Inte en sån Linnea
Linnea! Igen?! Herregud, du är inte ett barn, du är ett enda stort mysterium! Hur är det möjligt?!
Mamma, jag vet inte. Det bara blev så…
Mamma slet av mig den smutsiga jackan, de blöta stövlarna och mössan utan tofs.
Alla andra har vanliga barn, men jag… Linnea! Hur länge ska det här pågå?
Jag tittade trött på den trasiga fållen på min klänning och suckade.
Men roligt var det ju! Tåget vi byggde på dagis blev riktigt bra! Synd bara att Samuel drog så hårt i min klänning att hela fållen gick upp. Och fröken Karin sade att hon minsann inte hade lust att laga den att det fick min mamma göra. Rätt har hon! Men då blev det att sitta på en stol i hörnet ända från mellis till kväll. Man kunde ju inte låta killarna se ens trosor! Det är inte passande, som mormor alltid säger. Och hon, om någon, förstår sig på livet!
Till exempel vet mormor alltid att Linnea är “sådan”. Mamma håller inte med, men för mormor är det en självklarhet.
Sluta hacka på barnet! Vad är det för trams?
Mamma, du uppfostrade mig på exakt det sättet! Varför tycker du det är fel nu? Om jag inte uppfostrar Linnea, vad blir det då av henne?
En lika klok och vacker kvinna som du! Inte illa va?
Men sluta nu! Jag orkar inte lyssna på ditt prat. Linnea! Gå och byt om, nu!
Med en lättad suck sprang jag in på mitt rum, medan min mamma och mormor fortsatte sitt sedvanliga käbbel i köket. De behövde aldrig mig i dessa diskussioner, jag var bara en ursäkt för deras gnabbande.
En gång frågade jag mormor vad det där handlade om, och hon skrattade bara:
Att bråka utan anledning är väl tråkigt, lilla vän. Men om man har något på riktigt, då blir det liv!
Är jag ert gemensamma “liv”?
Det viktigaste vi har! Du är ju vår enda! Därför oroar vi oss så mycket för hur du ska bli. Din mamma är sträng, för det behöver man vara, tycker hon. Jag… Ja, min stränghet tog nog slut på henne. På dig finns det inget kvar, så jag måste hitta andra sätt som godis.
Jag tycker inte ens om pepparkakor!
Okej, då får det bli en chokladbit.
Det var bättre! Mormor, älskar mamma mig?
Mer än allt annat i världen! Till och med mer än jag!
Men varför skäller hon jämt på mig då?
Just därför…
Det är en konstig sorts kärlek… Du älskar mig också men skäller inte…
Jag är din mormor, hon är din mamma. Det ligger lite mer ansvar på henne. Därför älskar hon dig på ett helt annat sätt. Förstår du?
Nej!
Då är du inte redo att förstå. En dag gör du det.
“Tänker hela tiden att snart kommer den där dagen…” Men den kommer liksom aldrig.
Jag väntade och väntade, men år efter år blev mamma bara strängare och mer orolig.
Vad ska vi göra med dig?! Vänta tills du drar hem med en trasig klänning igen?
Den frasen hörde jag rätt ofta, men förstod inte alls vad hon menade. Jag bara skrattade fånigt och tänkte på den där trasiga fållen på dagis. Jag ville gärna fråga hur man rent praktiskt skulle kunna få med sig något i en hålig klänning, men jag höll tyst. Mamma hade nog inte uppskattat skämtet och jag skulle få skäll bara för det.
Hennes rädsla var ändå obefogad.
Jag, Linnea, kände mig trots mitt “udda” rykte ganska vanlig. Vad spelade mormors ord för roll jag har ju spegel! Och där såg jag inget att jubla över… Små ögon, en tunn tofs av mörkt hår, prickar över hela näsan. Inte direkt någon skönhet.
Jag hade för länge sedan accepterat hur jag såg ut. Bättre att låta bli att fundera för mycket på det, då slipper både jag och mamma tänka på modekläder, nya skor eller någon annan sån där onödig grej. Mina slitna tygskor funkade till det mesta, förutom när jag ibland fick följa med mormor på teater. Då fick jag sätta på mig något “anständigt”.
