämpade sig för deckarjobb.
– Du borde bli kriminalare! Men min morfar säger ju att det där är ett riktigt hundgöra.
– Men då blir jag väl utredare, så kan jag vara snäll mot såna som du!
Ingen trodde förstås riktigt på Elin när hon började alla i området fnissade och sa att hon var knäpp. Men vad då? När man har en hel orubblig släkt kärlek och arga ögonbryn i ryggen, vem behöver bekymra sig?
– Elin, har du ätit nåt idag? Inte? Skandal! Och du också, Ann-Kristin vad tror ni det här är, nån sorts halvsvältande Sherlock Holmes-klubb? Fram med tallrikarna, nu blir det köttbullar! Peder! Vad står du och hänger för släpp Selma och tvätta händerna! Och varför, i hela friden, ska en hund ha rosa svans, förresten? För att det är roligare så? Det är, som jag brukar säga, typiskt er. Soppan kallnar, in med er nu annars får ni inget lördagsgodis!