Jag älskade teater men det blev sällan. Mormors pension räckte knappt till, men hon sparade ändå lite då och då. För att hjälpa till tog jag från sjuan extrajobb hos grannen passade hennes tvillingar då och då. De var pigga, men snälla, och jag, som var ensam utan syskon, tyckte ärligt talat det var roligare än jobbigt.
Det var ju rätt mysigt ändå! Gå dit, leka lite, ge dem gröt tillbaka hem igen till tystnaden, ingen som ritar i mina anteckningsböcker eller tar över mitt rum.
Inte för att jag var självisk direkt, men man lär sig tidigt att pengar behövs för syskon och dem hade vi knappt. Mammas lön som undersköterska på akuten, mormors pension… Och framför allt ingen pappa i sikte. Honom hade jag aldrig sett och varligt talat var det inget jag saknade heller.
Jag berättade aldrig för mamma hur jag kände kring det. Varför skulle jag göra det? Hon hade nog med sitt. Bara jag och min halvknäppa mormor, som ibland glömde både vad hon åt till lunch och sitt eget namn. Tur ändå att hon minns pappa länge nog att hinna berätta.
Han behövde aldrig din mamma…
Varför?
En riktig festprisse, han hade hela kvarteret efter sig. Jag sade till henne! Men så blev hon förälskad, trodde på allt han lovade. Hon tjatade om giftermål, att tidigare flickvänner bara var snedsteg…
Blev de gifta?
Jajamän! Men när han fick höra om dig blev han som bortblåst. Bara försvann. Lämnade bara en lapp efter sig.
Vad stod i lappen?
Det behöver du inte veta, Linnea. Låt det stanna mellan dem. Men mamma bar dig som om du vore av kristall, rädd att något skulle hända. Det är därför hon är som hon är mot dig för att hon oroar sig! Hon har legat vaken många nätter, strukit dig över håret och nästan gråtit. Jag har sett det! Frågar man så skäller hon, det där är hennes lilla hemlighet.
Okej då… Mormor, skällde du också så mycket på mamma?
Självklart. Vi är alla likadana rädda. Gör dumheter av rädsla för våra barn och ångrar det ofta.
Måste man vara rädd?
För sitt barn? Det bara är så. Kanske förstår du när du själv blir mamma.
Jag sa inget men tänkte att jag minsann aldrig skulle uppfostra barn så. Naivt, förstås vem är inte det i min ålder?
Fast, barn kändes långt borta ändå. Trixigt att tänka sig någon som skulle vilja ha någon så liten, ful och grinig som mig. Men hittills hade jag klarat mig folk fick tåla mig eller låta bli helt enkelt.
Efter gymnasiet började jag jobba på samma sjukhus där mamma redan jobbade. Då började det på riktigt!
Allt jag gjorde var fel. Jag var för snabb, hade för mycket empati för patienterna. “Ta det lugnare med dem, annars rider de på dig!” sade de äldre. Men jag kunde inte stänga av. Alla hade ju ont, var rädda eller ledsna det allra minsta jag kunde göra var att fixa sängen bättre och ge dem ett vänligt ord. Det värmde ju även katten, så varför inte människor?
Till och med mamma var orolig:
Linnea, var inte för ivrig! Såna som du är inte populära hos alla. Du kan bli ovän med hela personalen och vem tjänar på det? Din lön behövs för oss och vem ska sitta hos mormor? Vi har inte råd med hemtjänst, det vet du…
Jag klarar inte av att se hur de behandlar patienterna ibland!
Arbetet är tungt och folk är olika. Du har sett själv. Men din föreståndare är iaf nöjd med dig hon ber dig bara ta det lite lugnare och visa med goda exempel istället för att pusha för hårt.
Men det tar ju så lång tid…
Linnea, varför måste du vara så envis?
Kanske för att jag är din dotter?
Hmpf… Sköt dig nu!
Jag ville inte bråka, men jag gjorde ändå lite som jag ville. Vissa patienter log faktiskt bara mot mig, den gnälliga gamla Elsa i rum tre till exempel, hon log snällt varje morgon. Och aldrig klagade hon på att jag stack fel eller var glömsk. På de andra kunde hon klaga men inte på mig.
Det fanns fler än hon. Jag såg hur trötta och ledsna vissa var, osams med anhöriga, grät… Och visst kan jag förstå dem! Men mamma ville helst att jag bara tänkte på att själv ha det bra. Men hur ska man kunna ha det så, om folk omkring en har det dåligt?
Man kan ju inte hjälpa alla, men någon liten skillnad kan man kanske göra?
Och fast tjejmaffian på avdelningen skrattade och tyckte att Linnea var “sån där som borde leva i kloster”, gjorde det mig inget. Mormor brukade alltid säga att en karavan måste fortsätta, även om det är tungt.
Så min “karavan” drog sig vidare. Ibland kändes det ensamt särskilt när mormor blev riktigt sjuk och knappt kände igen mig. Vännerna gifte sig en efter en, kastade brudbuketten till mig direkt.
Dags för dig nu, Linnea! Ta den, du behöver turen!
Jag tog dem förstås, ville inte såra någon. Men den där riktige, min stora kärlek, dök aldrig upp han verkade fastna i rusningstrafiken, eller kanske bara inte fanns för mig alls. Så kan det ju vara: vissa får helt enkelt inte någon.
Jag hade närapå slutat hoppas. Tatjana Larina-offer var inget för mig. Jag skulle aldrig våga gå först när det gäller kärleken.
Så jag sprang mellan jobbet på sjukhuset, hjälpte min kompis Amanda i katthemmet ibland och satt hos min mormor om kvällarna. Mamma suckade, ville att jag skulle gå ut men orkade inte driva mer.
Om du vill ha barnbarn är det väl bara att säga det! Då skaffar jag väl några, det är ju lätt nuförtiden…
Måste du vara så cynisk!
Vadå? Prinsen är nog slut, mamma! Naturens gång, du vet. Vad vill du ha av mig egentligen?
Jag vill att du ska vara lycklig, det är allt…
Sluta då prata om min “framtid”. Den vill inte bli ordnad, den har det bra som det är! Var snäll och låt bli.
Mamma tystnade alltid efter sånt och började fundera på nya killar att presentera för mig. Hennes väninnors söner var redan upptagna, så det var bara att vänta på naturens mirakel.
Och så på ett vis som man aldrig kan förutse kom livet med överraskningen. Fast inte som jag tror att någon av oss kunnat föreställa sig.
Allt började när Elsa, den där gamla damen från rum tre, som alltid varit lika sur, plötsligt tystnade. Inga kommentarer, inga klagomål, bara ett trött “gå med Gud, Linnea…”. Lågt och oväntat.
Några timmar senare hade jag förstått diagnosen var dålig och Elsa hade bett själv om att bli inlagd.
Hon har bråkat med sina barn. Varför tror hon att någon ska ställa upp för henne om hon själv varit kall?
Jag lyssnade knappt på sköterskornas skvaller. Man kan ju inte veta hur det är i någon annans familj.
När mitt pass slutade tittade jag in till Elsa.
Hur är det? Vill du ha något?
Där låg hon, länge tyst, innan hon sa:
Jag har nog aldrig bett om hjälp. Min mamma var bestämd och så blev jag också. Men nu… Nu är det inte samma sak längre. Jag behöver be dig om något.
Vad då? Fråga på du!
Jag har massor av släktingar, men ingen jag riktigt litar på. Allt blev liksom fel. Livet har mest varit kämpigt. Arbetat, slitit, försökt ge allt till barnen de fick lägenheten, fick hjälp med studier och barnvakt… Men nu bryr sig ingen. Och nu vill jag be dig… Ta hand om min katt, Maja.
Din katt?
Ja, Maja! Hon är smart och fin men också rätt busig. När jag packade för sjukhuset gjorde hon allt för att jag skulle stanna. Hon förstår mer än man tror…
Jag tvekade. Vi hade aldrig haft djur hemma mormor var sjuk och det var för dyrt. Men jag kunde inte säga nej till Elsa, hennes blick gick rakt igenom mig och det var tydligt att katten var allt för henne.
Så på kvällen ringde jag mamma och förklarade och åkte över till Elsas lägenhet för att hämta Maja.
Jag tar hand om henne till du blir bättre, Elsa. Sen får du tillbaka henne.
Tack, Linnea…
Elsa såg plötsligt ut som en vanlig farmor och inte den där arga tanten vi alla kände.
Framme vid hennes port kom jag på att gå in ensam i en okänd lägenhet kändes obehagligt. Så jag knackade på grannens dörr.
Ja? En vänlig ung kvinna med en bebis på armen öppnade.
Förlåt, Elsa bad mig hämta hennes katt. Kan du stå i dörren medan jag letar reda på henne?
Så klart, Elsa kan vara tuff, men hon är faktiskt snäll.
Vi skrattade lite, sen smög jag in. Men innan jag visste ordet av det slank Maja, svart och kvick som en skugga, ut genom hallen och försvann ner för trappan.
Stäng dörren! ropade grannen. Katten är snabb, du får nog jaga henne utanför!
Jag fick rusa ut och hoppades kattstackaren inte skulle försvinna.
Har ni sett en katt? frågade jag ett flyttlass som precis baxade in möbler.
Ja, hon klättrade upp i trädet där borta, svarade en snubbe och pekade på en björk.
De skrattade när de såg mig jaga katten runt trädet. Inte direkt deras problem tid är pengar.
Jag såg knappt något i mörkret, men hörde Majas väsande. Regnet började droppa, det var kallt och ensamt, men ett löfte är ett löfte.
Så det vara bara att klättra upp bland grenarna. Snart flaxade en ilsken tass mot mitt ansikte, men jag lyckades greppa henne i nackskinnet.
Slappna av nu lilla vän…
Kattens kropp blev lugn när jag tryckte henne mot min blöta jacka. Men nu insåg jag hur ska jag ta mig ner igen? Jag har ju alltid varit höjdrädd!
Jag blundade och började få lite panik.
Linnea, du är hopplös… Katt räddad, och så blir du själv fast. Vad gör du nu?
Telefonen ringde i fickan, men jag vågade inte ens röra på mig för att svara.
Då hördes en röst.
Oj! Väldigt bekvämt där uppe eller? Behöver du hjälp?
Jag hann knappt svara innan killen mager, lång och rätt charmig drog fram en stege och hjälpte mig ner.
När jag väl nådde marken försökte Maja springa iväg, men jag var snabbare. Tryckte tillbaka henne under jackan.
Sådär ja! Det ska nog gå bra!
Modig är du också, flinade killen. Ska jag följa dig hem?
Det behövs inte, försökte jag säga. Men insåg: Linnea, skärp dig! Han räddar dig, i ösregn med stege och du snäser?
Förlåt, tack så mycket! Jag hade suttit där hela natten annars.
Väntar gärna, så oroa dig inte. Förresten, jag heter Henrik. Ska vi gå tillsammans till tunnelbanan?
Jag skulle just svara nej när jag insåg hur varm jag kände mig regnet spelade ingen roll, jag blev nästan lycklig.
Vi gick, småpratade, och Henrik följde mig hela vägen hem. Dagen efter väntade han på mig i parken utanför sjukhuset. Vi gick och handlade mat till Maja, och köpte just de där dyra bitarna hon verkligen föredrog. Hon bodde hos mig en vecka, sen kom Elsas dotter för att hämta henne.
Mamma saknar sin katt. Kan jag få ta hem båda?
Självklart.
Jag vinkade när de gick, katten sedan ordentligt mot hjärtat, och tänkte: Man kan aldrig veta vad som finns i någon annans familj. Det är bättre att bygga sin egen.
Och kanske är det så det viktigaste är inte vad andra tycker, eller vem som säger “jag älskar dig” först. Det viktigaste är att den man vill leva med hämtar en ner från ett träd när det behövs, och aldrig får en att känna sig “fel”.
För en dag finns det någon som tycker att det bästa i världen är just dig.
Och då, Linnea, finns det ingen anledning alls att oroa sig för om man är “sådan” eller inte.
